Att gräva en grop åt andra - helt ok tydligen i skogsbruket

Gropen som den såg ut på våren 2014

En på flera sätt anmärkningsvärd historia om vad en självägande skogsbonde kan ta sig för utan att det finns någon begränsning, vare sig i skogsbrukets regelverk eller i det egna "bondförnuftet". Häri finns också intressanta iakttagelser om hur olika myndigheter interagerar (eller inte gör det) med varandra och med allmänheten. 

Jag är en flitig vandrare i Åkulla Bokskogar, ett fantastisk vackert och vandringsvänligt område i det inre av Halland. I bokskogsområdet finns ett dussintal flera iordninggjorda leder. En tur jag ofta tar är runt Björkasjön ("Björka sjö" enligt kartan men inte i folkmun). Den är på 6 km och innehåller en hel del intressant efter vägen, som jag beskrivit i ett annat inlägg på denna blogg. 

En tur runt sjön gjorde jag våren 2014. Då ramlade jag över (tack och lov inte i) den grop som detta inlägg ska handla om. Gropen ligger i en slänt ner mot sjön på dess östra sida. Här har markägaren tagit upp ett större hygge. Gropen gjordes indirekt som ett resultat av stormen Gudrun. Stormen fällde en hel del storvuxen granskog i den här slänten som vetter mot väster. För att få ut den stormfällda skogen gjordes en ny skogsbilväg. Och till den behövdes grus, vilket togs ur den aktuella gropen. 

Gropen är formad som en tratt, den övre diametern är ca 15-20 meter. Den är ca 5-6 meter djup och då på våren 2014 var den vattenfylld i botten upp till någon meters djup. Jag har sett grusgropar förut, men det som lockade mitt intresse denna gång var säkerheten. I och med att gropen var så djup med branta sidor, delvis vattenfylld och också nästan omöjlig att upptäcka om man kom hastigt söderifrån, undrade jag om inget borde göras för att undvika en olycka med folk eller vilt inblandade. 

Foto taget endast 6-7 m ifrån gropen dess södra sida; den syns inte

Jag kunde inte veta vem som ägde den aktuella marken och kontaktade därför under sommaren 2014 Skogsstyrelsen i Halmstad. Där fick jag så småningom veta att en skogsägare, likt andra markägare, har rätt att bryta 10 000 ton grus utan att söka tillstånd om det ska användas för "husbehov". Det finns inga regler om hur stor eller djup en enskild täkt får vara. Allt kan tas i en enda grop om så önskas. Grus har en torr volymvikt på ca 2 ton per kubikmeter. Således kan markägaren ta upp en grop på 5000 kubikmeter. Som en omvänd kon skulle det kunna vara en grop med 17 meters radie och 17 meters djup och den vore fortfarande legal. Var och en med "bondförnuft" inser att en sådan grop skulle kunna vara farlig och därför kräver skyddsåtgärder. 

Vid en senare tur framemot hösten upptäckte jag att någon, troligen markägaren, dumpat en massa lös halm i gropens botten (bild nedan). Den var lagd vid gropens norra sida där kanten var som lägst. Jag tyckte att det var en konstig och nog en ur miljösynpunkt olämplig åtgärd. Därför kontaktade jag Skogsstyrelsen igen och fick då beskedet att halm i en grusgrop i skogen inte är Skogsstyrelsens bord, utan ansvaret ligger på kommunens miljöskyddsförvaltning. Hör och häpna, men Skogsstyrelsen lämnade på eget initiativ över handlingen till sagda nämnd (oftast får man styra upp sånt själv är min erfarenhet; detta trots intentioner i Förvaltningslagen att myndigheterna ska samverka för att hantera ärenden). 

Här har skogsägaren dumpat halm i grusgropen

Sen var det länge locket på. Det tog så lång tid att jag nästan glömde ärendet själv. Men en ny vårvandring i området 2015 kom att få upp mig på banan igen. Jag tog kontakt med med miljökontoret på kommunen för att undra vad som pågick. Där var man frågande men lovade att återkomma. Ganska snart fick jag besked om att inget alls skett i ärendet och att orsaken var att det skett personalbyte. Resultatet hade blivit att handlingen låg  bortglömd i någon skrivbordslåda. 

Men nu skedde saker föredömligt snabbt. Kommunens tjänsteman gjorde en besiktning i fält tillsammans med skogsägaren som grävt efter gruset. Senare kom ett beslut på papper om att bedömningen var att det inte var miljöfarlig verksamhet att dumpa halm i en grusgrop med grundvatten i, detta därför att gropen endast utgjorde en så liten del av tillrinningsområdet till Björka Sjö. Jag undrar stilla hur stor gropen skulle varit för att passera någon "kritisk" övre gräns. Jag kan inte tolka detta som annat än att det är fritt fram att dumpa gammal halm i grundvattnet i grusgropar. Något man ofta ser ute i terränglådan är att bönder som fått inplastad ensilage över dumpar den i nedlagda grustag, ibland med plasten kvar, ibland med plasten borttagen. Det skulle vara intressant att även få den hanteringen prövad.

Det nämndes också av den kommunala tjänstemannen att skogsägaren tydligen hade haft goda avsikter med dumpningen av halmen. Om nu någon råkade ramla ner i gropen skulle denne i alla fall landa mjukt. Detta låter för mig som inget annat än ett påhittat svepskäl och en efterkonstruktion. Varför i all sin dar skulle man då välja att lägga halmen där det var minst risk att falla ner och också minst höjd från den övre kanten till bottnen?

Överhäng på södra sidan - här har ingen halm lagts

När jag hängde på ett fik i Skara i väntan på bussen för några år sedan kom jag att läsa om en tragisk olycka på Landvetters flygplats. En litet barn hade drunknat i en mindre damm, tydligen ämnad att höja områdets annars rätt trista utseende. I tidningen intervjuades också en expert från Myndigheten för Samhällsskydd och beredskap (MSB). Denne tryckte på att den här typen av dammar enligt Ordningslagen måste vara inhägnad om vattendjupet är över 20 cm, detta för att förhindra olyckor med barn. 

Jag kom att tänka på detta då jag diskuterade den aktuella och tidvis vattenfyllda grusgropen med den kommunala tjänstemannen. Beskedet från honom var att Ordningslagen var Polismyndighetens ansvar, inte kommunens. Här kom inget erbjudande om att kommunen skulle kommunicera ärendet med polisen, likt Skogsstyrelsen hade gjort visavi kommunen. Så nu sitter jag här med Svarte Petter. Ska jag tvingas polisanmäla skogsägaren för att gropen ska åtgärdas. Det har jag ingen lust att göra, det brukar bara leda till tråkigheter för de inblandade. Nej, jag hoppas LRF Skogsägarna kan få honom på bättre tankar (se nedan). 

Både gropen och halmen finns kvar enligt mina mer sentida besök för vandring i området. Det är fortfarande ett både fult och farligt sår i naturen. Graverande är också att det ligger i ett populärt strövområde inom Åkulla Bokskogar. Mer respekt för skogens sociala värde borde ge vid handen att 1/ halmen bör tas bort, och 2/ gropens kanter bör åtminstone fasas av. LRF Skogsägarna talar mycket om att fria skogsbönder på eget ansvar utvecklar skogens alla värden. Här finns ett utmärkt exempel på förbättringspotential. Ta kontakt med er medlem (antar att han är det) för att få honom på bättre tankar och bli ett föredöme för er vision. Om inget sker med denna grop och kanske liknande på andra ställen, så riskerar skogsbruket att bildligt talat falla själv däri.

Vackert vid Björkasjön en tidig morgon

PS. Detta med vad som är "husbehov" är av intresse i sammanhanget. Man får ju ta ut 10 000 ton grus för "husbehov". Vad är då detta? Jag tänkte på grus för att underhålla området kring boningshus och mangårdsbyggnader. Men enligt den kommunala tjänstemannen inkluderas på en gård hela jord- och skogsbruksdriften. Det var för mig överraskande. Noterbart är för övrigt också att mängden grus som får tas är helt oberoende av storleken på fastigheten. En skogsbonde med två hektar får ta ut lika mycket som greven med tusen hektar. Märkligt kan tyckas. Med många små skogsfastigheter intill varandra kan det bli betydande sår i naturen.