Björkasjön runt - skog och skogsbruk till glädje och sorg

I Halland, i skogslandet bortom och ovan slätten, finns Åkulla bokskogar:

http://www.akullabokskogar.nu/

Området, som är ca femtio kvadratkilometer stort, syftar till att bevara bokskogen till gagn för friluftslivet. Det är ett bälte av bevarade eller restaurerade bokskogar och innehåller flera naturreservat. Skogarna är fantastiskt vackra och då förstås särskilt på våren och försommaren, strax innan eller efter lövsprickningen. Alldeles i början av maj är det som bäst. Turistnäringen satsar hårt på området, med bl a vandringar på menyn. Det finns ett dussin leder uppmärkta och med tillhörande karta tillgänglig på hemsidan. De är av varierande längd, från 1,5 till 6 km.

En av lederna går runt Björkasjö (eller ”Björkasjön” i folkmun) belägen några km sydväst Svartrå kyrka. En bra startpunkt är den lilla badplatsen på sjöns norra sida. Dit hittar man från vägen mellan Svartrå och Skinnarlyngen genom att följa vägskyltar mot vandrarhemmet (Bråtadal). Alldeles där den smala grusvägen med stengärdesgårdar på sidorna tar slut strax efter Björkekullens kulturgård kommer man till en korsning. Där fortsätter man rakt fram i st f att ta till vänster mot vandrarhemmet. Vid badet man då kommer till efter ett par hundra meter finns en sandstrand, långgrund och ofta med varmt i vattnet, vilket möjliggör ett skönt bad före och/eller efter vandringen.

Behöver man logi före eller efter vandringen kan Bråtadals vandrarhem varmt rekommenderas. Ett riktigt "retreat" där man kan njuta av lugnet i sällskapsrummet med möbler från 1940-talet. TV och radio finns inte.

 Vandringsleden är ca 6 km. Som f d banlöpare i unga år rör jag mig helst motsols och beskrivningen nedan följer den ordningen. Jag kan överhuvudtaget inte minnas att jag gått leden åt andra hållet.

Strax bortom parkeringen vid badplatsen fortsätter en liten skogsbilväg bakom en låst vägbom. Följ den vägen bortåt. Efter ett par hundra meter västerut finns en till strand, denna gång modell mini, men mer ostörd. Där är ofta, tack vare att färre badar här, vackra böljeslag i sanden på bottnen.

 När man gått förbi den lilla badplatsen dyker en inhägnad skogsföryngring upp i slänten på höger sida. Det höga stängslet behövs för att hålla älg, rådjur och eventuella hjortar borta från de lövträdsplantor som planterats där. Utan stängslet går det inte att få en lövskog att växa upp.

I det här partiet brukar man ofta höra gärdsmyg, rödhake och gransångare. Plus förstås den allerstädes närvarande bofinken. Efter inhägnaden går man en stund genom en lite äldre granskog, ganska öppen så man ser ut över viken till vänster. Där simmar ofta knipor och ibland en eller flera storlommar.

Efter en kort stund lämnar man den lilla skogsvägen, där en stig viker av till vänster. Det är skyltat där. Efter ett tag går man på en minimal spång över en mindre bäck, som rinner precis i kanten av en ungskog av gran som där möter en. Där är inte gallrat, så det är lite mörkt och fuktigt. På marken kan det därför vara lite geggigt. Mörkret i granungskogen är tack och lov en kort bekantskap. Efter bara något hundratal meter skådar man ljuset.

 Nu stiger man in i Älmebjärs naturreservat. Där har man gallrat fram det som nu är en ljus fin björkskog. Vilken skillnad mot den mörka trista granungskogen! I alla fall innan lövsprickningen är det fin utsikt över sjön.

 Ut ur björkskogen leder en minimal nedförsbacke fram till en vändplan för en mindre skogsbilväg. Den följer man till vänster, genom ett lite låglänt parti med ganska öppen skog, bl a en del al.

 I högra vägkanten i en mycket svag vänsterkrökning växer lundgamander (Teucrium scorodonia), en relativt ovanlig kransblommig växt inom plisterordningen. Växten blir 3-4 dm hög, växer tätt som i ruggar och blommar i juli - september. Den är inte inhemsk och har endast hittats på ett 40-tal platser i landet.  Den aktuella växtplatsen vid Älmebjär rapporterades 2012 i Svensk Botanisk Tidskrift (SBT) som ”nytt fynd i Halland” (Kärnefelt & Johansson, 2012), men vi hade då redan sett den tidigare. Min sambo hade dessutom rapporterat fyndet i juli 2011 i Artportalen. Kontakter med redaktören Bengt Carlsson och via honom Hallands botaniknestor Kjell Georgson gav vid handen att lokalen dessutom hade hittats redan 2008 av Henrik Malm på länsstyrelsen i samband med en naturvårdsavverkning av gran. Till skillnad från författarna av artikeln i SBT trodde varken Henrik Malm eller vi att växten hamnat på platsen ”spontant” genom naturlig spridning. Mer sannolikt är att den kommit dit med det grus som lades ut då skogsbilvägen förbättrades inför avverkningen av gran eller av trafiken längs vägen i samband därmed. Det var bra att SBT uppmärksammade fyndet, men fel att det angavs som ”nytt”. Trist var det också att flera inblandade botaniskt insatta personer inte hade använt Artportalen för att rapportera fyndet eller för att kontrollera om det redan var rapporterat. Detta hade kunnat undvika den felaktiga titeln på artikeln i SBT.

 Efter denna lite sensationella botaniska utvikning fortsätter man den lilla skogsvägen mellan sjön och berget Älmebjärs (almberget) brant ner mot densamma. I sjökanten växer stora klibbalar. Berget, som gett namn åt reservatet på denna sida av sjön, är beväxt med ett äldre, i stort sett rent, bestånd av bok. Någon alm har jag inte sett själv. Förutom för sin mäktighet och vackert välvda hjässa, samt sitt vackra bokbestånd, är Älmebjär särskilt känt för två saker. Dels att det där huserat stridbara rövare under Snapphanetid när detta var av både Sverige och Danmark omtvistade gränstrakter. Denna sägen är särskilt livskraftig i halvmörkret framför braskaminens sken i Bråtadals vandrarhem. Dock finns uppe på berget större gropar i marken vilka skulle kunna vara rester av gamla jordkulor. Dels är berget känt för sina små fynd av granater, en vacker svartröd svensk ”diamant”.

 Vägen svänger höger runt berget och går därefter uppför. I slutet av den därpå följande nedförsbacken står en stor informationsskylt för reservatet. Därefter kommer man snart fram till ett öppet område längs en lite större grusväg med en del sommarstugor i terrängen. Här kan det ibland vara riktigt vackert tidiga morgnar när betande djur dyker upp i ”skeddan” (lågt liggande dimma) efter regniga dagar eller nätter. Efter husen passerar man över sjöns utlopp och är sen strax på den asfalterade vägen.

Nu går man med en vacker vy över hela sjön och Älmebjär på sin vänstra sida. Särskilt vackert är det även här att passera på morgonen, när solljuset fortfarande skapar djup och mildhet i landskapet. Mellan den asfalterade vägen och stranden finns ett svårupptäckt ställe där man kan gå i och ta sig ett dopp. Någon har placerat ett grovt bord och tillhörande bänkar där. Plus en ledstång för att enklare ta sig i och ur vattnet via den stora sten som finns i strandkanten. Kika snett tillbaka över vänster axel så dyker det strax upp.

 Där stranden viker av från vägen och man ser ett rött hus nära vattnet, går snart vandringsleden in till vänster på en smal skogsbilväg avstängd med en kätting mellan stolpar. På denna sida av sjön och ända fram till vandrarhemmet, har tills nyligen en grovvuxen granskog dominerat. Det sluttar en bit in från asfaltsvägen ganska mycket från höger och ner mot sjön och det är en bördig miljö. I samband med Gudrun blåste en hel del stora granar omkull, vilka det tog flera år innan de sågades upp hämtades hem.

Vandringsleden går i nedkanten på denna sluttning och ganska nära sjön. Därför är det normalt på våren att det är fuktigt här och var längs stigen och man får se upp var man kliver. Denna gång tidigt i april var det värre än någonsin. Orsaken var att det var ett stort kalhygge i en del av sluttningen till höger. Den som gjort det hade nog inte tänkt på att avrinningen ökar efter kalavverkning med följden att grundvattenytan höjs. Det får förstås störst konsekvenser längst ner i sluttningen, precis där leden går fram. Så där det normalt är fuktigt, var det nu riktigt blött.

 Som om inte det räckte hade man nu vid skotningen av virket dessutom kört sönder leden en bit och där fanns nu djupa körskador. Det var omöjligt att komma fram den vanliga vägen. Vi lyckades komma längre upp i sluttningen genom att balansera på en låga över ett djupt dike vilket avvattnar ett kärr nära den asfalterade vägen. Det var en inte helt ofarlig övning. Jag kontaktade Skogsstyrelsen för att kolla om den dåliga hanteringen på platsen var känd. Det var den inte och en representant åkte därför ut i fält några dagar senare och kunde då konstatera att skadan på leden var allvarlig och att markägaren skulle åläggas att återställa den. Jag hoppas att så sker. I augusti går jag nog leden igen…

Bortom den bristfälliga avverkningen fortsätter leden längs sjön. Även där kan det vara lite blött längs leden på våren. På ett ställe går en stig upp till höger mot gården Björka. Där gick leden förr, tills någon ny boende i gården tröttnade på att se vandrare ibland. Detta ledde till att leden drogs om och istället vidare rakt fram längs sjökanten, detta med tidvisa problem för framkomligheten, som sagt särskilt på våren med högt vattenstånd i sjön.

 Nu tidigt i april gick jag leden runt Björkasjön två gånger. Den första gången själv och med kängor. Då tog jag leden vidare längs sjön fram mot vandrarhemmet. Det var ganska blött, men gick bra i alla fall. Strax före vandrarhemmet kom jag till den största rotvälta jag någonsin sett. Jag bedömde höjden till 5-6 m. Möjligen är det svenskt rekord. Jag har sänt ut bilden på Twitter och frågat om någon sett en större, men ingen respons finns än så länge. Rotvältan hänger ihop med en ca 30 m lång och grov gran. När den så småningom börjar murkna kan det nog vara skäl att göra något åt rotvältan, som annars kan bli en farlig fälla.

När man passerat rotvältan är det sen inte så långt kvar till vandrarhemmet och efter det några hundra meter ytterligare till badstranden med parkeringen.

Vid den senare turen samma vecka var jag i sällskap och vi hade då inte lika kraftiga skodon, varför vi då istället valde vägen upp mot gården Björka. En bit upp i sluttningen stötte vi på ännu ett nytt hygge. Det såg rätt OK ut, med vederbörligen lämnad hänsyn. Någon hade t o m satt upp ett par fågelholkar. Grenar och toppar hade tagits ut för energiändamål och låg nu på tork vid sidan av hygget. Utsikten var fin ut över sjön, en positiv effekt av en del hyggen i kuperad terräng.

 Snart träffade vi på ett nytt stort sår i naturen. En ny skogsbilväg hade för några år sedan byggts uppe i sluttningen. I samband därmed hade man gjort en jordtäkt för att få material till vägbygget. Den uppkomna gropen var rejält stor, så stor att jag bedömde den potentiellt farlig för folk och fä. Gropen var ca 5 m djup med vatten i botten till ett uppskattat djup av en meter. Kanterna var branta på ena sidan och särskilt från söder syntes inte gropen på håll. Löpande orienterare och jagade djur som inte har ögonen med sig riskerar att falla i gropen.

Skogsstyrelsen var och tittade även på detta objekt och bedömde att kanterna måste fasas av, en åtgärd som man hoppas enkelt kan fixas av markägaren efter påstötning. När jag twittrat om den här gropen har ett par naturvårdsintresserade personer hört av sig och påpekat att det ibland kan vara positivt för naturvården med en sådan här störning i form av blottad mineraljord och en vattensamling. I princip instämmer jag, men denna grop var för brant och därmed farlig.

Efter att ha passerat gropen och gått upp mot vänster kommer man till Björka gård. Där är det lite komplicerat att passera gården utan att störa. De nya ägarna har blockerat den väg över gårdsplanen man tidigare kunde gå enkelt ner mot vandrarhemmet. Den vägen kan man nå längre bort även nu, men då får man klänga över ett par stengärdesgårdar inklusive taggtråd.

Ett alternativ är att ta sig rakt fram över den vänstra ängen och ända bort till skogskanten. Där leder en stig flera hundra meter rakt igenom en jättetrist ungskog av gran. En sådan som får en att baxna när man tänker på att Karin Perers, ordförande i Mellanskogs styrelse, och Sture Johansson, ordförande i LRF Mälardalens styrelse, i en replik på DN Debatt hävdat att folk i gemen ”föredrar brukade skogar framför risiga reservatsskogar”. De tänker då bort att halva omloppstiden (och halva landets skogsareal) i den brukade skogen är totalt ointressant ur rekreationssynpunkt.

 När stigen når nästan slutet av granskogen och man har en inäga på höger hand, håller man vänster och når snart de öppna markerna kring kulturgården Björkekullen. Det är ett fantastiskt ställe, en gammal gård som nu är natur/kulturreservat. Det mest fantastiska är de formationer av hopplockad sten som finns där, t ex gärdesgårdar och terrasser, varav en med små prång där hässjestörar sannolikt förvarades. En eller annan finns där ännu. Om man går igenom gården, där ingen bor, kommer man ut på den slingriga grusvägen igen. På den håller man vänster och är sen snart åter vid badet och parkeringen.

Sammantaget är det en fantastiskt trevlig och varierad vandring runt Björkasjön. Skog av olika sorter passeras. Trist är det dock att en skogsägare eller dennes entreprenör förstört en bit av vandringsleden.

Man bör räkna med ett par timmar för turen runt sjön om man följer sjökanten förbi vandrarhemmet på slutet. Tar man vägen via Björka gård och Björkekullen bör man lägga på en timme.  

Länsstyrelsens informationsmöte 22 april 2015 i Västerfärnebo om skogsbranden

Mötet var i Västerfärnebo, beläget strax öster om brandfältet.  Ca 120-130 personer närvarade.

I inbjudan till mötet från Länsstyrelsen angavs att man skulle vara ”drabbad” av branden. Jag närvarade i egenskap av att vara drabbad mentalt i den meningen att branden skapade ett stort intresse och engagemang hos mig. Jag har skrivit ett 10-tal inlägg på min blogg och tre debattartiklar (SvD, VLT). Skogsbranden är det mest dramatiska som skett i svensk skog sedan stormen Gudrun.

Johan Fallenius på Länsförsäkringar, som var kvällens moderator, hälsade alla välkomna.

Länsförsäkringar, Trafikverket, Skogsstyrelsen, Länsstyrelsen och Polisen stod för kvällens presentationer.

LÄNSFÖRSÄKRINGAR

Branden får stora ekonomiska konsekvenser. Vad är viktigt ur försäkringssynpunkt? Träd och plantor var försäkrade. Plantskog (<10 cm brh) ersätts med hänsyn till areal och utifrån den för plantkostnaden för nyplantering.  Det som ska bli reservat ersätts med 125 kr per fub. Skogsstyrelsen erbjuder kostnadsfri återbeskogningsplan. Den som får ersättning för plantering är skyldig att skydda plantorna upp till tre år efter plantering. Föredragshållaren tyckte att skogsägaren inte ska lägga alla ägg i samma korg, d v s pröva olika trädslag. Sådd kan vara ett alternativ till plantering.  

TRAFIKVERKET

Regeringen har avsatt 17 mkr för att åtgärda enskilda vägar som skadats med anledning av branden.  Trafikverket har fått regeringens uppdrag att ska besluta om medlens användning, vilket kommer att göras efter samråd med Skogsstyrelsen. Fram till november i år kan ersättning sökas av markägare/väghållare för gjorda återställningsåtgärder efter branden. Även körskador p g a efterarbetet ingår, d v s både direkta och indirekta skador av branden. Även förebyggande arbete för att hindra uppkomst av skador kan rendera ersättning. Om pengarna räcker ersätts allt, annars en fast andel. Mer medel kommer inte att skjutas till. Virke som går att rädda ska vara utkört således senast 1 november för att ansökan om uppkomna vägskador ska kunna lämnas in. Möjligheten till en andra ansökningsomgång, om inte alla 17 mkr delats ut i första svängen, måste utredas.

SKOGSSTYRELSEN

Det finns en påtaglig risk att olika skadeinsekter kommer att drabba området, både den del som ska bli reservat och den del som ska drivas konventionellt. I det senare området väntar snar plantering eller sådd. Plantering har redan inletts på Karl Hedins marker i norr. Risken för snytbaggeinvasion är stor på den del som nu omvandlats till hygge. Insekter som framförallt kan drabba det skyddade området, där den mesta veden är kvar, är granbarkborre och märgborre (på tall). En inventering ska göras i juni, eventuellt sen också i höst.

Det viktigaste nu är att upprätta föryngringsplaner, det fanns blanketter i salen för att anmäla intresse. Arbetet startar redan nästa vecka.  Info är utskickad till skogsägare, ytterligare direkta kontakter kommer att tas. Några frågor är: Markberedning? Sådd eller plantering? Självföryngring av löv på fuktiga partier? Just nu pågår drönarinventering av förutsättningarna.

Risker med motormanuellt arbete på brandfältet har beskrivits i en broschyr, två möten arrangeras i höst.

En fråga ställdes om lämpligheten i att plantera contortatall. Han som frågade hade ställt frågan till Skogsstyrelsen tidigare och då fått svaret att det var för nära reservatet (1 km nämndes som ett säkerhetsavstånd). Han refererade till att det finns contortatall alldeles nära (avståndet oklart; min anmärkning) t ex Helvetesbrännan i Medelpad. Skogsstyrelsens representant sa att contortatall bara är tillåten norr om 60:e breddgraden, men sa också att dispens är möjlig söder därom. Han var osäker var den gränsen går, trodde ”mitt i brandområdet”. Jag kollade upp detta efteråt och nästan hela brandfältet är söder om 60:e breddgraden, vilken går strax norr om Ängelsberg.

Jakträtten på reservatet (mark som staten genom länsstyrelsen köper) kommer att gå till dem som idag har arrenden. Hur jakten kommer att se ut inom reservatet är det väl fortfarande dock lite väl tidigt att säga något om, eftersom reservatets skötselplaner återstår att skriva (min anmärkning).

  

LÄNSSTYRELSEN

Kulturlämningar

Exempel på sådana lämningar är rester av hyttor, hammare (för järnhantering), dammar, husgrunder, kolningsanläggningar. Ett 60-tal fanns registrerade innan branden. Massor av lämningar har nu indikerats efter branden av flygfotografering, det är oftast kolningsanläggningar. Man ser så mycket nu efter branden i och med att vegetationen brunnit bort  Vad har då länsstyrelsen hittills gjort? Man har handlagt avverkningsanmälningar hösten 2014. Underlag för nya inventeringar har tagits fram. Nu kommer man att satsa på att inventera stenåldersboplatser på ställen som först dök upp hur havet och var öar på den tiden, man koncentrerar sig främst på det blivande reservatet. Hela brandfältet är under högsta kustlinjen (min anmärkning) och är således vattenbearbetat, innebärande att finjord sköljts bort och hamnat i sänkor i terrängen och i ådalarna. Därför ser hela området nu mycket blockigt och stenigt ut.   

Vattenkvalitet

Ytvattenövervakningen utförs av SLU med finansiering via HaV. Rapport från SLU kommer i maj. Sjöar och vattendrag följs avseende pH, tungmetaller, näringsämnen, kat- och anjoner, påväxtalger, bottenfauna m m.

I tre bäckar tas prov två ggr per månad, i två av dessa finns dessutom sonder för kontinuerlig mätning av pH, konduktivitet (ledningsförmåga) och turbiditet (grumlighet p g a suspenderade partiklar). I fyra andra bäckar tas prov mer sällan. Två referensbäckar provtas utanför brandfältet. Gärsjöbäcken har haft pågående mätningar sen 1990-talet. Skogen brann där i avrinningsområdet, nu finns således värdefulla jämförelsedata bakåt i tiden.

En kraftigt ökad halt av ammonium (nära giftnivåer) och sulfat har observerats, liksom en del surstötar (d v s lägre pH). Inga ökade tungmetallhalter har förekommit. Inga tydliga effekter har setts i Svartån och Kolbäcksån.

Brunnsvatten har provtagits vid Sörhörende, inget alarmerande har observerats. Uppmärksamhet bör iakttas framgent. Effekter kan ta tid (flera månader) att uppkomma p g a att det tar tid för vatten med lösta ämnen att flytta sig ner genom marken. SGU har på eget initiativ satt ut grundvattenrörundvatten på brandfältet som en del i myndighetens ansvar för den nationella miljöövervakningen av grundvatten.  

Reservatsbildningen

Ett första inriktningsbeslut togs av länsstyrelsen redan i september i fjol. Hälleskogsbrännan ska det nya reservatet heta. Syftet är att bevara/restaurera biologisk mångfald i form av ett stort brandpräglat område och att bevara olika minnen av branden.

Markåtkomsten är i stort sett avklarad, ca 6000 ha kommer att ingå. En del förhandlingar med enskilda markägare återstår. Man hoppas på att ett beslut kan tas i höst – man jobbar nu på underlag för detta. Skötselplanen ska man jobba fram under ett par år.

Man ämnar bryta områdets avlysning. Ingen glöd är nu kvar i marken enligt den flyginventering som Kustbevakningen nyss har gjort med IR-kamera. Troligen öppnas hela brandfältet i slutet av maj. Det blir sen en mellanperiod till dess att reservatet formellt kan öppna. Det blir en förbättrad väg på snedden genom brandfältet. Information kommer att sättas upp vid entréerna och på en mer central plats. Ett utsiktstorn blir det på ett berg, liksom en lokal under tak för t ex skolklasser och P-platser. Skyltar sätts upp om risker när avlysningen hävs. Markägare kan få låna n skylt. En film om brandfältets risker har gjorts.

POLISEN

Vad förväntas då avlysningen hävs? Eventuellt att folk går för nära hus och tomter.

Polisen kommer att öka sin närvaro då avlysningen sker. Man uppmanade markägare att ringa polisen om det blir problem. En lantbrukare var orolig för trafiktrubbel på småvägarna i området.

Fagersta och Sala kommuner ämnar ordna ordningsvakter tills när avlysningen hävs, mycket folk kan nämligen förväntas första tiden.

---

Efter mötet fanns möjlighet att ställa frågor till deltagande myndigheter och organisationer.  Deltagarna bjöds på en enklare förtäring efter mötet.

Bilden ovan visar inte denna utan den goda fika jag som uppladdning intog på Svartådalens café centralt beläget i byn. Stället kan varmt rekommenderas, inte bara p g a det goda fikat, utan också för att det är en centralpunkt där information och tjänster byts. Caféet är dessutom både apotek och postutlämning.

Nej - det var arbete och baggböleri som byggde staden!

Nedanstående text är tidigare inlagd som en kommentar till ett inlägg ”Skogen byggde staden” på Marianne Erikssons (LRF Skogsägarna) blogg:

http://blogg.lrf.se/marianne-eriksson/skogen-byggde-staden/

Jag instämmer i skogens och skogsindustrins avgörande värde för Sveriges ekonomi, utveckling och välstånd. Också i att det finns potential för framtiden att spela en än större roll i den biobaserade ekonomien.

Men jag instämmer inte i din idylliska bild av vad som byggde staden, eller rättare sagt överflödet manifesterat av de sanslösa lyxhusen längs Strandvägen i Stockholm, som du skriver om.

Nej, det var inte skogen som byggde staden och de aktuella lyxhusen längs Strandvägen. Det var istället baggböleriet och alla de arbetare som i skogsbruk och skogsindustri slet och genererade övervinster åt den tidens företagsägare, som lade grunden. Det var mervärdet av affärer med lurade skogsbönder och arbetarnas slit som gick ner i företagarnas fickor så att de kunde finansiera bygget av de överdådiga husen vid Strandvägen. Och det var fattiga byggarbetare i Stockholm som förstås utförde jobbet på plats. Dessa hus må tyckas vara vackra där längs vattnet, men de minner om en orättvis samhällsordning där få levde i överdådig lyx på fattigas bekostnad.

Tyvärr finns det fortfarande år 2015 exempel på träpatroners lyxliv och fasoner. Det har de senaste månaderna knappt gått en dag utan att SvD rapporterat om fartblindhet och brist på sans hos dagens träpatroner i SCA:s ledning.

I det aktuella fallet vid Strandvägen är det stenhus. Men historien är förstås också full av exempel där städer faktiskt byggts med virke från skogen. I många fall handlade det då om en förskräcklig rovdrift där man bara plockade ut timmer utan tanke på återväxt och kommande generationer.

Det mest trista exempel jag själv sett på sådan rovdrift var totalt förstörda områden i Michigan som fick leverera timmer till den stora expansionen av Chicago kring förra sekelskiftet. Växtliga skogar med enorma träd hade där på kort tid förvandlats till öken. När jag var där i mitten av 1980-talet hade man fortfarande inte fått ordning på återväxten. Efter de stora avverkningarna hade den tidens skogsägare fått för sig att bränna upp markens då djupa organiska skikt för att bedriva jordbruk i den underliggande sanden. Det blev förstås fiasko. De skogarna var nämligen lika de tropiska i den meningen att näringskapitalet huvudsakligen låg i biomassan.

Tillägg i efterhand till det sista stycket: 

En av forskarna jag besökte på Michigan Technological University, Dr Bruhn, jobbade efter hypotesen att mykorrhizan slagits ut helt av bränderna. Man hade nyligen startat försök med att inokulera plantorna.

Skogsbrandsutredningen – skogsbrukets ansvar får inte glömmas en gång till

Nedanstående text är identisk med ett inlägg på SvD Brännpunkts nätversion 15 april 2015: 

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/skogsbrukets-ansvar-borde-ha-granskats_4481569.svd

Bara ett halvår efter den stora skogsbranden i Västmanland, den största på minst hundra år, lämnade regeringens utredare Aud Sjökvist nyligen sin rapport. Det är mycket tänkvärt som står i den. Här ska jag dock efterlysa en helt avgörande aspekt som saknas.

Skogsbruket spelar roll för uppkomsten av okontrollerade bränder genom maskinarbete och naturvårdsbränningar, för mängden och typen av brännbart material i landskapet, samt för möjligheten att släcka uppkomna bränder. Vid storbranden i Västmanland, liksom i många andra fall, var det skogsbruksåtgärder som startade branden. Utredningen diskuterar möjligheten att riskabla åtgärder ska kunna förbjudas vid brandfarligt väder. Skogsbrukets vägar ger goda möjligheter att släcka uppkomna bränder. Utredningen diskuterar om inte skogsnäringen själv borde organisera eller bekosta ytterligare förebyggande åtgärder för släckning av brand, dock med avsaknad av konkretiseringar.

Emellertid förvånar det mycket att i stort sett ingenting alls står i utredningen om vad skogsbruket kan göra för att förebygga en ny storbrand genom att göra själva skogen mindre eldfängd. För att det ska bli en brand vid torka krävs förstås att det finns något som kan brinna, d v s ett bränsle. Med tanke på att skogsbruket i stort sett självt styr vilket bränsle som finns i skogen, hade jag förväntat mig att denna aspekt skulle vara en central del i utredningens analys. Den förra regeringens direktiv (2014:116, 14 aug 2014) till utredningen angav ju att syftet med den var att ”stärka samhällets förmåga att förebygga och hantera allvarliga olyckor och kriser” (min understrykning). En självklar förebyggande åtgärd är att se till att hålla nere förekomsten av eldfängt material i skogen.

Det finns i alla fall i utredningens övergripande slutstaser (s. 152) ett konstaterande som uttrycker en viss insikt i att vad skogsbruket normalt ägnar sig åt är av vikt för uppkomst av en storbrand. Där står att "Avsaknaden av ett systematiskt förebyggande arbete inom skogsnäringen är problematisk." Men utredningen fördjupar sig tyvärr inte mer i detta och pekar inte ut hur en förbättring ska kunna ske.

Skogsbruket gör en hel del som påverkar förutsättningarna för en storbrand vid torka: man röjer bort nästan all björk som är mindre eldfängd än barrträd, man planterar i stor skala gran där det borde vara tall samtidigt som granen är såväl mer eldfängd som känslig för brand, man låter röjningsvirke ligga kvar i skogen, man håller hög täthet på bestånden, man sparar ökande mängder döda träd i skogen av naturvårdsskäl och man lämnar en hel del ris kvar i skogen vid gallring och slutavverkning. Dessutom planerar man inte heller fördelningen i landskapet av bestånd med olika brandbenägenhet i syfte att hindra en brands spridning. Allt detta påverkar risken för uppkomsten av en storbrand och borde därför givetvis vara föremål för nogsamma överväganden i en utredning av den här arten. Avvägningar måste göras mellan risk för brand och angelägna ekosystemtjänster som t ex virkesproduktion, biologisk mångfald och kolbindning.

Att skogsbrukets roll och ansvar för det förebyggande arbetet vad gäller bränslet i skogen förbigicks i den nu avlämnade utredningen ska dock faktiskt inte alls lastas utredaren. Av någon outgrundlig anledning skrev den nya regeringen i februari 2015 om direktiven till utredningen. I de första direktiven från 2014 skrev den förra regeringen att en av de frågor som skulle omfattas var "Krisberedskapen inom jord- och skogsbruket" och därunder skulle utredaren särskilt belysa "Ansvar och ansvarsfördelning i fråga om beredskap och förebyggande åtgärder mot brand och andra naturolyckor inom de areella näringarna...".

I de nya tilläggsdirektiven (2015:12, 5 feb 2015) försvann dessa formuleringar och nu skulle utredaren Sjökvists uppdrag begränsas till endast den operativa insatsen och övrigt arbete som bedrivits i samband med skogsbranden, d v s i stort sett inget alls om det förebyggande arbetet i skogsbruket.  Samtidigt med denna begränsning gavs i samma tilläggsdirektiv ett mycket allmänt och vagt formulerat uppdrag till MSB att ”identifiera de åtgärder som bör vidtas i syfte att stärka samhällets krisberedskap". Inget skrevs heller där om vikten av att utreda skogsbrukets roll.  

I regeringens senare konkretisering av uppdraget till MSB (2015:1400) står inget specifikt om att ta tag i skogsbrukets ansvar. MSB:s uppgift går enligt det direktivet allmänt ut på att sammanställa slutsatserna från alla andra utredningar som gjorts med anledning av branden, detta i syfte att stärka samhällets krisberedskap. Men man ger också MSB vissa frihetsgrader: ”Mot bakgrund av den samlade bilden av hanteringen av skogsbranden ska MSB bedöma om det finns behov av ytterligare åtgärder som syftar till att stärka samhällets krisberedskap.” Den formuleringen lämnar i alla fall en öppning för MSB att ta sig an den viktiga frågan om vad som kan göras i skogsbruket för att inte bygga upp ett farligt bränsleförråd till en ny storbrand. MSB får inte glömma detta. Uppdraget till MSB ska redovisas senast 29 januari 2016, så det finns fortfarande tid att spela på. Skogsbruket bör inte få passera under radarn en gång till.

Brandfältet i Västmanland 12 april 2015 - nytt ansikte i våren

Det är alltid spännande att komma till brandfältet. Det mest påtagliga nu tyckte jag var hur fältet ändrat färg. Från det dominerande sotsvarta från hösten, till de ljusa stenar och klippor som nu sköljts av vinterns smältande snö. Markytan såg i stora partier mest ut att helt sakna organiskt material. 

Den svåra hettan under branden hade med sin urkraft sprängt sönder själva hälleberget. Ytterligare bidragit hade säkert också frosten gjort, under den konstiga vinter som var med ömsom varmt och kallt. Den kemiska och så småningom biologiska vittringen har på det här sättet fått nya ytor att angripa. 

Vittringen kommer väl till pass för att ge näring till den nya vegetation som så sakteliga kommer att etableras. På det som inte ska bli reservat (knappt halva brandfältet) lär det väl mest bli nya rena tallbestånd som kommer att planteras. Man kan undra hur det ska gå med föryngringen, det finns ju knappt något organiskt material och därmed kväve kvar. Därtill kan mykorrhizan ha tagit stor skada. På den del som ska bli naturreservat blir det intressant att se vilket trädskikt som kommer att utvecklas genom självföryngring. Gissningsvis blir det mycket av både björk och tall. 

Träden blev ju svårt brända i sin helhet, från rötter till kronans topp. En hel del träd har fallit omkull efter branden, men merparten står fortfarande kvar. Ett fenomen som nu var synligt på både stående och liggande tallar var hur den lite tunnare barken börjat flagna av. Det blir spännande att se hur stor andel av träden som kommer att stå upp i fortsättningen. Många även grova rötter är synbarligen helt avbrända.

Ny växtlighet började redan i höstas komma igång bara ett par veckor efter branden hade släckts. Svedjenävan finns i fröbanken och fröna gror bara efter en skogsbrand. Den är på så sätt helt beroende av skogsbränder. På brandfältet fanns nu i april många bladrosetter som vittnar om hur arten tog fart redan i höstas. 

Djurlivet har också kommit igång och många arter inom olika grupper har noterats. Vid gårdagens besök såg vår fågellista ut så här i kronologisk ordning: bofink, taltrast, koltrast, rödhake, grågås, knipa, fiskmås, talltita, talgoxe, korsnäbb (hann inte konstatera om det var större eller mindre), kanadagås, trana och korp. Några fåglar såg vi, andra hördes. Flera uppträdde i par, vittnande om kommande föryngringar. 

Det finns på brandfältet många brända rester av tidigare mänsklig aktivitet. Flera fastigheter drabbades ju tyvärr av branden och på flera ställen finns bara murstocken kvar. Den här gången stötte vi öster om Öjesjön på resterna av en skördare, som man aldrig hann få ut ur skogen vid branden. Måhända får den ingå i det nya naturreservatet och påminna om det skogsbruk som blev den tändande gnistan för branden (det var dock en markberedare).

En företeelse som man nog inte tänkte på tidigare var att vägtrummor av plast skulle komma att smälta i en intensiv brand. Så skedde vid den aktuella storbranden och man har på många ställen tvingats byta ut trummorna för att avrinningen inte ska hindras. De nya trummor jag såg var också av plast... Dock lär det väl dröja länge innan området tar eld igen. Trummor av plåt hade vad jag kunde se klarat sig. 

Apropå trummor för att leda undan vatten såg jag att SMHI har modellerat hur avrinningen av området kommer att påverkas nu efter branden. Som väntat beräknas den att öka rätt mycket, då det vara sig finns vegetation eller organiska markskikt som gör av med eller lagrar vatten. 

Vid Stora Vallsjön har hus och uthus brunnit upp. T o m har något som varit en brygga eller ett badhus också brunnit, och bara stålskelettet finns kvar. Man får nästan intrycket att branden var så hård att sjön måste ha brunnit... Men elden hoppade väl ut från marken intill. 

En del uppföljande forskning börjar etableras på brandfältet. Bilden ovan visar ett grundvattenrör, där nivån kan mätas och också prover tas för kemisk analys. Vad jag hört är alla möjliga typer av forskare redan aktiva på brandfältet: zoo- och växtekologer, vattenkemister, entomologer... Forskningsrådet Formas gjorde ju en specialutlysning av medel nyligen och en del av forskningen kom igång tack vare den. Men delar finansieras på andra sätt. Det blir väldigt intressant framöver att se hur ett sådant här stort brandfält kommer att utvecklas, både den del som blir reservat och den del som ska brukas konventionellt. 

Skogsdöd, obs-ytor, miljöövervakning och fältexperiment

Upprinnelsen till nedanstående text började som en kommentar till ett inlägg ”Skogen dog inte” av Sveaskogs skogschef Herman Sundqvist på hans blogg:

https://hermansundqvist.wordpress.com/2015/02/25/skogen-dog-inte/

Hermans inlägg skedde med anledning av att Skogsstyrelsen nyligen publicerade en rapport om 30 års övervakning av skogstillståndet på de s k Obs-ytorna, framförallt gällde det skogens kronutglesning (Akselsson m fl, 2015). Senare kom jag på att jag ville fördjupa och utveckla mina tankar något. Resultatet blev nedanstående inlägg.

Intressant att detta ämne kom upp nu igen, just våren 2015 när Peter Högberg är föreslagen till ny rektor för SLU. Peter gjorde tillsammans med Harry Eriksson, Tryggve Persson och undertecknad en avgörande insats för att slå undan fötterna på den tidens skogs- och miljöpolitiska mantra "Skogsdöden". Det var förutom en politisk strid också en riktig akademisk strid med två lag - Lund vs Uppsala/Umeå. Striden illustreras t ex i ett nummer av Forskningsrådsnämndens (FRN) populära serie Källa (nr 42, 1993, "Behöver skogen intensivvård") och har också varit föremål för en doktorsavhandling (Bäckstrand, 2000).

Nämnda skrift lanserades förresten vid ett kvällsmöte i Lund i regi av FRN som i alla fall jag själv döpt till "Slaget vid Lund". Stickorna rök och orden var hårda. Jag minns att Anna Lundborg, numer på Energimyndigheten, förvånades över att vi panelkombattanter (Harry Eriksson, Bengt Nihlgård, Harald Sverdrup och undertecknad) vid utgången från lokalen fredligt kunde sitta tillsammans med varsin bira på ”After-battle”.  Det gällde då som nu att kunna skilja på sak och person.

Så småningom fick vi ”skogsdödsförnekare” i alla fall rätt – "Skogen dog inte", som sagt. Och som Herman skrev – ”tur var väl det”. Peter Högberg skrev förresten 2001 i Forskning och Framsteg en bra summering av diskussionen under 1980- och 1990-talen i ämnet (se litteraturlistan på slutet).  

Här vill jag passa på att kommentera ett par andra saker som Hermann skrev om i sitt blogginlägg.

Först något om orsaken till den "skogsdöd" som noterades i stor skala i Centraleuropa och som Herman själv tydligen såg på nära håll vid ett besök. Jag var förstås själv ner där ett par gånger då debatten var som hetast. Första gången var vi ett gäng från Sverige under ledning av Leif Strömqvist som t o m fick tillstånd att resa relativt fritt i Tjeckoslovakien, detta var precis innan ”frigörelsen” från Sovjets inflytande 1989. Från det besöket minns jag bl a att Prag var nergånget, att gränsvakterna var vända inåt landet och att folk hade börjat fly från Polen via Tjeckoslovakien in i Österrike. Vi blev särskilt varnade att överträda gränslinjen och att beblanda oss med okända.

Vi tog oss upp i Erzgebirge precis i hörnet mot Polen och dåvarande Östtyskland. Det var mycket omfattande skador på skogen i höjdlägena. På stora ytor var granskogen död eller döende. Stora ytor var också mer eller mindre kala eftersom träden redan fällts och förts bort. Det var inga moln den dagen och vi kunde se rätt långt in i alla tre länderna trots föroreningsdiset. Vi såg ut över ”Black Triangle”. Sannolikt såg vi ett par mil åt vardera hållet. Där vi stod såg vi så många brunkolseldade kraftverk, att deras samlade utsläpp av svavel var större än hela Sveriges dåvarande utsläpp.

Det låg ju nära tillhands att koppla de omfattande skadorna i Erzgebirge och andra centraleuropeiska bergsområden till svaveldioxiden, svavelnedfallet och markförsurningen. Att höga halter svaveldioxid kunde döda granskog fanns det egna svenska erfarenheter av från äventyret under andra världskriget med svensk oljetillverkning från skiffer i Kvarntorps-området. Där dog all granskog på ett par kilometers avstånd från utsläppet och tillväxten var reducerad inom ca 7 km radie (Östlin, 1959).

Möjligen skapade i Erzgebirge svavelföroreningar och därtill kopplad markförsurning försvagade bestånd. Men de halter av svaveldioxid som uppmättes i bergen ansågs vara alltför låga för att ge de omfattande akuta skador som uppvisades. Det som jag emellertid först i efterhand uppfattade som en högst troligen utlösande faktor var ett mycket kraftigt temperaturfall på ca 40 grader inom några timmar under en nyårshelg, då en kontinental luftmassa rörde sig mot sydväst och träffade bl a Erzgebirge där de värsta skadorna kom att uppträda tiden efter. Om detta temperaturfall pratades det tyst i Sverige och på den tiden - svavel och försurning var ju det som etablissemanget (en stor del av akademien, Skogsstyrelsen, Skogsindustrierna, naturvårdsorganisationerna) hade bestämt sig för att man trodde på. Det var ganska tufft att vara motvals då. Men vi var ett gäng som stod på oss. Det underlättade att inte vara helt ensam.

Herman vurmade i sitt blogginlägg för den långvariga uthålliga miljöövervakningen (som genererar värdefulla "långa mätserier"), med exempel från det nu här aktuella ämnet skogsskador p g a luftföroreningar. Jag tror också att den långvariga miljöövervakningen är viktig. Men den räcker förstås inte och kan vara farlig i den meningen att man kan hamna helt fel i slutsatserna. Övervakningen säger endast att något sker, men alls inte varför. För att ge mekanistiska (orsak – effekt) förklaringar och indikera lämpliga åtgärder behövs givetvis forskning, där man i experiment under kontrollerade förhållanden testar hypoteser om hur saker och ting hänger ihop. Annars är det lätt att vetandet endast reduceras till att bygga på korrelativa samband.

Den akademiska striden i Sverige kring skogsskador/skogsdöd stod dock inte mellan miljöövervakare respektive experimentalister, utan mellan modellerare och experimentalister. De förras främste banérförare var Harald Sverdrup, teknolog från LU, som modellerade det mesta som kom i hans väg. Från ett enkelt samband mellan plantors tillstånd eller utveckling och BC/Al-kvoten i deras näringslösning i laboratorie-studier räknade han ut hur skogsdödsfronten storskaligt skulle röra sig upp över landet. Ganska snart visade sig denna dystra prognos vara helt uppåt väggarna.

Men i kalklobbyn var den seglivad och ganska länge pågick argumentationen för kalkning av skogsmark. En aha-upplevelse var när jag insåg att en av skogsmarkskalkningens främsta förespråkare, Lennart Schotte, samtidigt var ordförande för styrelsen i Svenska Kalkföreningen. Skogsstyrelsen hade länge en förkärlek för skogsmarkskalkning och drev i egen regi länge ganska storskalig försöksverksamhet. Den verksamheten tror jag numer är lagd i slutförvar, förhoppningsvis väl inkapslad i svårvittrad marmor.

Upprinnelsen till Hermans blogginlägg var ju att han noterat och möjligen noga läst Skogsstyrelsens Rapport nr 1 2015 (Akselsson m fl, 2015), som handlade om 30 års erfarenheter från de s k Obs-ytorna. Dessa lades ut främst för att följa utvecklingen av skogsskadorna, och i ett senare skede också för att möjligen förklara dem. Jag har också ögnat den rapporten. Även om det kommit ut en hel del resultat från de 30 åren och det stora antalet mätningar som gjorts, så var min reaktion spontant: ”Gav inte allt detta mer?”. Huvudslutsatserna enligt rapportens sammanfattning var ungefär följande: i/ Kronutglesningen ökade i början och planade sen ut, för att idag vara i nivå med den för 30 år sedan, ii/ Kronutglesningen var lägre hos skog med hög tillväxt än hos skog med låg tillväxt, och iii/ Trädens barr hade högre N-halt på mark med låg kvot C:N i måren än på mark med hög kvot.

Den första observationen hade man kanske kunna gjort på ett enklare och billigare sätt än att fara runt på 200-400 skogsytor och titta på krontaket underifrån med hjälp av kikare. I alla fall idag finns det nog bättre metoder á lá fjärranalys. Det finns ju också en bias i fasta provytor där ju träden över tiden blir successivt äldre. Om en förändring iakttas kan det inte enkelt uteslutas att det är en åldranderelaterad förändring. Den andra observationen känns ju som precis vad man kan förvänta – tillväxten beror ju primärt av att det finns mycket barr per enhet markyta (bladyteindex). Den tredje observationen visades redan för 20-år sedan, t ex av undertecknad på ett relativt stort material (Nohrstedt & Jacobson, 1994).

I nämnda rapport från Skogsstyrelsen finns ingen uppgift om vad äventyret med Obs-ytorna kostade. Privatspanare som jag är har jag förstås försökt ta reda på det. Sture Wijk på Skogsstyrelsen, som f ö varit i högsta grad inblandad i obs-yte-verksamheten, svarade beredvilligt på frågan. Lätt var det tydligen inte och enligt Sture var det orsaken till att man inte tog med uppgiften i rapporten. Vad svarade då Sture? Totalt kostade obs-ytorna ca 45 miljoner kr för de 30 åren. Till det kommer ca 28 miljoner kronor för det s k Krondroppsnätet under en delperiod. Tillsammans blev det således drygt 70 miljoner kronor, en aktningsvärd summa pengar.

Idag pågår tydligen en diskussion på Skogsstyrelsen om en eventuell fortsättning av verksamheten på en del av Obs-ytorna. Själv är jag tveksam till vad en sådan skulle ge. Skogstillståndet följs idag tillräckligt noggrant genom Riksskogstaxeringen och Ståndortskarteringen. Specialstudier av tillståndet i krontaket borde bättre kunna följas genom fjärranalys. För att förstå vad som händer är de skogliga experimenten mest värdefulla. Det är av stor vikt att sådana hela tiden får finnas i representativa miljöer, gärna långliggande experiment, men det måste kontinuerligt såväl startas nya försök, som läggas ner gamla. I senaste numret av Miljöaktuellt (Götmark m fl, 2015) reses också frågan om inte naturreservat också borde kunna startas med forskning kring naturvårdsmetoder som ett av flera huvudskäl vid sidan av bevarande av natur för biologisk mångfald och rekreation. Jag tycker det är en rimlig idé, framförallt viktig för södra Sverige. Från norra Sverige är det min erfarenhet att skogsbolagen välvilligt reserverar mark långsiktigt för fältstudier av natur- och miljövård, således inte bara för skogsproduktion.

Litteratur:

Akselsson, C., Pihl Karlsson, G., Karlsson, P. E. & Ahlstrand, J. (2015) Miljöövervakning på Obsytorna 1984-2013. Skogsstyrelsen, Rapport nr 1, 140 s.

Bäckstrand, K. (2000) What can nature withstand: Science, politics and discourses in trans-boundary air pollution diplomacy. Doktorsavhandling. Statsvetenskapliga institutionen, Lunds universitet. 294 s.

Högberg, P. (2001) Skogsdöden som kom av sig. Forskning och Framsteg nr 2, s. 8-13.

Johansson, L. (1993) (Red.) Behöver skogen intensivvård? Delade meningar om skogsskadorna. Forskningsrådsnämnden, Källa nr 42. 108 s.

Landin, B. (1986) Om träd kunde gråta. Prisma. 280 s.

Götmark F. m fl (2015) Utnyttja naturreservaten för vetenskaplig forskning. Miljöaktuellt på nätet 9 april 2015.

Nohrstedt, H.-Ö. (1984) Studies of forest floor biological activities in an area previously damaged by sulphur dioxide emissions. Water, Air, and Soil Pollution 25, 301-311.

Nohrstedt, H.-Ö. & Jacobson, S. (1994) Samband mellan näringshalter i mark och årsbarr. Skogforsk, Redogörelse nr 7, 18 s.

Sundqvist, G. & Lundgren, L. J. (2014) Kampen mot försurningen. I: Lundgren, L. J. & Schough, K. (Red.) Generationsmålet – tankar om miljöpolitik och samhällsomställning. S. 250-279. Naturvårdsverket. ISBN 978-91-620-1295-3.

Tunlid, A. (2007) Ett konfliktfyllt fält: förtroende och trovärdighet inom miljöforskningen. I: Agrell, W. (red.) Forskningens gråzoner. Carlsson Bokförlag. ISBN 978-91-7331-085-7. Sid. 134-151.

Östlin, E. (1959) Opublicerat manuskript på svenska. Refererat i Nohrstedt (1984).