På ett hygge i Älvdalen – fann fem fel

 

På resa genom norra Dalarna stannade vi till vid ett hygge strax NV om Åsdammen, en bit N om Älvdalen. Vi behövde en paus och vid hygget som låg alldeles vid stora vägen tog en liten skogsbilväg av och där passade det bra att parkera. En lite närmare titt på hygget gjorde mig frågande om det jag såg framför mig var ett exempel på ett ok skogsbruk. Det var nog i allra högsta grad tveksamt.

Det finns en förening som heter Naturbrukaren. Jag minns att biolog Ambjörn Johansson från Botkyrka i ett inlägg på föreningens hemsida http://naturbrukarna.se/2014/07/14/varfor-vi-alskar-att-hata-kalhyggen/ och i tidningen Skogsaktuellt skrev texten ”Varför vi älskar att hata hyggen”. Svaret var ungefär att vi människor inte lever tillräckligt länge för att ha överblick över en hel skogsgeneration. Därför blir vi brydda vid en drastisk förändring som en hyggesupptagning. Vi ser inte bortom hyggesperioden och tänker inte på den nya skog som kommer att finnas där igen någon gång inom ett antal årtionden.

Det finns nog fler skäl än så att hata hyggen gissar jag. Hyggen är rätt trista miljöer jämfört med en skog, särskilt om det är en naturskog och inte en produktionsskog som är jämförelseobjektet. Så om ett hygge dyker upp där den enskilde vant sig att vara och trivas kan nog missnöjet ibland utvecklas till hat. Särskilt för den som inte har tid och resurser att dra till nästa skog i nästa socken, eller till naturreservatet i nästa län, eller till nationalparken i nästa landsdel.

Jag hatar själv inte hyggen, men är inte särskilt förtjust i dem, förutom att de ibland ger bra utsikt och kan vara en spännande miljö i och med den störningsdynamik de genererar - se ett tidigare inlägg på min blogg: http://hans-orjan.blogspot.se/2014/07/tva-dagar-pa-hyggen-i-halsingland-kan.html

Förutom att de ger bra utsikt kan hyggen ibland vara bra att plocka bär på, vilket LRF:s Gunnar Lindén (@GuLinden) inte missat att påpeka på Twitter. Dock kan läggas till att bärplockning där kan vara ytterst besvärlig med tanke på att hyggen ofta är svårframkomliga p g a kvarlämnat hyggesris och utförd markberedning. 

Skogsbruk bedrivs på en mycket stor andel av den svenska skogsmarken. Av den produktiva skogsmarken brukas ca 90 %. Av all skogsmark, inräknat även impediment, brukas ca 80 %, den exakta nivån är omdebatterad. Sverige är bland de väldsledande länderna på att exploatera naturresursen skogsmark, eller alternativ uttryckt inte så bra på att i ett internationellt perspektiv avsätta skogsmark för naturvårdsändamål. Detta innebär att skogsbruk ibland bedrivs i marginalen av vad som kan bedömas hållbart. Ett exempel är avverkning av fjällnära skogar med stora naturvärden, bl a mycket gamla träd, och svårigheter att få föryngringen att fungera p g a höjdläget och det därmed hårda klimatet. När vi senare stod uppe på Fulufjället ovan Njupeskär var det illustrativt att se hur stora hyggesarealer där är på hög höjd på bergsluttningarna mot nordost och öster.

Skogsbruk på marginalen innebär också att virke ibland skördas på svaga (lågproduktiva) marker och med metoder som skapar tveksamhet kring om detta är förenligt med upprätthållande av den långsiktiga produktionsförmågan. Det för oss tillbaka till hygget norr om Älvdalen som är ganska många hektar stort. Det har tagits upp i ett lite glest tallbestånd av okänd ålder på mycket näringsfattig mark. Marken är lätt kuperad, sandig och överlagrar en berggrund av Älvdalsporfyr, en näringsfattig vulkanisk bergart. Ståndortsindex torde vara mycket lågt, med tanke på klimatläget (ca 450 m ö h) och markens egenskaper. Markvegetationen domineras av renlav plus en del risväxter. Jag fann i mitt tycke fem uppenbara felhanteringar med det upptagna hygget, vilket såg ut att vara bara några få år gammalt:

1/ En del av hygget var upptaget så att uppenbarligen en kant i ett särskilt vindkänsligt läge hade skapats för det intilliggande beståndet, med följd att många träd där hade blåst omkull. Dock hoppas jag att markägaren tar tillfället i akt att spara död ved i form av lågor, särskilt som det på hygget fanns så lite hänsyn lämnad (se nästa punkt).
 

 

2/ Väldigt lite naturvårdshänsyn hade lämnats, där fanns bara något enstaka träd kvar. Även om det möjligen inte fanns några speciella naturvärden i det avverkade beståndet, hade sådana kunnat skapas för framtiden genom att lämna trädgrupper. Noterbart var också att man inte lämnat fröträd. De hade kunnat fungera både som frökälla för naturlig föryngring och som material till död ved i den mån de eventuellt blåst omkull.

3/ Skogsbränsle (GROT = grenar och toppar) hade uppenbarligen tagits från hygget. Uttaget hade varit mycket effektivt för där fanns inte många grenar eller toppar att finna. Uttaget måste ha varit större än det max-värde på 80 % som Skogsstyrelsen rekommenderar. Av allt att döma hade man tagit ut GROTen med barren på. På en sådan här lågproduktiv skogsmark i ett geografiskt läge med låg deposition av kväve resulterar uttag av GROT, i synnerhet om barren tas med, i en klart negativ kvävebudget för omloppstiden. Brist på kväve är generellt i landet en begränsande faktor för trädens tillväxt på fastmark. Det aktuella uttaget hotar därför ståndortens långsiktiga produktionsförmåga.

 

 

4/Hygget var markberett innan planteringen. Körningen hade gjorts upp och ner för slänten så att fårorna och tiltorna låg vinkelrätt mot höjdkurvorna. Detta skapar en grogrund för att finjord kommer att eroderas nedför sluttningen vid kraftiga regn som överskrider markens infiltrationsförmåga.

Ja, detta var de tveksamheter jag tyckte var iögonfallande. ”Men”, säger den som nu hängt med, ”du skrev ju inledningsvis att du ”fann fem fel, detta var ju bara fyra!” Javisst ja, jag glömde det femte: snitseln ”naturvård” satt med texten upp och ner, man fick stå på huvudet för att läsa den. Skämt åsido, så var den naturvårdssnitseln mest som en provokation. Någon egentlig naturhänsyn fanns inte på hygget, mer än det lämnade trädet på vilket snitseln satt och några få till.

 

 

Nu har jag klagat som den värsta närking eller norrlänning, vilket jag ju i och för sig delvis är (nio år i Sundsvall respektive Örebro under ungdomsår och skoltid). Fanns det då inget positivt med detta hygge, kanske du undrar kära läsare. Jag fick tänka ett tag, men kom faktiskt på en sak som var bra: åsynen av detta hygge gjorde mötena med de gamla oförstörda skogarna på Fulufjällets sluttningar, dit vi var på väg, än mer fantastiska. Där fanns t ex mycket gamla träd, såväl levande som döda. Mer om de mötena dyker snart upp i ett kommande inlägg.

Vem som äger den aktuella marken har jag inte en aning om. Av de kartor som finns tillgängliga på nätet att döma är det vare sig bolagsskog eller kyrkans skog. Det lutar åt att det aktuella hygget är privatägt.