onsdag 13 november 2013

Den ultimata trafikinfarkten i Stockholm


                                            Foto från nätet, taget av "Mr G"


Igår spårade ett godståg ur på Södra station i Stockholm. All tågtrafik söderut stannade helt ända tills idag då man tydligen lyckades öppna ett spår. Det visar hur känslig för störningar trafiken i Sthlm är. Och att den nya tunneln från Söder in mot centrala staden verkligen behövs.

Men det kan bli mycket värre än så. Det visar nedanstående alldeles sanna och självupplevda historia från 2006 om den ultimata trafikinfarkten i hela Sthlm. Berättelsen visar också vilka potentiellt dramatiska personliga konsekvenser en sådan trafikinfarkt kan få.  

Alldeles i början av november 2006 drabbades Sthlm av en nästintill total trafikinfarkt under minst 10-12 timmar. Bilar, bussar och tåg stannade i hela centrala staden. Skälet var att det blev några få minusgrader och att det samtidigt föll lite snö. Snön kom just i Sthlm överraskande för SMHI och dessutom precis lagom till eftermiddagens rusningstrafik. Snön packades snabbt till en extremt hal hinna på gatorna. Det blev snabbt så halt att det inte ens gick att gå på vägbanan. Eftersom de flesta bilarna fortfarande hade sommardäck blev det omöjligt att köra och bilköerna korkade igen gatorna överallt. P g a detta kunde vare sig sand- eller saltbilar komma fram. All bil- och busstrafik stod helt still. 

Jag jobbade då vid Kungsbron och skulle med ett tåg till Arlanda vid fem-tiden för att resa vidare utomlands. Precis på väg ut från jobbet möts jag av en manlig arbetskamrat som plötsligt blivit akut sjuk (allvarlig blodförgiftning skulle det senare visa sig). Han raglade och ropade på hjälp. Förutom jag var två kvinnliga medarbetare kvar på jobbet. En av dem, som turligt var utbildad sköterska, och jag lade ner honom på en soffa. Pulsen var då uppe i 120 och han var väldigt het. Vi fattade inte vad det var för fel, men insåg att det var bråttom att få iväg honom till sjukhus. Vi ringde 112 och där svarade man att en ambulans skulle ta 4-5 timmar p g a väglaget och att centrala staden därför helt korkat igen. Taxi tog överhuvudtaget inga körningar fick jag veta vid uppringning. Läget började bli panikartat. Vad göra? Jag tänkte att det kanske skulle gå att ragga upp någon taxi utanför Centralen, där de alltid står, och sen köra slalom på trottoarerna. Jag sprang ut på gatan och hittade turligt direkt en taxi som stod fast i trafikgyttret utanför ingången till jobbet. Chauffören ställde upp på att försöka skjutsa oss. 
 
I snigelfart tog vi oss fram över Kungsholmen i riktning Sankt Görans sjukhus. Vår sjukling var mycket dålig och ömsom låg och satt i baksätet bredvid mig. Han lyckades dock ringa sin fru och berätta kort vad som hände. Efter en evighet på 1 timme (normalt tar det 5 min) svängde taxin upp framför akuten. Trafikkaoset hade det goda med sig att ingen annan lyckats ta sig till sjukhuset och sjuklingen blev därför omhändertagen direkt och fick snabbt en intravenös chockdos med antibiotika. Han klarade sig, men det var nära att det gick mycket illa, detta p g a blodförgiftning fick vi senare veta. Han fick ligga kvar flera dagar på sjukhuset.

Själv försökte jag, då jag lämnat honom vid sjukhuset, ta mig till Arlanda, men allt var stopp - E4, tåget och Arlanda Express. Jag missade utlandsresan och ett viktigt möte. Nästa fruktlösa försök var att ta sig till hem till Uppsala. Jag väntade på Centralstationen i 4-5 timmar innan också den sista avgången ställdes in. Var skulle man nu övernatta? Kön fram till SJ:s informationsdisk var minst 100 m lång, således lönlöst att stå där. Jag installerade mig istället på en soffa på jobbet, där jag lyckades slumra till någon timme. Tusentals människor visade sig ha varit tvungna att övernatta på stengolvet på stationen, eftersom alla lediga rum i centrala Sthlm snabbt tog slut. Så fort det första tåget kom igång till Uppsala vid 5-tiden på morgonen tog jag det hem för att få sova ordentligt. Utlandsresan hade ju i alla fall frusit inne.

Varför hade då tågen liksom biltrafiken stannat? Det hade man förstås inte fått någon förklaring alls på under de många timmarnas väntan på stationen. Några få cm snö på spåren borde inte ha varit ett problem. Efter diverse egna efterforskning långt senare på SJ, Banverket och Länsstyrelsen förstod jag till slut att växlarna frusit. De är el-uppvärmda, men uppvärmningen måste tydligen slås på manuellt, och det hade man glömt!! Pratar vid 2000-talet?? Det borde väl ha gått att enkelt automatisera detta system. Man får verkligen hoppas att detta är gjort nu.

Den gången var man glad att ingen brand, större olycka eller något terrorattentat inträffade just då när allt stod still och ingen kom någonstans. Denna trafikinfarkt borde ha varit en riktig tankeställare för myndigheterna. Man undrar verkligen vad de lärt sig. Det enda konkreta jag fick veta i kontakt med Länstsyrelsen var att man ordnat ett antal möten myndigheter emellan för att prata om vad som falerat...

En annan berättelse om infarkten återfinns på sajten Trafikminnen:
 

 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar