I två dagar var jag
på brandfältet i en ny roll, denna gång som hantlangare åt kärestan i hennes forskningsprojekt vid SLU. Det
är grundforskning om hur floran återhämtar sig på hyggen efter en
kraftigt brand. En hypotes är att brandens hårdhet spelar roll och därför har hon lagt ut permanenta provytor både i mycket hårt brända och i mindre hårt brända
områden. På brandfältets hyggen finns också många
kolbottnar, rester från den tiden då kolning skedde i stor skala i Bergslagen. Uppemot tre hundra kolbottnar har nämnts för området som helhet, inte enbart
på hyggen således. I projektet ingår att jämföra vegetationsutvecklingen på
dessa med den på bränd mark utan kolbottnar.
Vädret var sisådär, det småregnade ibland men vi kunde ändå utföra de planerade arbetsuppgifterna. Min uppgift var att finns provytorna (50 x 50 cm) med hjälp av GPS och metalldetektor. Två av hörnen på ytorna var markerade med en metallbit nån centimeter ner i marken, detta därför att de små synliga hörnpinnarna tenderar att försvinna ibland. Vi fann många sådana (2-3 dm höga röda plastpinnar) uppdragna och liksom kastade åt sidan. Vi spekulerade vilt om hur det gått till. Allt från folk, till rådjur, harar och korpar var på tapeten. Vi trodde mest på nån nyfiken hare och/eller korp. När vi väl lokaliserat en provyta fixade sen kärestan beskrivningen av den botaniska sammansättningen.
Det fanns redan nu, endast nästan exakt två år sedan branden, rätt mycket växter i fält- och bottenskiktet. I fältskiktet var de vanligaste växterna kruståtel, piprör,
mjölkört (bild ovan), bergkorsört, björk och asp. I bottenskiktet fanns särskilt brännmossa,
lungmossa och spåmossa (bild nedan).
Den kolsvarta barken på de döda träden börjar nu att lossna och falla ner. Därefter blir stammarna alltmer grå.
Bedömningen av skoglig brandexpertis är att de döda träden kommer att stå upp 5-6 år efter branden. Sen
faller de eftersom rotsystemen påverkades kraftigt av branden och successivt går sönder, bl a under inverkan av hård vind.
En intressant iakttagelse vad gäller träden var att många björkar, som tidigare hade sett helt döda ut, nu hade skjutit någon form av nödskott direkt ut från stammarna.
Vi var mest fokuserade på marken och dess vegetation så det blev inte mycket bevänt med observationerna av faunan. Ett och annat såg vi dock när vi tittade upp ibland. Några däggdjur såg vi inte, men på fågellistan som jag i alla fall knåpade ihop trots det osystematiska angreppssättet fanns t ex ormvråk (bild nedan), lärkfalk, tornfalk, korp, törnskata, tretåig hackspett, tornseglare, bofink och lövsångare. Ormvråken verkade särskilt talrik. Vi såg hela nio stycken då vi gick bara några hundra meter längs skogsbilvägen norr om Igeltjärnen. Någon kan väl ha räknats dubbelt, det är svårt att veta, men många var de i alla fall. Det har nämnts som förklaring att det är ovanligt mycket sork. som lockat dit ormvråkarna. Dessa ska då ha klarat sig under branden genom att krypa ner i markens håligheter.
Vi stötte på ett ställe ihop med en anställd på länsstyrelsen. Han berättade dels om en skröna att hela tjugo militärer skulle ha försvunnit spårlöst under branden, som om de hade "gått upp i rök" bokstavligt talat, dels om mätningar av besöksfrekvensen under de senaste veckorna. Det man hade kunnat mäta var antalet bilar som passerade in per dygn, vilket var ca 150. Hans intryck var att det satt minst två personer i varje bil, vilket då skulle motsvara minst 300 besökare per dygn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar