Hallands Väderö ägs av kyrkan sen 1200-talet. Den tillföll Sverige 1658 genom freden i Roskilde efter att tidigare ha hört till Danmark. Den ligger trots namnet i Skåne, utanför spetsen på Bjärehalvön. Den är ca 3 km2 stor och förvaltas idag av Torekovs församling i Svenska kyrkan. Man har en utmärkt hemsida om ön: http://www.hallandsvadero.se/
Ön är skyddad sen 1958 som
”naturpark” och blev senare naturreservat. Den har varit använd av människan
sen stenåldern för jakt, fiske och bete. Stenbrytning har också förekommit. I
modern tid har det funnits bofast befolkning i form av lotsar, skogvaktare och
fyrvaktare. De sista åretruntboende fanns kvar till 1965. Området har varit
omstritt under århundranden och det har krigats mycket i regionen. Den lilla
kyrkogården på ön påstås ha en del engelska militära sjömän begravda.
Det finns flera typer av
natur på ön: skog, öppen gräsmark, snår med enbuskar, sankmark delvis i form av
alkärr, samt klippor och sandstränder. Skogen håller många trädslag, dominerar
gör de ädla lövträden bok och ek, med inslag av lind och lönn. Al finns det
gott om i fuktigare partier. Björk och asp har ökat p g a svagt bete. I den
södra skogen finns ett parti med gammal tall, höga men sneda av vindpåverkan. Det
finns många gamla och stora lövträd, såväl levande som döda, flera i spektakulära
former.
Det är för svenska
förhållanden torrt och varmt på ön. Nederbörden är t ex bara 25 % av den som
faller i näraliggande Båstad på Bjärehalvön. I och med de många naturtyperna är
ön mycket artrik och anses för sin storlek vara en av de artrikaste miljöerna i
landet. Jag tror det främst gäller insekter och kryptogamer. Kärlväxtfloran och
faunan verkar inte vara särskilt artrik, det är mitt spontana intryck.
Inriktningen på skötseln
av reservatet är att återskapa det vegetationstillstånd som var för ca 100 år
sedan. Två stora förändringar sedan dess, vilka båda betingas av svagt bete, är
dels den stora utbredningen av enbusksnår på icke skogbeväxt mark, dels den
omfattande mängden av björnbär i skogen. Dessa förändringar har medfört att det
idag knappast är möjligt att komma fram vid sidan av stigarna. Att komma till
rätta med enbusksnår och björnbär blir en stor utmaning som kommer att kräva
radikala åtgärder är min bedömning.
Den gamla skogvaktarbostaden byggs f n om till vandrarhem och lägerskola. Jag
förutsätter att det nya vandrarhemmet kommer att stå öppet för alla, oberoende
av trosuppfattning. Resterande byggnader verkar vara uthyrda för privatboende.
Det är inte tillåtet att tälta på ön.
Den ekologiska
forskningsstationen vid Kappelhamn byggdes 1917 med docent Henrik G Lundegårdh,
Lunds universitet, som en av initiativtagarna. Ett annex med växthus tillkom
1920. Lundegårdh blev några år senare professor vid Centralanstalten för
jordbruksförsök (blivande Lantbrukshögskolan, nu SLU). Hans vetenskapliga
inriktning var experimentell växtgeografi och –fysiologi. Under stationens fem
sista år, fram till 1935 var Martin Gottfrid Stålfelt, sedemera professor i
växtfysiologi vid Stockholms föreståndare, föreståndare för stationen. Byggnaden
övertogs av folkskolläraren och konstnären Carl Eric Arkel. Huset ägs tydligen
fortfarande av släktingar och kallas nu oftast "Arkels".
Vi gjorde ett heldagsbesök
en av de sista dagarna i juli. Det regnade lite när vi närmade oss Torekov,
varifrån det går båt till ön. Men under båtfärden ut och sen på ön blev vädret
bara bättre och bättre. Vi åkte med båten MS Nanny, en f d fiskebåt. Det finns
också en större båt MS Sund att ta till om det är mycket folk som vill ut.
Under högsäsong är det turer ca en gång per timme merparten av dagen (se
hemsidan). Priset är 140 kr. Turen tar drygt 20 minuter.
Vi gick runt under 6-7
timmar och tittade på så mycket vi hann med, bl a de öppna betesmarkerna, de
två skogarna, en ny skogskulturslinga med demonstration av hamling och
stubbskottbruk, Litorinavallen (den högt liggande strandvallen med en del
renspolade klapperstensfält, bildad under Östersjöns senaste förstadium
Litorinahavet), liggande linden, fyren, den största bergseken, badkarslinden och Väderömuséet
inrymt i en tidigare lotsbostad, f ö öns äldsta bevarade byggnad (1844). Årets fram
tills då bästa bad (klart varmt vatten, bra botten och fantastisk utsikt) tog
jag på västsidan en bit söder om fyren längs stigen mot Kappelhamn. Man kan
bada på flera ställen på ön, dels från klippor, dels vid grusstränder. Lämpliga
platser finns angivna på den utmärkta karta som finns att ladda ner från
hemsidan. På ön vid landstigningsplatsen Sandhamn finns en kiosk med lättare
förtäring. Där hade de vid vår ankomst
vid 11-tiden goda färska wienerbröd.
Antalet däggdjursarter är
litet på ön. Rätt många knubbsälar såg vi på skären i sälskyddsområdet i
sydväst. En igelkott dök överraskande upp då vi passerade en stengärdesgård.
Det lär finnas skogshare inplanterad för längesedan för jakt, men vi såg ingen.
Dessutom har tydligen mård etablerat sig med den tråkiga effekten att
tobisgrisslans föryngring nästan upphört. Vi spekulerade lite om hur mården
kunde ha tagit sig till ön och gissade på att is någon kall vinter tillåtit den
att ta sig över vattnet. På fågelfronten såg vi inga rariteter men för första
gången en "koloni" med massor av havstrut. Arter vi noterade var: ejder,
storskarv, havstrut, silltrut, gråtrut, fiskmås, häger, rödbena, rödstjärt,
björktrast, koltrast, vitkindad gås, ladusvala, törnskata, knölsvan, gravand,
grönfink och bofink.
Det finns ett ”Sällskapet
Hallands Väderös Natur”, bildat 1942 av Hervid Vallin, en av Henrik Lundegårdhs
elever, och fortfarande är aktivt med ca 300 medlemmar. Föreningen har som
syften att främja forskning om och på ön, att verka för vård av öns natur, samt
att förmedla kunskap om ön genom exkursioner, föredrag och skrivna artiklar. Nästkommande
exkursioner är 30 augusti om öns insektsliv, julexkursion 26 december och
påskexkursion 5 april 2015 med tema lavar. Föreningen har en bra hemsida: http://www.shvn.se/index.html där det
finns bl a fakta om ön, exkursionsprogram och tips på promenader.
Det var sammantaget en
mycket positiv och intressant upplevelse att besöka Hallands Väderö. Ett mycket fint reservat med stora utmaningar
framför sig vad gäller skötseln. Jag kommer väldigt gärna tillbaka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar