Häromdagen stannade jag till kort där vid Floen. Egentligen var jag ute i ett annat ärende, jag letade bildmotiv till ett blogginlägg, och fågelskådandet var sekundärt men förstås ändå inte oviktigt.
Det var inget direkt gästvänligt väder den här dagen, vinden från sydväst blåste hårt därute på slätten. Kallt var det också. Så snabbt som möjligt tog jag mig över det öppna fältet längs stigen från vägen bort mot fågeltornet.
Snart var jag i skydd i den smala rad av träd som ligger strax före fågeltornet. Uppe i tornet finns tack och lov väggar åt tre håll, som denna gång gav utmärkt skydd mot den hårda vinden. Tornet byggdes 2004 av Falkenbergs Ornitologiska Förening.
Från tornet blickat man mot öster ut över den våtmark som anlades 2003. Den är inte särskilt stor, uppskattningsvis två-tre hektar öppet vatten. Strax intill står det vindkraftverk som driver pumpen vilken reglerar vattenståndet i våtmarken. Den här dagen var det bra snurr på vingarna på vindkraftverket.
Långt tillbaka i tiden, efter att landhöjningen gjort om hav till land, låg här i området flera större och mindre sjöar. I takt med landhöjningen minskade de fria vattenytorna och en del av det öppna vattnet förvandlades till mossar. Vid mitten av 1800-talet fanns en relativt stor och grund slättsjö kvar vid namn Ramsjön. Den lär ha gett mycket fisk. Kvar fanns också ett mindre vatten där Munkagårdsfloen idag ligger.
Under 1800-talet fanns flera år med matbrist i Sverige. Skördarna var dåliga p g a svåra väderförhållanden. Många emigrerade till Amerika. Man försökte också bättra på situationen genom att skapa mer jordbruksmark genom att sänka sjöars vattenyta. Det fanns många sådana stora projekt, ett av de större var sänkningen av Hjälmaren. De sjöar som sänktes var näringsrika slättsjöar med flacka stränder. De var säkert mycket fågelrika redan innan sänkningen. Idag finns flera av landets bästa fågellokaler i sådana sjösänkta områden, t ex Kvismaren, Hornborgasjön och Tåkern. I dessa och även andra fall har en del fria vattenytor skapats genom att igen höja vattenytan en bit, men också genom vassröjning.
Ramsjön sänktes i två omgångar, första gången vid mitten av 1800-talet, andra gången i början av 1900-talet. Det skedde genom en stor utdikning vilken grundlades genom att anlägga det utflöde som idag kallas Ramsjö kanal.
"Floen" i Munkagårdsfloen är vad jag förstår "morpekanska" och betyder ungefär "pöl" på svenska. Morpekanska är det gamla språk som för längesen utvecklades i gränstrakterna mellan Danmark och Sverige och fortfarande pratas en del i området kring Morup, bl a av min närmaste granne W. Han lånade för övrigt också vänligen ut den bok där jag hittade betydelsen av "floen".
Redan innan jag fick upp tubkikaren kunde jag notera att det var mycket fåglar på plats. Det var gott om skrattmås, en av mina allra största favoriter bland vårfåglarna. Jag kan än idag återkalla känslan när vi under lunchrasterna på Karolinska skolan i centrala Örebro gick ner och hängde i åkanten i Stadsparken mot slottet. Vi åt glass och i alla fall jag jag lyssnade förtjust till skrattmåsarnas skrän.
Utan tubkikaren kunde jag också den här dagen notera ett 30-tal skärfläckor, den vackraste av fåglar. Den har tydligen även häckat i Floen. Jag såg även över etthundra krickor, och ett oräknat antal tofsvipor och gravänder. När jag väl fått upp tubkikaren upptäckte jag ett par skedänder där i vimlet. Och i bortre änden av hopen med krickor fanns dryga dussinet bläsänder.
Slutligen upptäckte jag en handfull hopkurade vadare. De stod där som bollar på ben. Vad var nu detta? Vadare är inte min bästa bransch, många av dem är svåra att hålla isär tycker jag, speciellt på lite långa håll som nu var fallet. De var i kroppen vad jag kunde uppskatta ungefär i storlek som tofsviporna. Jag hann fundera på diverse spovar, visste att både myrspov och rödspov setts redan i centrala Halland. Plötsligt vaknade en av dom till och sträckte på sig. Då såg jag den lite spräckliga fjäderdräkten och de rödgula benen. Det var brushanar. Sannolikt hanar av utseendet och storleken att döma.
Enligt vad jag noterat i Artportalen (för er som inte vet är det en databas på nätet) och via fågelklubbens sms-larm har nu i vår alla möjliga fåglar redan noterats vid Floen. Särskilt minns jag att stora mängder sångsvanar, bland dem flera mindre sångsvan, rapporterats. Detta som ett resultat av att fågelklubben lagt ut spannmål här. Enligt fågelklubbens guide kan man på Floen framförallt se många änder, vadare och rovfåglar.
Nu var jag utmattad av fågeltittande och funderingar. Dags att återvända till mitt egentliga uppdrag att jaga bilder till bloggen. Gör gärna som jag, gör ett besök vid Floen. Där finns många spännande och vackra fåglar att upptäcka. Floen ligger förresten strax söder om Morup, på bekvämt cykelavstånd från t ex Glommen där jag numer bor.
PS. Bilderna på skärfläckorna är tagna med mobilen genom tuben. Ni får överse med att de inte håller bästa kvalitet.
Litteratur:
Bennheden, Maj-Britt (1997) Pau morpekanska. Historier och humor från Morup. Förlag Utsikten, Varberg. 152 sidor.
Fåglar i Falkenberg. Guide över fågellokaler i Falkenbergs kommun. Falkenbergs Ornitologiska Förening. www.fof-fbg.se 28 sidor.
Informationstavlan på plats i fågeltornet.
Karlsson, Ingvar m fl (2006) Glommen Ett fiskeläge och dess omgivningar En vandring i tid och rum. Förlag Utsikten, Varberg. 368 sidor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar