En häpnadsväckande syn på människan och biologisk mångfald

Nedanstående text ligger fr o m idag på Skogsaktuellts hemsida som insändare under Åsikter:

http://www.skogsaktuellt.se/?p=46555&pt=108&m=3650

Att människan är det i särklass största hotet mot globens biologiska mångfald och huvudorsak till utdöende av arter är en inom vetenskapen förhärskande syn, se t ex en artikel i Science från 2014 som finns refererad på min blogg: http://hans-orjan.blogspot.se/2014/07/science-artikel-om-artutdoende.html

Därför hajar man till när någon tycks hävda det motsatta, att globen är så artrik p g a människan. Det gjorde Ambjörn Johansson i en artikel med titeln ”Varför vi älskar att hata hyggen”, vilken trycktes i tidningen Skogsaktuellt (nr 7 2014, sid 15).

Han skrev så här: ”När jag vill provocera mina kompisar brukar jag hävda att den biologiska mångfald som finns är en produkt av människan och att jorden skulle vara betydligt artfattigare om inte människan fanns.”

Det är så här långt i texten inte helt klart att Ambjörn själv tror på detta eller om han hävdar så bara för att just provocera. Men när han fortsätter att skriva så blir det dock högst sannolikt att han faktiskt själv tror på detta. Han skriver: ”…strikt vetenskapligt kan man inte motbevisa att människan som störningsskapande art bidrar till att skapa ekologiska nischer som annars inte skulle finnas. Alltså är den biologiska mångfalden knuten till oss…” Underförstått är att i dessa nischer har utvecklats arter som annars inte skulle finnas. Han får nog ta och redovisa vilka dessa nya arter skulle vara.

Eftersom tidningen Skogsaktuellt publicerade artikeln anar man en viss sympati där för denna märkliga tankegång. Artikeln finns också återgiven på föreningen Naturbrukarnas hemsida. Intressant är att Rickard Axdorff är en centralgestalt i sammanhanget, han är både ledarskribent i Skogsaktuellt och ordförande i Naturbrukarna. Jag utgår därför ifrån att han också tycker det ligger något i Ambjörns konstiga idé.

Då den här idén var helt på tvärs med allt annat jag tagit del av och eftersom biologisk mångfald inte är mitt eget specialområde skickade jag följande fråga till fyra ledande professorer i landet, alla särskilt kunniga inom olika delar av området evolutionsbiologi: ”Finns det överhuvudtaget något exempel på att människan direkt eller indirekt orsakat nybildning av arter?”

Deras svar var entydiga. De menade alla att det inte finns eller funnits arter som utvecklats p g a människan. Artbildning har varit en naturlig och mycket långsam process som haft geografisk isolering som främsta drivkraft. Inte ens förädlingen inom areella näringar av växter och husdjur har medfört någon artbildning. Professorerna uteslöt dock för framtiden inte möjligheten att människan skulle kunna komma att indirekt främja artbildning, framförallt då genom klimatförändringar.

Min slutsats är att Ambjörns idé är ett eget hopkok utan all vetenskaplig grund. Möjligen har hans idé sin utgångspunkt i att t ex hagmarker är särskilt artrika i jämförelse med omgivande skogsmark eller att ett hygge har andra arter än växande skog. Men hagmarkens och hyggets arter har inte uppkommit i denna typ av markanvändning utan endast funnit en tillfällig fristad där.

Han bortser också i sin tankegång ifrån att det omgivande landskapet (ffa jordbruksmark och brukad skogsmark) är en konstlad mänsklig skapelse som är väldigt utarmad, detta i jämförelse med de naturliga ekosystem som annars hade funnits där.

 

Hans-Örjan Nohrstedt, Uppsala