Björkasjön runt - skog och skogsbruk till glädje och sorg

I Halland, i skogslandet bortom och ovan slätten, finns Åkulla bokskogar:

http://www.akullabokskogar.nu/

Området, som är ca femtio kvadratkilometer stort, syftar till att bevara bokskogen till gagn för friluftslivet. Det är ett bälte av bevarade eller restaurerade bokskogar och innehåller flera naturreservat. Skogarna är fantastiskt vackra och då förstås särskilt på våren och försommaren, strax innan eller efter lövsprickningen. Alldeles i början av maj är det som bäst. Turistnäringen satsar hårt på området, med bl a vandringar på menyn. Det finns ett dussin leder uppmärkta och med tillhörande karta tillgänglig på hemsidan. De är av varierande längd, från 1,5 till 6 km.

En av lederna går runt Björkasjö (eller ”Björkasjön” i folkmun) belägen några km sydväst Svartrå kyrka. En bra startpunkt är den lilla badplatsen på sjöns norra sida. Dit hittar man från vägen mellan Svartrå och Skinnarlyngen genom att följa vägskyltar mot vandrarhemmet (Bråtadal). Alldeles där den smala grusvägen med stengärdesgårdar på sidorna tar slut strax efter Björkekullens kulturgård kommer man till en korsning. Där fortsätter man rakt fram i st f att ta till vänster mot vandrarhemmet. Vid badet man då kommer till efter ett par hundra meter finns en sandstrand, långgrund och ofta med varmt i vattnet, vilket möjliggör ett skönt bad före och/eller efter vandringen.

Behöver man logi före eller efter vandringen kan Bråtadals vandrarhem varmt rekommenderas. Ett riktigt "retreat" där man kan njuta av lugnet i sällskapsrummet med möbler från 1940-talet. TV och radio finns inte.

 Vandringsleden är ca 6 km. Som f d banlöpare i unga år rör jag mig helst motsols och beskrivningen nedan följer den ordningen. Jag kan överhuvudtaget inte minnas att jag gått leden åt andra hållet.

Strax bortom parkeringen vid badplatsen fortsätter en liten skogsbilväg bakom en låst vägbom. Följ den vägen bortåt. Efter ett par hundra meter västerut finns en till strand, denna gång modell mini, men mer ostörd. Där är ofta, tack vare att färre badar här, vackra böljeslag i sanden på bottnen.

 När man gått förbi den lilla badplatsen dyker en inhägnad skogsföryngring upp i slänten på höger sida. Det höga stängslet behövs för att hålla älg, rådjur och eventuella hjortar borta från de lövträdsplantor som planterats där. Utan stängslet går det inte att få en lövskog att växa upp.

I det här partiet brukar man ofta höra gärdsmyg, rödhake och gransångare. Plus förstås den allerstädes närvarande bofinken. Efter inhägnaden går man en stund genom en lite äldre granskog, ganska öppen så man ser ut över viken till vänster. Där simmar ofta knipor och ibland en eller flera storlommar.

Efter en kort stund lämnar man den lilla skogsvägen, där en stig viker av till vänster. Det är skyltat där. Efter ett tag går man på en minimal spång över en mindre bäck, som rinner precis i kanten av en ungskog av gran som där möter en. Där är inte gallrat, så det är lite mörkt och fuktigt. På marken kan det därför vara lite geggigt. Mörkret i granungskogen är tack och lov en kort bekantskap. Efter bara något hundratal meter skådar man ljuset.

 Nu stiger man in i Älmebjärs naturreservat. Där har man gallrat fram det som nu är en ljus fin björkskog. Vilken skillnad mot den mörka trista granungskogen! I alla fall innan lövsprickningen är det fin utsikt över sjön.

 Ut ur björkskogen leder en minimal nedförsbacke fram till en vändplan för en mindre skogsbilväg. Den följer man till vänster, genom ett lite låglänt parti med ganska öppen skog, bl a en del al.

 I högra vägkanten i en mycket svag vänsterkrökning växer lundgamander (Teucrium scorodonia), en relativt ovanlig kransblommig växt inom plisterordningen. Växten blir 3-4 dm hög, växer tätt som i ruggar och blommar i juli - september. Den är inte inhemsk och har endast hittats på ett 40-tal platser i landet.  Den aktuella växtplatsen vid Älmebjär rapporterades 2012 i Svensk Botanisk Tidskrift (SBT) som ”nytt fynd i Halland” (Kärnefelt & Johansson, 2012), men vi hade då redan sett den tidigare. Min sambo hade dessutom rapporterat fyndet i juli 2011 i Artportalen. Kontakter med redaktören Bengt Carlsson och via honom Hallands botaniknestor Kjell Georgson gav vid handen att lokalen dessutom hade hittats redan 2008 av Henrik Malm på länsstyrelsen i samband med en naturvårdsavverkning av gran. Till skillnad från författarna av artikeln i SBT trodde varken Henrik Malm eller vi att växten hamnat på platsen ”spontant” genom naturlig spridning. Mer sannolikt är att den kommit dit med det grus som lades ut då skogsbilvägen förbättrades inför avverkningen av gran eller av trafiken längs vägen i samband därmed. Det var bra att SBT uppmärksammade fyndet, men fel att det angavs som ”nytt”. Trist var det också att flera inblandade botaniskt insatta personer inte hade använt Artportalen för att rapportera fyndet eller för att kontrollera om det redan var rapporterat. Detta hade kunnat undvika den felaktiga titeln på artikeln i SBT.

 Efter denna lite sensationella botaniska utvikning fortsätter man den lilla skogsvägen mellan sjön och berget Älmebjärs (almberget) brant ner mot densamma. I sjökanten växer stora klibbalar. Berget, som gett namn åt reservatet på denna sida av sjön, är beväxt med ett äldre, i stort sett rent, bestånd av bok. Någon alm har jag inte sett själv. Förutom för sin mäktighet och vackert välvda hjässa, samt sitt vackra bokbestånd, är Älmebjär särskilt känt för två saker. Dels att det där huserat stridbara rövare under Snapphanetid när detta var av både Sverige och Danmark omtvistade gränstrakter. Denna sägen är särskilt livskraftig i halvmörkret framför braskaminens sken i Bråtadals vandrarhem. Dock finns uppe på berget större gropar i marken vilka skulle kunna vara rester av gamla jordkulor. Dels är berget känt för sina små fynd av granater, en vacker svartröd svensk ”diamant”.

 Vägen svänger höger runt berget och går därefter uppför. I slutet av den därpå följande nedförsbacken står en stor informationsskylt för reservatet. Därefter kommer man snart fram till ett öppet område längs en lite större grusväg med en del sommarstugor i terrängen. Här kan det ibland vara riktigt vackert tidiga morgnar när betande djur dyker upp i ”skeddan” (lågt liggande dimma) efter regniga dagar eller nätter. Efter husen passerar man över sjöns utlopp och är sen strax på den asfalterade vägen.

Nu går man med en vacker vy över hela sjön och Älmebjär på sin vänstra sida. Särskilt vackert är det även här att passera på morgonen, när solljuset fortfarande skapar djup och mildhet i landskapet. Mellan den asfalterade vägen och stranden finns ett svårupptäckt ställe där man kan gå i och ta sig ett dopp. Någon har placerat ett grovt bord och tillhörande bänkar där. Plus en ledstång för att enklare ta sig i och ur vattnet via den stora sten som finns i strandkanten. Kika snett tillbaka över vänster axel så dyker det strax upp.

 Där stranden viker av från vägen och man ser ett rött hus nära vattnet, går snart vandringsleden in till vänster på en smal skogsbilväg avstängd med en kätting mellan stolpar. På denna sida av sjön och ända fram till vandrarhemmet, har tills nyligen en grovvuxen granskog dominerat. Det sluttar en bit in från asfaltsvägen ganska mycket från höger och ner mot sjön och det är en bördig miljö. I samband med Gudrun blåste en hel del stora granar omkull, vilka det tog flera år innan de sågades upp hämtades hem.

Vandringsleden går i nedkanten på denna sluttning och ganska nära sjön. Därför är det normalt på våren att det är fuktigt här och var längs stigen och man får se upp var man kliver. Denna gång tidigt i april var det värre än någonsin. Orsaken var att det var ett stort kalhygge i en del av sluttningen till höger. Den som gjort det hade nog inte tänkt på att avrinningen ökar efter kalavverkning med följden att grundvattenytan höjs. Det får förstås störst konsekvenser längst ner i sluttningen, precis där leden går fram. Så där det normalt är fuktigt, var det nu riktigt blött.

 Som om inte det räckte hade man nu vid skotningen av virket dessutom kört sönder leden en bit och där fanns nu djupa körskador. Det var omöjligt att komma fram den vanliga vägen. Vi lyckades komma längre upp i sluttningen genom att balansera på en låga över ett djupt dike vilket avvattnar ett kärr nära den asfalterade vägen. Det var en inte helt ofarlig övning. Jag kontaktade Skogsstyrelsen för att kolla om den dåliga hanteringen på platsen var känd. Det var den inte och en representant åkte därför ut i fält några dagar senare och kunde då konstatera att skadan på leden var allvarlig och att markägaren skulle åläggas att återställa den. Jag hoppas att så sker. I augusti går jag nog leden igen…

Bortom den bristfälliga avverkningen fortsätter leden längs sjön. Även där kan det vara lite blött längs leden på våren. På ett ställe går en stig upp till höger mot gården Björka. Där gick leden förr, tills någon ny boende i gården tröttnade på att se vandrare ibland. Detta ledde till att leden drogs om och istället vidare rakt fram längs sjökanten, detta med tidvisa problem för framkomligheten, som sagt särskilt på våren med högt vattenstånd i sjön.

 Nu tidigt i april gick jag leden runt Björkasjön två gånger. Den första gången själv och med kängor. Då tog jag leden vidare längs sjön fram mot vandrarhemmet. Det var ganska blött, men gick bra i alla fall. Strax före vandrarhemmet kom jag till den största rotvälta jag någonsin sett. Jag bedömde höjden till 5-6 m. Möjligen är det svenskt rekord. Jag har sänt ut bilden på Twitter och frågat om någon sett en större, men ingen respons finns än så länge. Rotvältan hänger ihop med en ca 30 m lång och grov gran. När den så småningom börjar murkna kan det nog vara skäl att göra något åt rotvältan, som annars kan bli en farlig fälla.

När man passerat rotvältan är det sen inte så långt kvar till vandrarhemmet och efter det några hundra meter ytterligare till badstranden med parkeringen.

Vid den senare turen samma vecka var jag i sällskap och vi hade då inte lika kraftiga skodon, varför vi då istället valde vägen upp mot gården Björka. En bit upp i sluttningen stötte vi på ännu ett nytt hygge. Det såg rätt OK ut, med vederbörligen lämnad hänsyn. Någon hade t o m satt upp ett par fågelholkar. Grenar och toppar hade tagits ut för energiändamål och låg nu på tork vid sidan av hygget. Utsikten var fin ut över sjön, en positiv effekt av en del hyggen i kuperad terräng.

 Snart träffade vi på ett nytt stort sår i naturen. En ny skogsbilväg hade för några år sedan byggts uppe i sluttningen. I samband därmed hade man gjort en jordtäkt för att få material till vägbygget. Den uppkomna gropen var rejält stor, så stor att jag bedömde den potentiellt farlig för folk och fä. Gropen var ca 5 m djup med vatten i botten till ett uppskattat djup av en meter. Kanterna var branta på ena sidan och särskilt från söder syntes inte gropen på håll. Löpande orienterare och jagade djur som inte har ögonen med sig riskerar att falla i gropen.

Skogsstyrelsen var och tittade även på detta objekt och bedömde att kanterna måste fasas av, en åtgärd som man hoppas enkelt kan fixas av markägaren efter påstötning. När jag twittrat om den här gropen har ett par naturvårdsintresserade personer hört av sig och påpekat att det ibland kan vara positivt för naturvården med en sådan här störning i form av blottad mineraljord och en vattensamling. I princip instämmer jag, men denna grop var för brant och därmed farlig.

Efter att ha passerat gropen och gått upp mot vänster kommer man till Björka gård. Där är det lite komplicerat att passera gården utan att störa. De nya ägarna har blockerat den väg över gårdsplanen man tidigare kunde gå enkelt ner mot vandrarhemmet. Den vägen kan man nå längre bort även nu, men då får man klänga över ett par stengärdesgårdar inklusive taggtråd.

Ett alternativ är att ta sig rakt fram över den vänstra ängen och ända bort till skogskanten. Där leder en stig flera hundra meter rakt igenom en jättetrist ungskog av gran. En sådan som får en att baxna när man tänker på att Karin Perers, ordförande i Mellanskogs styrelse, och Sture Johansson, ordförande i LRF Mälardalens styrelse, i en replik på DN Debatt hävdat att folk i gemen ”föredrar brukade skogar framför risiga reservatsskogar”. De tänker då bort att halva omloppstiden (och halva landets skogsareal) i den brukade skogen är totalt ointressant ur rekreationssynpunkt.

 När stigen når nästan slutet av granskogen och man har en inäga på höger hand, håller man vänster och når snart de öppna markerna kring kulturgården Björkekullen. Det är ett fantastiskt ställe, en gammal gård som nu är natur/kulturreservat. Det mest fantastiska är de formationer av hopplockad sten som finns där, t ex gärdesgårdar och terrasser, varav en med små prång där hässjestörar sannolikt förvarades. En eller annan finns där ännu. Om man går igenom gården, där ingen bor, kommer man ut på den slingriga grusvägen igen. På den håller man vänster och är sen snart åter vid badet och parkeringen.

Sammantaget är det en fantastiskt trevlig och varierad vandring runt Björkasjön. Skog av olika sorter passeras. Trist är det dock att en skogsägare eller dennes entreprenör förstört en bit av vandringsleden.

Man bör räkna med ett par timmar för turen runt sjön om man följer sjökanten förbi vandrarhemmet på slutet. Tar man vägen via Björka gård och Björkekullen bör man lägga på en timme.