Raviner är ibland populära leder för vandring i kraftigt kuperade landskap, som t ex på Kreta. Det gäller där de är framkomliga och utan svåra klättringshinder, där de ofta är torra samt tillgängliga med buss eller bil i båda ändarna.
Imbros-ravinen är en sådan ravin. Den är vacker, spektakulär, lättillgänglig och ganska lättgången, sannolikt därför en av Kretas mest populära för vandring. Dock inte i paritet med Samaria-ravinen. Jämfört med den har Imbros-ravinen flera fördelar: 1/ den kan nås med buss i båda ändarna, 2/ den är avsevärt kortare (ca 3 tim) för den som inte orkar gå så länge, 3/ det är tyst och lugnt p g a att det är avsevärt färre besökare.
Vi var fem veckor på Kreta i november och ägnade oss bl a åt att vandra på olika ställen. Det är en bra månad att välja att vara på Kreta i november. Det är ingen attraktiv månad hemma i Sverige. På Kreta är det lagom varmt, som en bra svensk sommar. Är det sol är det riktigt varmt. Man kan fortfarande bada i havet.
Vi vandrar av miljöskäl helst på ställen dit man kan komma med buss. Det finns många sådana alternativ. Den här gången fick det bli hyrbil. Bussen till Chora Sfakion går den här tiden bara en gång per dag och på tider som alls inte passar för vandrare. Bussen är till för dem som pendlar in till Chania för arbete eller skola.
Vandringen börjar i Imbros, en by längs vägen till Chora Sfakion. Där finns under högsäsong flera tavernor. Nu var bara en öppen. Det är väldigt tydligt skyltat var leden börjar, det går inte att missa.
Ravinen går från Imbros till Komitades, också det en liten by med flera tavernor. Där kan man efter avslutad vandring åka taxi 4-5 km till Chora Sfakion eller tillbaka till Imbros för den som måste åka hyrbil till starten. En möjlighet är också att gå vidare till Chora Sfakion. Men det är en rätt tråkig asfalterad väg. Man kan testa att lifta också, det hade ett par vandrare vi mötte senare vid Imbros med framgång gjort.
Ravinen är 8 km lång och tar cirka 3 timmar att gå. Höjdskillnaden är 600 meter och det sluttar ganska jämnt. Vatten har under lång tid skurit ut ravinen ur den ganska lösa kalkstenen. Bitvis går man ca 100 meter under berget vid ravinens övre kant. Ravinen är generellt rätt smal, under en lång sträcka bara några meter. På smalaste stället endast 1,6 meter.
Underlaget är hela vägen stenigt. All finjord har sen länge spolats ur ravinen av tidvis häftigt rinnande vatten. Det pågår en ständig erosion på ravinens sidor. Vi såg spår efter flera stora skred. Sannolikt är det vatten, frost och rötter som vittrar sönder berget.
Merparten av vägen följer stigen fåran där vatten tidvis rinner. På en del sträckor följer den lite på kanten intill och är ibland tillrättalagd med enkel stenbeläggning. Den ser ut att vara rätt gammal. Ravinen var innan vägen kom till en viktig led för transporter med hjälp av åsnor till och från Sfakion.
Med tanke på underlaget kan halvhöga kängor och stavar starkt rekommenderas. Det är lätt att halka till på alla de lösa och av vattnet rundade stenarna. Vid snösmältning (från Vita bergen, Lefka Ori) och kraftiga regn är leden oframkomlig och livsfarlig. I de smalaste passagerna är vattennivåerna sannolikt då flera meter höga, av utseendet på ravinens sidor att döma.
Det var inte så mycket liv i ravinen vad vi kunde märka. En del getter såg vi, ibland spektakulärt klättrande på otroligt branta sidor av ravinen. Den ende vandraren vi mötte hade sett en del får med tillhörande herde. Fågellivet var sparsamt och inskränkte sig främst till korpar och klippduvor. Fåtaliga småfåglar fanns också, men de var rätt tysta och skygga, varför vi inte lyckades uppfatta vilka arter det var. Vi är inte heller några experter på Medelhavets fågelfauna. I ravinens botten fanns en del träd, framförallt ganska stora cypresser, men även en del fikonträd. På ravinens sidor klängde en del för oss okända buskar.
Det var föredömligt och mycket rent från skräp i ravinen. Vi såg nog inte mer än fyra-fem skräpartiklar. Det finns fina och väl skötta sopkorgar utplacerade på flera ställen. Vi fick senare veta av en tavernaägare att de bekostar personal som rensar bort eventuellt skräp. Det var till och med tomt på cigarettfimpar, som annars är ett elände. Bidrar till detta gör kanske att skyltar på ett par ställe undanber rökning i ravinen. Toalett fanns det i alla fall en liten bit ner från parkens övre entré. Även givetvis på de tavernor som finns vid vandringens start och slut.
Vi gick utför i mycket lugn takt med en fikapaus på mitten. Så här i slutet av november var det tyst och stilla i ravinen. Vi stötte på bara en annan vandrare, en äldre man från Tyskland. Det var en perfekt temperatur för vandring, ca 15 grader i skuggan nere på ravinens botten.
Från slutet på ravinen vid Komitades tog vi en taxi 14 km tillbaka till Imbros för att hämta vår hyrbil. Därifrån åkte vi ner till Chora Sfakion för övernattning. Endast två tavernor fanns öppna. Vi rekommenderar starkt Nikos, där var god mat och den drevs av ett mycket trevligt grekiskt äldre par. Där kan man äta frukost och middag, sannolikt även lunch. Det fanns endast ett hotell öppet, hotell Alkyon. Där kan man tydligen hyra in sig året runt, de har både rum och lägenheter. Vi betalade 35 euro för ett dubbelrum med sea-view utan frukost.
Chora Sfakion har en spännande och skräckinjagande militärhistoria från andra världskriget. Under 1940-41 var det hemska och böljande strider i något som kallas "Slaget om Kreta". Det började med att Italien ockuperade på hösten 1940. I mars-april 1941 drevs de italienska trupperna bort av de allierade, framförallt greker, britter, australiensare och nyazeeländare.
Efter ett par månader gjorde Tyskland en massiv invasion med framförallt fallskärmsjägare koncentrerade till flygplatserna Heraklion, Rethymnon och Maleme väster om Chania. De tyska soldaterna dog i massor, men de lyckades ta kontrollen över sistnämnda flygplats. Via den och tack vare överlägsenhet i luften kunde där tyskarna landsätta en massa trupp och utrustning. De krigade sig sen framgångsrikt österut mot de stora städerna.
Tyskarna var överlägsna och de allierade tvingades tyvärr till reträtt. Den 27 maj fick 16 tusen soldater order om att ta sig över gående till den södra sidan av Kreta, just till Chora Sfakion. Där var då endast ett litet fiskeläge och de sista kilometrarna dit saknades väg. Det blev stora förluster längs vägen fram p g a tyska attacker. Men 11 tusen lyckades under några få dagar ta sig fram till byn. De evakuerades under några nätter av brittiska båtar till Egypten. Den sista evakueringen skedde 1 juni. Sen lyckades tysk trupp sätta stopp för utskeppningen.
Vid stranden finns ett minnesmärke med en hel del information. På Kreta finns två stora krigskyrkogårdar. En vid Souda för de allierade. Där ligger 1500 soldater begravda. Den besökte vi några dagar tidigare. En vacker kyrkogård på en vacker plats vid Souda-bukten. Den tyska finns vid Maleme, den har vi kvar att besöka. Där ligger tydligen 2500 soldater.
Efter en vacker solnedgång, övernattning i Chora Sfakion, morgondopp (jag) och en god frukost på Nikos åkte vi upp till Imbros grannby Amoudari, för att där göra en ny vandring. Men den kommer jag att berätta om i ett senare inlägg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar