Jordbrukarna förorenar landskapet med sin plast - debattinlägg i Hallands Nyheter

Nedanstående text var i sin helhet exklusive bilder införd som ett debattinlägg i Hallands Nyheter 31 mars 2016.

Om färgen varit gul på plasten som hänger i landskapet, då hade man i påsktid kunnat tro att den var del av jordbrukets charmoffensiv. Vid närmare eftertanke är det bara nedskräpning.

Halva Sveriges jordbruksareal används för grovfoder till lantbrukets djur. Förr hanterades grovfodret mest som hö. Senare blev ensilage vanligt, då lagras grovfodret i silos. Idag har dessa till betydande del ersatts av de plastbalar man ser i landskapet.


Förvånande är att förvandlingen skett utan diskussion. Hur påverkas andra intressen? Nedan problematiserar jag plastbalarna utifrån tre perspektiv: landskapsbild, nedskräpning, samt mikroplaster.

Plastbalarna är iögonenfallande i det öppna landskapet. Skönheten störs när det direkt efter skörd ligger vita balar strödda över nejden. När balarna samlats ihop läggs de på hög, ibland på olämpliga platser. Minst stör de då de läggs vid gårdens byggnader. Men tyvärr stöter man på högar lite varstans där de inte hör hemma, t ex en vägkant långt ifrån närmaste gård, bakom nästa vägkrök eller i ett skogsbryn. Jag har sett förskräckande exempel där stora högar lagts vid tusenåriga kyrkomiljöer eller entréer till reservatet. En del särskilt stora högar skymmer också sikten över det öppna landskap som jordbrukets företrädare vurmar för.

Balarna är även en källa till nedskräpning av landskapet med sjok av lös plast. Mycket balplast samlas in och återvinns, men i landskapet finns ofta gamla högar med balar som har antingen glömts bort eller gömts undan. Dessa går med tiden sönder och stora sjok lossnar och blåser iväg för att sen fastna på stängsel, buskar och träd. Ibland ser det förskräckligt ut, nästan som kring stormarknader. Nedskräpningen förfular landskapet och är olaglig. Regeringen prioriterar nedskräpningen och har gett Naturvårdsverket i uppdrag att föreslå hur problemet kan åtgärdas (Åsa Romson och Johanna Ragnartz i Aktuell Hållbarhet 23 mars 2016). 

Plastsjoken faller successivt sönder till mindre bitar. Till slut blir de del av föroreningen av miljön med s k mikroplaster. Dessa söker sig via rinnande vatten och vinden ut i sjöar och hav. Där äts de av och förgiftar levande organismer. Allvarligt är att jordbrukets roll härvidlag inte undersökts. Detta visar en ny studie (IVL-Report, C 183, mars 2016), vilken utfördes som del av ett regeringsuppdrag till Naturvårdsverket.  

Anmärkningsvärt är att jordbruket saknar riktlinjer för plasthanteringen. Jordbruksverket har inga föreskrifter eller råd. LRF har ingen policy. Noterbart är att förespråkarna för ett öppet landskap inom LRF själva bidrar till att förfula detsamma.

Miljöbalken tar upp nedskräpning. Som juridisk företeelse begränsar den sig till områden utomhus dit allmänheten har tillträde eller insyn. Som jag förstår det sker hela plasthanteringen inom jordbruket i områden dit allmänheten har insyn.

Jordbruksverket och LRF borde styra upp verksamheten. Det är inte rimligt att det är kriminellt att slänga en fimp på gatan om det samtidigt går att förfula och förorena ett helt landskap med plast.