På cykel tvärs Halland - från Glommen till Ullared

För en globalt hållbar utveckling måste vårt resande i den rika världen reformeras. Vi måste bort från bilåkande och flygresor baserade på fossila bränslen. Det innebär att långresandet bör reduceras kraftigt, i alla fall så länge inte förnybara alternativa bränslen har utvecklats.

Vi människor är ju ofta nyfikna och vill upptäcka och uppleva nytt, så det känns kanske lite hämmande att sluta resa till Thailand och andra liknande populära långväga resmål. Tillsvidare får vi dock nöja oss med att ta del om det som finns runt knuten. Och det finns alltid något nytt att upptäcka på närmare håll på platser som nås genom miljövänligt resande till fots, eller per cykel, buss och tåg.

Jag vill här slå ett slag för cykling. Att cykla är ett bra sätt att miljövänligt, hälsosamt och relativt snabbt ta sig fram genom landskapet. Det är dock samtidigt tillräckligt långsamt för att man ska hinna upptäcka en hel del företeelser som man missar då man susar fram i bil, t ex hör man ljud och känner lukter.

Den här söndagen i månadsskiftet mars – april var tanken att vi skulle uppåt Ullared för att lunta, d v s bränna av det torra fjolårsgräset, vid kärestans sons gamla banvaktarstuga vid den gamla Pyttebanans ännu existerande banvall (fast utan syllar och räls idag). Trafiken på banan lades ner i slutet av 1950-talet och rälsen bröts upp snart därefter.

Vädret var rätt bra och prognosen var hyfsat luntningsväder där uppåt Ullared. Dock hade det regnat rätt mycket dagen innan, och vi trodde kanske att det skulle bli svårt trots dagens idealiska väder. Men den sen tidigare insamlade rishögen skulle väldet i alla fall gå att på fyr på, tänkte vi. Plötsligt fick jag ett infall att jag skulle cykla dit. Vi hade länge pratat om att det skulle vara fullt möjligt att göra en dagstur dit upp, nu tyckte jag läget var utmärkt. Det är ca 7 mil tur och retur, det borde man hinna bra på en dag.

Jag hann inte mer än börja min färd förrän dimmorna drev in över slätten. Det var medvind och den varma luft som kom från väster kyldes ner över det ännu kalla havet. Dimmorna drev som sjok över de ännu osådda fälten. Efter att ha passerat Långås Lanthandel, vilken glädjande fortfarande lever och sannolikt drivs av någon ny svensk, dök Långås vindpark upp i dimman. Den var så tät att bara de närmaste kunde ses och då bara den nedre delen av dem.

Sjok fanns där inte bara i form av dimma utan även som den plast som rivits loss från jordbrukets platsbalar av vinden eller djur och driver fritt omkring. Detta har jag diskuterat i ett tidigare blogginlägg ( http://hans-orjan.blogspot.se/2016/03/jordbrukarna-fororenar-landskapet-med.html ). Plastbalarna är ofta förfulande i landskapet där de ligger lite varsomhelst i högar. Ibland hindrar de t o m sikten ut över det öppna landskapet. I högen nedan fanns dock ett passande lämnat öppet utrymme så att Hässlås kyrka kunde ses.

Snart nådde jag gränsen mellan slätten och det skogsland som reser sig ur den halländska sanden. Som en bekräftelse på detta dök plötsligt upp en skylt med texten ”Äventyrsskog”. Ja, skog är äventyr, inte tu tal om det. Strax nådde jag Sibbarp och noterade med intresse dels hur vacker kyrkomiljön där är med berget bakom, dels den röda klockstapeln i trä. Jag är fascinerad av träbyggnader därför att de är relativt miljövänliga i jämförelse med byggnader av stål och betong. Därför stannade jag till för att ta reda på mer om denna klockstapel, jag undrade t ex hur gammal den är. Det fanns ingen speciellt informationsskylt om klockstapeln som berättade just detta. Jag googlade också på Wikipedia och Svenska Kyrkans beskrivningar, detta utan att finna svar på min fråga. Jag hade precis gett upp och var på väg tillbaka till min cykel när en kvinna inifrån överraskande öppnade dörren på kyrkan. Jag gick henne till mötes och hon visade sig vara kyrkans kantor. Men inte heller hon hade svaret. - Men vi tar och frågar den pensionerade kyrkvaktmästaren, han bor här och är nog hemma, sa hon. Vi knackade på i det som var en f d lärarbostad i vänstra delen av församlingshemmet. Efter en stunds tystnad hörde vi att någon rörde sig därinne och strax öppnade en man som haltade fram på kryckor.

Och han visste verkligen besked. Han var som en levande uppslagsbok och dessutom ytterst pratsugen. Jag blev kvar där vid kyrkan uppemot en timme. - Klockstapeln är faktiskt olåst så du kan gå in där och ta dig en titt, sa han. - Du får till och med öppna luckorna för att få in ljus om du behöver, men sätt inte igång klockspelet, förmanade han. Han berättade att klockstapeln var från 1600-talet och att storklockan var ännu äldre, från 1500-talet. Jag minns tyvärr inte vad han sa om storklockans ursprung. Lillklockan var av betydligt yngre datum, från cirka 1940 vill jag minnas att han sa. För att få en vacker klockringning behöver man tydligen två klockor. Klockstapelns yttre var omgjort flera gånger under tiden fram till idag. Själva kyrkobyggnaden i sten var från 1200-talet. Det hade tillbaka i tiden funnits idéer om att bygga en större kyrka, men bygden var för fattig för detta.

Till slut fick jag tvinga mig att avsluta samtalet, jag hade ju ett mål att tänka på längre inåt landet. Dock tog jag mig tid att gå in inuti klockstapeln. Porten var mycket riktigt olåst. - Märkligt, tänkte jag, att den fått vara ifred från diverse marodörer. Det fanns bra elbelysning därinne, så jag kunde fotografera utan att öppna luckorna och behövde därigenom inte riskera att sabotera klockspelets automatik. Klockstapelns skelett utgjordes av rejäla timmerbitar, de bitar som bar upp klockornas upphängning var åtta meter långa och 3-4 dm i fyrkant. De var jämntjocka hela vägen så det måste ha varit ett imponerande träd som fick släppa till virke till dessa. Jag kunde förstås inte låta bli att klättra upp en bit för att känna på storklockan. Med nageln knackade jag lite lätt och klockan släppte då ifrån sig en lätt och vacker klar ton.

Jag grenslade min Cube igen och stretade vidare, glad över att jag gjorde stoppet vid kyrkan. Nu följde lite omväxlande tät trist granskog omväxlande med mer öppna marker vid Högryd. Där gick en ensam sångsvan och betade långt ute på fältet där det såg ut att vara lite fuktigt. Kanske hoppades den på sällskap och häckning. Vid gården, som uppenbarligen har djur, låg den obligatoriska jättehögen med plastbalar, en av de större jag sett. Men bra att den vara där och inte utströdd lite varstans i landskapet. Och strax därefter kom ytterligare en vanlig och väldigt trist företeelse på landsbygden: i ett större grustag alldeles intill vägen fanns allsköns maskiner placerade. En del såg ut att användas medan många stod och rostade. Svenskt lantbruk har i form av sådana här mer eller mindre undangömda deponier en stor städskuld att ta tag i. Det är inget annat än nedskräpning av naturen och sådan är olaglig.

Efter Högryd följde ytterligare en tät granskog upp mot Ästad. Ungefär mitt på den sträckan öppnade sig plötsligt skogen i en glänta på vänster sida. Vad var nu detta? Här hade jag susat fram i bil många gånger utan att ens se denna öppning på en markerad kulle i granskogen. Där ser man ännu en fördel med att cykla: man upptäcker nya företeelser. Jag lade ner cykeln i diket och gick fram till den skylt som fanns uppsatt på en stolpe en liten bit ifrån vägen. Detta var Källekullens gravfält från järnåldern. Vid den tiden bodde de flesta i Halland på utspridda gårdar. På dessa fanns inägor nära husen och på utmarken i skogen betade djuren. Invid gårdarna fanns också gravfält. På denna plats har man hittat en skeppsättning, en stensättning och flera gravrösen. Den stora sten som idag står ensam rest på platsen utgjorde stäven. Noterbart är hur lite hänsyn som tagits i skogsbruket invid gravplatsen. Förutom den glänta som finns med spridda mindre ekar tränger sig den täta trista granskogen på från norr och är bara tiotalet meter från stävstenen. Jag tycker man skulle ha ett avsevärt större lövdominerat parti även norr om gravfältet.

Ytterligare en bit norröver kommer man till Ästad Gård. Den är en utstickande företeelse verkligen i landskapet. Här satsas verkligen i värsta GK-anda på olika företeelser. Man har vingård, vinbryggeri, konferens, stugor för uthyrning och har haft flyktingmottagning. Jag önskar jag hade kunnat säga att det var smakfullt gjort och smälte bra in i landskapet. Men tyvärr tycker jag det är förskräckligt. Bryggeriet är gjort som en dålig kopia på en borg.

När man lämnar Ästad håller man höger då man närmar sig vingården. För att fortsätta norrut kan man sen antingen ta sig fram väster eller öster om Älvasjön som ligger strax bortom vinodlingen. Västra sidan är i särklass finast med öppna hagmarker och fin utsikt över sjön. Den fina lilla väg som går fram där når man genom att ta vänster precis efter vingården.

Det här partiet väster om Älvasjön är pastoral betesmark och mycket behagligt att röra sig fram igenom, till fots och per cykel. Det går bra även med den landsvägshybrid som jag denna gång tog mig fram med. Här i det öppna landskapet har jag gått flera gånger förut och då noterat att markägaren byggde vad jag då trodde skulle bli ett viltvatten. Nu till detta år hade det plötsligt dykt upp en stor villa där.

Vägen fortsätter rakt norröver efter passagen av sjön. På höger hand passerar man mitt på en lång raka en öppen välvårdad plats på höger hand. Det är ruinen efter en gammal gård ”Kulls”. På en skylt där finns platsens historia beskriven inklusive de människor som levde där. Det är en rofylld plats, väl värd att stanna till på om det passar. Det finns bord och bänk där för den som vill sitta ner en stund för att äta. På andra sidan vägen i närheten fanns ett annat lustigt ”boställe”.

Högt uppe på ett sluttande hygge stod en husvagn uppställd. Några skogsbruksaktiviteter pågick inte. Det enda jag kunde gissa var att någon satt där och passade på vildsvin. Ett av fönstren såg nämligen apterade ut för vad som skulle kunna vara ett sådant syfte.

Efter att ha passerat Kulls kommer man till ett T-kors där man tar till höger mot Lustorp. Vid den första lilla gården som dyker upp går en skogsbilväg in till vänster. Den leder förbi Björkasjöns östra sida. Jag valde den, för den är dels en kortare väg bort i riktning mot Ullared, dels ett sätt att få se både Bråtadals vandrarhem och Björkekullens naturreservat. De är båda väl värda besök. Jag har skrivit om platserna i flera tidigare inlägg. Den här vägen är dock ingen snabb väg utan på ett par ställen får man leda cykeln på grund av grov stenkross på vägen eller av kraftigt uppförslut.

Så småningom kommer man ut på en asfalterad väg och tar där höger ner mot den å som korsar vägen. I korsningen på andra sidan ån tar man vänster mot Skinnarlyngen. I slutet av den långa uppförsbacken som följer tar man höger ut på den lilla traktorväg som leder över fälten.

Där är vackert. Man passerar en liten bäck som över lång tid skapat den mjukt utformade ravinen den rinner i. Precis efter bäcken ser man på höger hand resterna av den gamla smalspåriga järnvägen ”Pyttebanan” som gick mellan Ullared och Falkenberg. När man kommit upp på plan mark igen ser man gården Ängarna framför sig och där bakom till vänster Utsiktsberget där en gång pilgrimsfalk häckat.

Gården verkar vara stadd i förfall. Här bodde tidigare ett brödrapar som vad jag hört inte pratade med varandra, där de bodde i varsin del av huset. När den kvarvarande brodern nyligen gick bort köptes gården, ryktesvis av en av ägarna till GK:s. Mycket skog har avverkats som vanligt är för att finansiera gårdsköp. Någon har slagit vallen och tagit reda på skörden. Men boningshuset och mangårdsbyggnaderna gör ingen något åt än så länge. Om ryktet jag hört om vem som köpt är sant blir jag lite orolig vad som kommer att hända med detta vackra område. Detta med tanke på den ständiga omstöpningen som sker vid GK i Ullared.

Efter gården kommer man strax till ett T-kors. Där tar man vänster (det är i riktning Skinnarlyngen) och sen nästa höger så är man på den gamla banvallen efter Pyttebanan igen som leder in mot Ullared.

Efter 3,5 timme var jag framme. En rätt lång tid med tanke på avståndet, men jag hade gjort ganska många stopp. Luntning vidtog, en gammal kulturyttring som fortfarande lever kvar i det halländska landskapet. Egentligen gick det inte så bra, därtill hade det regnat för mycket dagen innan. Dock fick eld på en del rishögar. Jag cyklade sen tillbaka, då gick det betydligt fortare, bara kring två timmar. De trevligaste avbrotten i snålblåsten hemåt var att jag fick se rovfågeln glada på ett par ställen. Vid Ängarna satte en glada igång en flock kajor. Vid Långås hängde en glada med en ormvråk vid nåt byte på marken.

En cykeltur på småvägar tvärs i Halland kan varmt rekommenderas. Vägarna är oftast asfalterade och biltrafiken är mycket måttlig. Och det finns väldigt mycket intressant att titta på längs vägen, både vad gäller natur och kultur.