Nor i Söderbärke - en pärla i södra Dalarna

"Pärlan vid Barken" brukar det heta, jag har för mig att det är epitetet på Folkets Park i Söderbärke. Och den ligger mycket fint, precis vid sjön. Särskilt vackert är det i sommarnatten när ljuset liksom aldrig vill försvinna bakom bergen bortom Smedjebacken. Tävla med den folkparken vad gäller läget kan nog bara den i Malingsbo. Den ligger nästan ute i sjön och också i rätt väderstreck för nattliga danser. 

Men epitetet "Pärlan vid Barken" kan gälla hela samhället. Jag tycker förstås framförallt att det gäller Nors by i Söderbärke. Som jag uppfattat det sträcker sig Nor från bron över sundet i Barken och därefter tills man lämnar samhället öster- eller norrut. Där vidtar "utskogen" som sen inte tar slut förrän i orter som Norberg och Säter. Den här delen av Söderbärke känner jag extra för. 

Ordet "Nor" lär betyda "sund" (den sjögeografiska beteckningen) och är väl valt med tanke på att bron i Söderbärke går över ett sund i Barken. Från den bron har man fin utsikt såväl norrut och över kyrkudden, som söderut ner mot Vadshållet. Möjligen kan någon ortnamnsgrävare ta sig an frågan om Nor alternativt skulle kunna ha nåt med "norr" att göra. Det tycker jag vore en tristare koppling, så den frågan får nån annan gräva i. 

En kuriosa i sammanhanget, som jag även nämnt i nåt tidigare inlägg om Söderbärke, är att min morfars far och mor, med Nors by som förebild, lär ha tagit sig efternamnet "Nohrstedt" efter att tidigare ha hetat nåt vanligt son-namn, just nu har jag glömt vilket. Bokstaven "h" var de tvungna att klämma in eftersom det redan fanns ett efternamn "Norstedt"; ja ni vet förläggarsläkten, vars anrika förlag nyligen köptes upp av det utländska företaget Story-tell.  

Oavsett om jag eventuellt tagit miste på ortsnamnets egentliga ursprung så är Nor en riktig pärla. Det har många orsaker att jag tycker så. Jag har många positiva minnen härifrån. Vi syskon tillbringade som knattar många somrar här hos mormor Lisen och morfar Jonas i gården vid vägskälet där vägen delar sig mot Larsbo respektive Hemshyttan. Tog väl hand om oss gjorde också mormors syster "moster Kerstin" med mannen Hannes i det gamla torpet på Strömberget beläget rakt över åker från morföräldrarna.

Nor ligger mycket vackert i ett ganska kuperat landskap vid södra stranden av sjön Norra Barken. Sjön är långsträckt mot norr och utsikten åt det hållet förlorar sig i diset bortöver bergen vid Smedjebacken. På västra sidan av sjön och en bit bort vakar Vanbergs klack över nejden. Där uppe ifrån är det förresten en fantastiskt fin utsikt. Min bortgångne morbror Erland påstod sig vad jag minns ha sett björn, eller möjligen spår av en, där på baksidan av Vanberget. Säkert har nog också en och annan varg tagit sig förbi där för att strosa ner mot Malingsbo för att där kalasa lite på älgarna avsedda enkom för kungens skruvade jaktbegär. 

Jag minns att mor, mormor och och moster Kerstin alla ofta satt där vid södra stranden och glodde mot norr i sommarkvällarna, inte samtidigt utan oftast en och en. Att männen gjorde det har jag inget minne av alls. Min mor satt på äldre dagar oftast på badhällen nedanför Strömberget. Det gjorde också moster Kerstin har jag för mig. 

Mormor Lisen kom ofta inte längre än till lagårdsbacken för att glo ut över sjön. Där satte hon sig på en bänk med utsikt ner mot sjön. På bänken fanns även plats för ett barnbarn och jag satt där i stillhet med mormor många gånger och tyckte om det. Någon gång bjöd hon på en sån där vit godis som var hård utanpå med mjuk kola inuti. Som förresten min morfar Jonas nog var, när jag tänker efter. Det där godiset blev jag ibland ivägskickad för att inhandla i livsmedelsaffären som då låg där bortom nedförsbacken där jag tror att det idag är ett dagis. 

  
Mormor hade också ett annat favoritställe för att glo över sjön i sommarkvällen. Det var i björkbacken bakom det stora hus som då var Godtemplarlogen. Där hade hon också en bänk och jag fick ibland sitta med. Något tiotal år senare fick min morbror Bengt köpa björkbacken och byggde sig där en sommarstuga som idag innehas av min kusin Lars-Olof.

Jag glodde ibland även ensam ut över sjön i skymningen. Som liten var mitt eget favoritställe uppe i lönnen vid infarten till gården. Där i nederdelen av kronan fanns en grov horisontell gren på vilken det var perfekt att sitta. Förutom att sitta och glo roade jag mig även med att göra "näsor" av lönnens frukter eller att släppa dem neråt som nödlandande helikoptrar. Där på grenen satt man också lite dold av lövverket så det gick bra att i lönn(!)dom sitta och ha koll på dom som passerade därunder. Det var inte direkt Ströget, mest liv var det i stövaren Ticko som var kedjad i en löplina där på lagårdsbacken. Hunden var en gatukorsning mellan en renrasig fin stövare och nån vad-vet-jag. Det var i alla fall en mycket trevlig hund som jag fick gå många rastningsturer med. Jagade hare kunde den visst också. Det var mest hörsägen för jag var då för liten för att hänga med på jakt. Lönnen har jag nyligen kollat att den finns kvar. Denna gång var jag alldeles för ovig för att klättra upp. 

Mitt nuvarande favorit-glo-ställe vid sjön är badhällen nedanför gamla macken i korsningen mot Vad respektive Söderbärke "City". Där på hällen har man perfekta utsikten bort mot bergen vid Smedjebacken. Här grundlades nog min mors förkärlek som ung för Dan Anderssons diktning med i första hand "Det är något bortom bergen". Idag ser man på de bergen flera vindkraftverk. De stör mig inte alls, snarare tvärtom. Dels tycker jag de är vackra. Dels får vetskapen om att de inte genererar växthusgaser eller andra miljöföroreningar mig att må bra. 

För längesen var här en lång och hög badbrygga från vilken vi badade som små. Det fanns trappor ner för oss som inte var hopp- och simkunniga. För egen del blev det den inre trappan, där jag bottnade (jag lärde mig att simma mycket sent). I förpuberteten är det tydligen vanligt att man drömmer att man faller. Jag drömde ideligen att jag ramlade ner från den här höga badbryggan. Precis när jag slog i vattnet vaknade jag med ett ryck. Granne med denna badbrygga fanns det tydligen före min tid också en ångbåtsbrygga som då det begav sig servade båttrafiken av gods och folk längs Strömsholms kanal mellan Smedjebacken och Mälaren.

Vägkorset där man går ner till badhällen leder bildligt talat till nästa orsak varför Nors by är en riktig pärla. I byn finns flera gamla fina bergsmansgårdar, timrade och förstås målade i Falu rödfärg. Där vid korsningen ligger ett par utmärkta och välskötta exempel. De är värda en extra titt. Glo bara så där lite lagom ifall de nuvarande innehavarna är hemma. 

Ta dig gärna över bron i Söderbärke och se lite extra på Nor med sina fina gårdar och den fantastiska utsikten över sjön. Om du kommer med bil så ställ den på parkeringen vid brofästet vid Hembygdsgården. Kanske är det där öppet för en fika som avslutning på turen i Nor. En runda längst ut på udden vid kyrkan kan också rekommenderas. Kyrkan är förstås värt ett besök inuti. Den är stor, ljus och vacker. Någon buss går också via Nor, t ex den mellan Fagersta och Smedjebacken. I Söderbärke finns också en tågstation som är rätt frekvent trafikerad. Därifrån går man till Nor på en knapp halvtimme. God tur!

    

  

Hälleskogsbrännan 13-14 september 2016

Nytt besök, både Brännan och jag i ny skepnad. Brännans markvegetation hade börjat vissna och byta till höstfärger. Men fortfarande står det stora flertalet döda träd upp. 

Jag var där som konsulterande volontär i min gamla profession markforskning. Min käresta ville koppla lite markstudier till sin fleråriga växtekologiska forskning på Brännan som går ut på att följa upp hur vegetation utvecklas på brunna hyggen beroende av brandens hårdhet. 

Markstudiernas syfte är dels att verifiera brandens hårdhet på de subjektivt valda provytorna, dels att möjligen kunna förklara skillnader i vegetationens utveckling, beroende på t ex humustillstånd, surhet och näringsstatus. Min självpåtagna uppgift (ingen övertalning alls behövdes), har varit att designa markstudien och att i fält instruera den som skulle ta proverna på marken.

Den metodik jag räknat ut fungerade faktiskt bättre än väntat. Så provtagningen kunde rätt snabbt komma igång. Den lejda provtagaren var mycket erfaren och det kändes lugnt att lämna över det praktiska arbetet på honom.

En "utvikning" i kärestans forskning är att undersöka hur floran utvecklas på kolbottnarna i området. Den tidigare vegetationen på dem är helt uppbrunnen. Det verkar i många fall dessutom vara så att den gamla kolstybben som lämnades för länge sedan brann igen i skogsbranden. 

Vad vi erfarit har vare sig vegetations- eller markstudier skett i gamla och ombrunna kolbottnar. Jag testade att ta några jordproppar i en kolbotten. Det visade sig att "markprofilen" inte liknade nåt jag sett tidigare. Överst ett ljusbrunt skikt på ca 3 cm, sen svart stybb. Det ljusa skiktet var fuktigt och kändes som en mix av sand-mo-mjäla. Gissningsvis är det gammal mineraljord som lades som ytskikt på milan för att hindra lufttillträde. Troligen blandad med en hel del aska från den vegetation som brunnit på kolbotten. Det blir intressant att se vad det är för pH i denna horisont.

När den lejda provtagaren kommit igång ägnade jag eftermiddagen åt att reka en möjlig rundtur för vandring i den brunna terrängen. Jag har varit i området förut med ett par grupper från Friluftsfrämjandet i Uppsala. Då har vi rört oss på de säkrade bilvägarna och fått gå fram och tillbaka på dessa. Men det är roligare med en runda. 

Jag gick vägen ner mot Igeltjärnen. Efter ett tag, när Trehörningsklack dök upp en bit bort på vänster hand, tog jag av österut mot det berget. Strax innan gjorde jag min första observation av kungsörn i området. Den kom seglande norrut på ganska låg höjd från trakten av sjön Trehörningen. Jag tittade på den i ett par minuter och under den tiden gjorde den inte ett enda vingslag.

Det blev lite klättrande i branten ner mot och över Igeltjärnsbäcken. Sen uppför mot toppen av klacken. Där väntade en magnifik utsikt, särskilt mot norr där jag långt bort såg ett annat lite högt berg. Det såg i kikaren ut att ha bränd skog på sig, men jag är osäker på vilket berg det var. 

Plötsligt hörde jag nåt litet brak nedanför berget på dess norra sida. Sen var det tyst igen. Trodde först att det var folk ute i skogen, men jag såg ingen. Då lösgjorde sig en älgtjur med ett stort brak och drog iväg österut. Och strax efter gick ko och kalv igång med ett nytt brak. De måste ha fått vittring av mig, jag hade lite svag vind i ryggen. Det var himla kul att få se de här älgarna, jag har sett mycket spår tidigare på Brännan, men aldrig en levande älg. På ett brunnet hygge gick jag förresten tidigare under dagen på en demonstrationsyta för uthägnad av vilda betande djur som älg, hjort, rådjur och hare. Förekomsten av sådana spelar stort roll för vilken flora man får på ett hygge. 

Sen gick jag ungefär österut i syfte att komma ut på en sidoväg sydost om "turistvägen" genom Brännan. Men det var ingen rak väg jag gick, för jag fick hela tiden kryssa fram förbi fallen skog, av branden sprängd sten och försumpad mark. Sammantaget tog det lång tid att komma fram genom den brända skogen. Intressanta noteringar var dels den stora mosaiken inne i skogen med brunnen respektive inte brunnen mark, dels att markfloran inne bland träden på brunnen mark liknade den ute på brända hyggen med mycket mjölkört och korsört. 

Väl ute på sidovägen till "turistvägen" gick jag norrut tillbaka mot utgångspunkten nära Björktjärnen. Jag får nog tänka till mer än en gång om den runda jag gick lämpar sig att ta med en grupp på. Rätt besvärligt och lite farligt också var det. Jag får nog reka fler alternativ.

Fina och intressanta dagar var det ånyo på Brännan. En höjdpunkt var fågelobservationerna: bl a kungsörn, pilgrimsfalk, lärkfalk, ormvråk, orre, dubbeltrast och spillkråka. 

En märklig organism som hittats på Brännan är en landlevande bläckfisk: den kolsvarta stenätaren. Den finns rikligt på Brännan och man är ännu osäker på om den ger sig på folk. Som tur är den rätt långsam.  

En försvunnen skog, tre döda kvinnor och ett kors

Min mor berättade, som jag minns det, två gånger att hon mött döda kvinnor. De hade bara svept förbi, tysta och som dimmor. Den ena var hennes mor på moderns dödsdag, min mor och min mormor var då fysiskt åtskilda av femton mil. Den andra var Sanna, den gamla kvinnan som levt och verkat på gården "Sannas" nära Norsäng i Söderbärke. Min mor hade, av anledning som jag glömt, varit förbi där och då tittat in i den gamla och nedlagda ladugården. När hon var därinne kom den då sen ett tag döda Sanna och gick förbi min mor. Mor påstod att hon inte blivit rädd. 

Det är inga möten av den arten jag har att berätta om här. Nej, det var i två fall i form av mina egna tankar som bara dök upp i huvudet helt apropå, i det tredje fallet låg hon plötsligt bara där framför mig på stigen.

Som ofta var jag på vandring. Denna gång från ändhållplatsen för buss 62 från Söderhamn på väg mot stugan på Skatön i skärgården. Ingen lång vandring, men kanske 3-4 km i min vanliga makliga takt med många avbrott för att stanna till och titta på olika spännande företeelser, ofta fåglar. Ibland tyvärr också olika former av skräp, som jag fotograferar och sen lägger upp på Twitter under #ettskräpomdagen. 

Jag gick där på den smala grusvägen som slingrar sig fram genom den taniga tallskogen. Den kämpar sig uppåt där i den steniga och blockiga moränen. Detta var en solig vardag i början av september. Jag mötte inte en enda människa, i alla fall inte gåendes. 

Däremot kom ett par bilar körande. För den andra ställde jag mig stilla åt sidan i vägkanten. När bilen passerat lyste det av gult i ögonvrån. Inte gula fläcken i ögat som gjorde sig påmind. Nej, där nere i mossan i den fuktiga dikeskanten växte några mycket fina kantareller. Dom plockade jag upp och bar sen varligt i handen längs vägen mot stugan. Nån påse hade jag som vanligt inte när jag så väl behövde. Kantarellerna blev senare på kvällen pålägget på en mycket god svampsmörgås. 

Där vägen går över en sista höjdsträckning innan det bär svagt utför mot Svartsundsrännan har ett  hygge nyligen dykt upp där det tidigare stod en gles tanig tallskog. Mellanskog gjorde slutavverkningen åt en privat skogsägare. 

Jobbet verkade rätt ok gjort. Man hade lämnat ganska många fröträd, således hoppas ägaren på en s k "naturlig föryngring". Inget av naturvårdsintresse hade sparats, men å andra sidan fanns det nog inget speciellt heller i beståndet av naturvårdsintresse att ta tillvara. Den tallskog som fällts var väldigt ensartad med lite variation. Jag bedömer att den var uppkommen efter en skogsbrand. Avgörande för naturvården på sikt i det här fallet blir att ägaren lämnar några av fröträden för att få några riktigt gamla träd i skogen, sådana är det nämligen ont om om generellt. 

Glädjande nog saknades de ofta förekommande trista körskadorna på marken, som man annars så ofta ser efter avverkning. Men i detta fall var det inte heller allvarliga körskador att vänta, torr moränmark på en höjdsträckning som detta var. 

Redan förra året innan avverkningen var jag i kontakt med Mellanskog. Föredömligt hade man då längs vägen skyltat upp att här skulle det ske en avverkning. Många människor rör sig längs vägen bort mot sommarstugor och naturreservatet Skatön på andra sidan parkeringen vid Svartsundsrännan. Det är också en hel del bärplockare och motionärer som rör sig i området. 

Det jag undrade i min dialog med Mellanskog var varför man skulle avverka ett så glest bestånd som jag dessutom då inte bedömde vara mer än 50-60 år. Jag undrade också om en avverkning i ett så tanigt bestånd verkligen kunde ge ett rotnetto (intäkt för det skördade virket minus kostnaden för avverkningen) för markägaren. Kontaktpersonen på Mellanskog sa överraskande att skogen i fråga var drygt 100 år och tillade att markägaren var nöjd med den betalning hen skulle få. 

Var den aktuella skogen verkligen 100 år? Jag hade svårt att tro det. Men nu efter slutavverkningen gick det i alla fall hjälpligt att räkna årsringar i en del av stubbskären. Så gjorde jag och baske mig hade han på Mellanskog ju rätt förstås. Jag fick ihop nånstans kring lite drygt 100 årsringar. Intressant var att årsringarna var breda i ca 25 år (1920-1945) för att därefter plötsligt bli jättetunna. Jag bedömer att mer än halva volymproduktionen skedde under de första 25 åren, därefter minskade tillväxten. Varför kan man undra, gissningsvis var boniteten för svag för att uthålligt fortsätta den initiala höga tillväxten eller så var gallringen eftersatt och beståndet en tid överslutet. 

Och vad var det egentligen för volym av stamved före avverkningen? Jag tror inte mer än 100 kubikmeter per hektar. Jag får ta och kolla det. Dock var det säkert hög kvalitet på virket, långsamväxande som träden varit. Sånt trä brukar kunna gå till fönstervirke, vilket renderar bra betalt. Boniteten kan som sagt inte vara mycket att hurra för. Jag skattade nu i alla fall höjden på ett par av de högsta frötallarna, den var ca 13 m, det motsvarar enligt tabeller på nätet ståndortsindex T12. I Skogforsks Kunskap Direkt, också på nätet, får man fram en bonitet (genomsnittlig produktionsförmåga) på endast 1,6 skogskubikmeter per hektar och år. Gränsen för impediment är 1 sådan kubikmeter. Denna info gör mig mer undrande över om den här avverkningen verkligen var nödvändig, belägen mitt i ett strövområde, som den var. 

Nej, jag lämnade nu hygget bakom mig efter allt funderade och gick vidare. Jag tycker mycket om att gå eller cykla vägen fram istället för att åka bil. Man upptäcker alltid en massa intressant att kolla på som man missar då man snabbt susar fram i en bil. Bättre för miljön är det självklart också. 

När jag fortsatte gå dök min mor upp i huvudet igen, hon var den första döda kvinnan i inläggets rubrik. Jag minns med glädje när hon tog med mig och lillasyster per buss från Örebro till den enkla sommarstugan vid södra Hjälmarstranden. Vi klev av i Hampetorp och gick sen en smal grusväg genom ett landskap fyllt av lövträd och vackra lövängar. På ett ställe längs vägen fanns då en halvdöd ek, gigantisk i omkrets, och sannolikt sen Gustav Vasas tid. När jag letade efter eken nyligen, drygt 50 år senare, fanns den bara inte. Den måste ha dött, ramlat och multnat bort. Tråkigt var det, men glädjande var istället att det på andra sidan vägen dykt upp ett för mig helt nytt naturreservat med lövskog. I vilket fall minns jag som sagt dessa promenader som mycket lustfyllda. Lusten till sådana är hos mig tydligen bestående.

Den andra döda kvinnan som dök upp var Karin Boye, och med henne andra versen i hennes dikt "I rörelse" ur diktsamlingen "Härdarna". 

Nog finns det mål och mening i vår färd, men det är vägen, som är mödan värd.

De två första verserna i denna dikt av Karin Boye finns förresten som ljudfil på SR. Detta med henne själv som uppläsare. Så vackert att höra henne deklamera, hon hade så fin röst!

Det var precis som denna vers i hennes dikt jag kände mig. Jag var ju på väg till stugan, det tar 40 minuter om man pinnar på direkt. Målet är ju angenämt, men nu dök det ju upp allt möjligt spännande som gjorde vägen intressant. 

Jag hade nu kommit fram till Svartsundsrännan. Den skiljer Skatön från fastlandet. Passagen är känd sen 1300-talet. Om man per båt rör sig norr-syd i skärgården spar den mycket tid och bränsle. Man slipper de fem-sex kilometer det innebär att åka ut och runda Skatön som är utdragen tre kilometer österut i havet. Man slipper också de besvärliga grynnorna utanför yttersta udden vid Skatrevet. Rännan, som ursprungligen var en naturlig smal vattenväg, kom att successivt grundas upp på grund av landhöjningen. Flera muddringsinsatser har skett, den senaste 2006. Då sattes också den nya bron på plats.

Den tredje döda kvinnan som dök upp där längs vägen var Astrid Lindgren. Plötsligt låg hon bara där framför mig på den slingrande stigen på Skatön. Inte fullt så dramatiskt som det låter, Astrid låg där på en tappad tjugokronorssedel. Jag böjde mig ner för Astrid, det gjorde jag gärna. Jag är ju en notorisk skräpplockare och brukar som tidigare nämnts rapportera skräp på Twitter. Men nu blev jag kluven, kunde jag verkligen rapportera Astrid som skräp? Det gjorde jag i alla fall, men så vördnadsfullt det bara gick. Möjligen drog hon på munnen där i sin himmel, när hon insåg vilket grubblande hon orsakat mig. Den upplockade tjugan får jag komma ihåg att ge till nåt viktigt behjärtansvärt ändamål i Astrids anda. 

Behöver jag förresten säga vilken som är min favorit bland Astrids alla historier? Ni har nog redan gissat det. Ja, ni har helt rätt, det är "Rasmus på luffen". Stor del i detta har förstås också Allan Edwall, lysande i rollen som luffaren, liksom i de flesta andra roller han spelade. 

I blogginläggets titel fanns ju slutligen också ett kors. I verkligheten hade det dock halkat på sniskan och var snarare att betrakta som ett kryss. Ni vet ju kanske att jag är lite fågelnörd. Och sådana "kryssar" fåglar, även jag. Det innebär att notera en fågelart som man ser t ex första gången i livet, under ett visst år eller på en särskild plats. Därför har jag förstås en krysslista även på Skatön där jag nu var. 

Och nu på stigen där den löpte fram genom tallskogen, strax innan stugan, fick jag mig ett nytt kryss för Skatön. Det var en duvhök, en sån har jag således aldrig sett på ön under de drygt tio år som jag och kärestan haft stugan där. 

Det här krysset var ytterligt speciellt. I flera års tid har nämligen en lite mörk och ganska stor fågel gäckat mig här i denna tallskog. Jag har gått mycket här på längden och tvären, på väg till badviken, på jakt efter blåbär eller bara på nåt ospecificerat skogsflanerande. Av och till har då plötsligt denna fågel dykt upp som en mörk skugga bland tallarna, för att försvinna lika fort. Jag har liksom aldrig fått fatt i den tidigare med blicken och att hinna få upp handkikaren har varit helt uteslutet. Jag har gissat på allt möjligt bland vråkar, hökar och ugglor. Men egentligen inte haft en aning. 

Nu denna gång började det på samma sätt. En skugga flaxade förbi därinne bland tallarna. Jag hann precis ge upp igen då fågeln denna gång plötsligt tog sig före att gira upp över talltopparna och ut över öppningen ovanför stigen. Den visade sig nu i hel siluett underifrån och det var inte att ta miste på att detta var en honfärgad duvhök. Det var precis som om fågeln äntligen och av egen fri vilja bestämt sig för att sluta med att driva mig till vansinne. Det var som om jag belönades av den för lång och trogen tjänst där i tallskogen.  

En lustig kuriosa i sammanhanget var att min gamle vän och studiekamrat från gymnasietiden i Örebro, ÅP, någon dag senare ringde upp mig för ett eventuellt besök på min nya boendeort Glommen i Halland. Han är inbiten fågelskådare sen barnsben, växte upp granne med fågelparadiset Kvismaren utanför Örebro, och är nu vice ordförande i SOF, Sveriges Ornitologiska Förening. Då han förstod att jag var på Skatön frågade han förstås om vilka fåglar jag nyss sett. Då jag berättade om den gäckande skuggan där i tallskogen så säger han direkt: "Jaha, det var förstås en duvhök", detta innan jag ens hann antyda vad jag själv äntligen kommit fram efter flera års väntan. Detta illustrerar väl bra min egen relativa orutin vad det gäller fåglar. En del vet art direkt bara på info om platsen och uppträdandet. 

Efter denna utsvävning i fåglarnas rike var jag nu vid vägs ände. Där bortom klapperstensfältet, bland stora stenblock och tallar, dök den vitmålade stugan upp i glittret från fjärden. 

Skönt att vara framme. Men vart hade tiden tagit vägen? Två timmar för tre kilometer! Ja, vägen var verkligen mödan värd. Utan apostlahästarna hade jag inte upplevt den försvunna skogen, de tre döda kvinnorna och slutligen kryssat en duvhök. 

Försvunnen fars fotspår

Pappa Ragnar,  i 20-års-åldern tror jag

Det var i fjol (2015) 100 år sedan min pappa Ragnar föddes den 28 juni. Då fick jag idén att berätta lite om honom och också att arrangera den resa i hans fotspår som jag skriver om nedan. För mig har väl detta varit en process av bearbetning av mina egna minnen och erfarenheter i syfte att försöka förstå mer om honom och om mig själv.

Det är nu ett drygt kvarts sekel sen han dog, så i fysisk mening har han varit försvunnen i alla fall sen dess. Dock har jag därefter tänkt på honom en hel del, så i den meningen har han varit delvis närvarande hela tiden. Att jag skrivit den här texten och ordnade vår resa, tyder ju också på det. 

För mig var han rätt mycket försvunnen under sin livstid. Vi hade en rätt sporadisk kontakt. Under mina första år i Sundsvall, jag bodde där tills andra klass, berodde detta gissningsvis på att han likt andra fäder jobbade mest hela tiden och dessutom tog liten del i barnens fostran. Att hans jobb var i Härnösand gjorde förstås inte saken bättre. Jag minns egentligen intre så mycket av honom från den här tiden. En och annan tidig skidtur i skogen bortom Södra Stadsberget har jag dock en del flyktiga minnen av.

Efter tiden i Härnösand fick han jobb som butikschef på Luxor i centrala Örebro och reste dit flera månader innan resten av familjen. När det lilla huset i Sundsvall väl var sålt, reste vi i resten av familjen dit. Efter inte så lång tid visade det sig att han under "singeltillvaron" i Örebro funnit en ny kvinna. Detta dröjde det dock länge innan jag som 8-åring förstod. 

Den första tiden i Örebro hölls i alla fall familjen hjälpligt ihop. Jag minns en del fina helgutflykter i Kilsbergen och fotbollsspelande på Hampetorps IP, intill vilken vi hade en liten sommarstuga. Därutöver några vanvettiga bilfärder dit och till andra ställen, bl a till Sörmland där hans släkt fanns och till Degerfors eller Karlstad för derbymatcher i fotboll och bandy. Bilbälten fanns inte då eller användes i alla fall inte. Bilar och sport gillade han. Han var, liksom min mamma, en rätt hyfsad löpare i unga år. En egenskap som det senare visade sig att jag nog ärvt.

Efter en tid förstod även jag långsamt att föräldrarnas äktenskap rämnade och att de skulle skiljas. När skilsmässan väl var ett faktum skämdes jag. Varför vet jag inte, men bidrog gjorde nog att det på den tiden var mycket ovanligt att föräldrar skiljde sig. Jag ville de första åren varken tala om det eller ta hem kompisar.

Han flyttade till och öppnade egen butik i Karlskoga och bad ofta om att jag skulle komma på besök. När jag motsträvigt någon gång ibland i tonåren fick mig dit så hade han inte tid med mig utan endast med sina affärer. Då stack jag istället ut och löptränade, vilket jag sen en tid börjat med.

Jag tävlade på medeldistans under gymnasieåren i KFUM Örebro. Han ville då gärna komma och titta, intresserad som han var av sport i allmänhet och löpning i synnerhet. Lite ville han nog också vara med och sola sig i glansen av mina framgångar (jag var hyfsat bra för min ålder). Vem har inte gjort så visavi sina egna barn?

Han fick två barn i det nya äktenskapet, två halvsystrar till mig. Den yngre omkom tragiskt tidigt under traumatiska omständigheter. Den äldre har jag först på äldre dagar haft den stora glädjen att anknyta lite mer till. När jag själv fått barn träffade vi min pappa med sin nya familj vid några tillfällen i deras sommarstuga vid Våtsjön strax öster om Karlskoga. Då, och alltför sent, hade mitt eget harnesk mot honom börjat erodera.

Jag minns att han var mycket intresserad av barnbarnen och gärna hade dem i knäet. Bara ett par år efter att min yngste son föddes gick min pappa tragiskt och snabbt bort i en obotlig sjukdom som plötsligt gav sig tillkänna. Detta var 1989 och pappa var då endast 74 år gammal.

Resan i pappas fotspår

Vem var han egentligen? Den 28 juni 2015 var det precis 100 år sedan han föddes. Det tyckte jag var ett passande tillfälle att om möjligt förstå mer om honom. För mina tre syskon, två nära kusiner och min käresta fixade jag därför till en resa i pappas fotspår. Ett minst lika viktigt syfte som att leta efter spåren av honom var förstås att ha glädjen av några dagars trevlig samvaro.

Vy över Sittuna vid Långhalsen där min farmor Anna Lovisa växte upp

Under ett par dagar kring 28 juni reste vi runt till platser som anknöt till min pappa, alla centralt belägna i det vackra Sörmland. Avseende skönhet är enligt min mening nog Sörmland sammantaget bland "Topp-fem" av Sveriges landskap. Medtävlare är enligt min mening främst Ångermanland, Hälsingland, Värmland och Gotland. Sörmlands tjusning är dess småbrutna topografi, dess ständiga och småskaliga mix av skog och öppna landskap och de många sjöarna.

Vi bodde på Lilla Paris, en lantligt belägen Bed & Breakfast i Husby-Oppunda. Det ligger strax norr om Vrena där pappa växte upp. Stället ligger i kanten på ett skogsparti med åkermarkens öppna landskap mot norr. På Lilla Paris fanns ett för oss idealiskt hus med ett centralt beläget vardagsrum, ett stort kök/matrum och precis det antal sovrum vi behövde. Den första kvällen då vi kom fanns smörgåsar iordninggjorda. Den andra av de två kvällarna vi bodde där hade värdparet ordnat en mycket god middag på kött av dovhjort (själv åt jag förstås fisk).

Vårt program var späckat med besök av platser och aktiviteter. Den första dagen av de två började med ett besök vid Högvalla strax sydväst om Vrena. Vrena ligger med sjöarna Långhalsen och Hallbosjön på varsin sida. Till Högvalla är det numer lite krångligt att hitta. Det har byggts en bostadsområde som skymmer vägen. Man åker per bil en liten bit västerut från Vrena kyrka i riktning Bettna och Katrineholm. Strax i utkanten på Vrena tar man vänster in från stora vägen på Strandvägen, sen strax höger in på Prästebolsvägen och slutligen vänster in på Björkslingan. Längst in på den, i kanten ut mot åkrarna, ställer man bilen. Sen får man gå 500-600 meter på en sån där fin gammaldags grusväg med grässvålen i mitten.

På den fina grusvägen mellan Prästbol och Högvalla

Vid Högvalla, med utsikt över Hallbosjön, hade min pappa och hans tre syskon växt upp. Huset byggdes av min farfar Gustaf Lundgren alldeles i början av 1900-talet. Han och hans nyblivna hustru Anna Lovisa var under byggtiden inhyrda på ett litet ställe Karlberg, fågelvägen endast några kilometer västerut. Dit var vi aldrig, det visade sig nämligen under min tidigare rek-tur ligga rätt trångt till med svårigheter att parkera. Jag var lite osäker på också i vilket av husen där som farmor och farfar hade bott.

Högvalla där pappa växte upp

Från Högvalla har jag många rätt tydliga minnen. Farfar Gustaf var en stillsam, lite butter och tillbakadragen person. Han var inte särskilt barnkär tror jag och därför nog inte heller speciellt intresserad av oss barnbarn. Han hade nån slags astma och rökte därför företrädesvis sent på kvällarna cigaretter som gav ifrån sig en lite märklig och otäck lukt. Han åt havregrynsgröt till frukost och var noga med elva-kaffe, precis på klockslaget skulle det vara. Jag ser också honom framför mig slående med lien på tomten eller bärande två hinkar vatten på sitt ok. Brunnen fanns strax nedan och framför huset. Den sinade ibland och då hämtade han vatten långt bort en bit tillbaka längs vägen mot Vrena. Det var också bort mot det gamla soldattorpet där en bekant som hette Emil bodde. Jag var med honom eller pappa dit nån gång. Jag minns inte om de var släkt på nåt sätt eller bara grannar och polare.

Min farfar Gustaf, sannolikt vid ca 30 års ålder

Min farmor Anna Lovisa har jag tyvärr aldrig träffat, hon dog redan då min pappa var i yngre tonåren. Hon var en mycket vacker kvinna av en del fotografier att döma. Hushållsarbetet övertogs efter hennes bortgång av pappas yngre syster. Farfars huvudsakliga arbete var vid sågen i Vrena.

Min farmor Anna Lovisa, sannolikt också ca 30 år

Som små var vi syskon ofta på Högvalla med våra föräldrar. Ofta var också nån farbror eller faster där med familj. Det var mycket kalasande. Och också mycket musik och glad stämning. Äldsta fastern och hennes man spelade och sjöng. Något fragmentarisk minne har jag dels av stora gäddor i en sump nere vid bryggan (farfar försörjde sig delvis genom fiske), dels av bad nere på badklippan dit man kom genom att passera Sjumilaskogen.

Badklippan bortom Sjumilaskogen, vid Hallbosjön

När min äldsta syster och jag var små var vi där nån sommarvecka på grönbete ett par gånger. Att det var två har det sagts mig, men jag kan bara minnas en. Jag tror vi var kanske 8-10 år då. Farfar var inte rustad att ta hand om oss småttingar, så därför hade vi en inhyrd barnflicka med oss. Föräldrarna jobbade. Vi ägnade oss åt att att leka kurragömma i de gamla uthusen och att smyga runt i skogen. Ekbacken mot Vrena till var vi ofta i. Jag tror att vi då nog inte alls uppfattade backens botaniska företräden.

Barnflickan vi då hade är värd ett särskilt kapitel. Hon kan ha varit 15-16 år. Rödhårig minns jag. Jag tror hon knappt kunde laga mat. Nåt hon var bra på var dock att vänslas med killen i granngården Prästbol, han kunde vara ett eller två år äldre. Badade vid klippan gjorde vi rätt ofta, detta trots att vi nog inte kunde simma (jag lärde mig mycket sent). En gång vid badet hade barnflickan med sig den nye pojkvännen i släptåg. Vi småglin var väl alltför påflugna så det nya paret tog helt sonika och simmade över sjön till en annan badklippa där. På så sätt fick de vänslas ifred. Att se till oss icke simkunniga glin det var förstås underordnat. Jag var nog lite hemligt kär i denna rödhåriga skönhet. Och svartsjuk förstås på den där fjanten från Prästbol.

Nej, åter nu till jakten på den försvunna fadern. När jag hade varit på rek-turen tidigare en vardag fanns inga människor i det gamla huset vid Högvalla, men att det var bebott det syntes, sannolikt hade nån det som fritidshus. Huset var sig likt från barndomen men hade försetts med en farstuutbyggnad. Denna gång stod nu en bil parkerad där. Vi var rätt tidiga och det det var lördag morgon, så de boende låg möjligen och sov. Jag gick in på tomten till huset och knackade på. Vi ville ju alla om möjligt gå runt på tomten för att se oss omkring och kanske känna igen stort som smått. Bortsett från min rek-tur var det nog mer än 30 år sen jag var här.
Jag hörde hur det bullrade till inne i huset och strax kom en lite yrvaken kvinna i morgonrock och öppnade. Jag berättade vilka vi var och hon erbjöd oss omedelbart att både gå runt på tomten och att komna in i huset. Nu kom också hennes man och hälsade oss välkomna. Han var färgad och kusin M berättade då för oss vad faster I en gång hade sagt. Faster I bodde inne i Vrena och hade en gång besökt Högvalla i samma nostalgiska ärende som vi nu. Efter sitt besök hade hon då enligt kusin M överväldigad sagt: "Och vet ni, det bor en neger på Högvalla!". Flertalet av oss hörsammade nu inbjudan att titta in i huset. Själv nöjde jag mig att titta in i den nytillbyggda farstun.

Den bortre delen av tomten ner mot Hallbosjön var sen länge avstyckad, inkluderande ladugården och det stora uthuset med bl a vedboden. Det var i dessa byggnader vi syskon och kusiner lekte mer eller mindre farliga och förbjudna lekar. Efter hustitten gick vi ner till badklippan. Det som barn upplevdes som Sjumilaskogen var nu möjligen en Sjustegsskog, om än långa sådana. Då en högvuxen granskog, nu en dito tallskog. Däremellan har en hyggesfas passerat. Mycket hinner hända med industriskog på 50-60 år.

Badklippan i sig var sig lik. Det som ändrat sig var vegetationen på land och i vattnet. Tallarna i strandskogen hade blivit större och tätare. Vassen utanför klippan hade växt ihop från sidorna så att knappast alls något öppet simstråk rakt ut återstod. Jag har varit här några gånger sen ungdomen och var själv därför redan införstådd med förändringen. Ingen var badsugen, men vi stod där på klippan en stund och pratade gamla minnen.

Vi gick tillbaka till bilarna. Det började närma sig nästa inplanerade aktivitet, utfärd med båten Munter på Hallbosjön från kajplatsen vid Pilgrimsbo i Vrena. Väl där åt vi en medhavd god salladslunch på de bord med bänkar som finns utställda. Munter är en gammal ångslup från slutet av 1800-talet. Den byggdes på beställning av en greve Sparre i Ulricehamn. Den är ombyggd flera gånger sen dess. Den har transporterat folk och gods på först Åsunden och senast Hallbosjön och Yngaren. De två sistnämnda sjöarna har förbindelse genom Skräddartorpsån (intill vilken förresten min farfars och farmors första egna bostad Karlberg ligger; de hyrde där en tid).

Ångslupen Munter i vilken vi åkte på Hallbosjön

Munter förföll successivt och övergavs senare vind för våg. År 2002 hittades den i ett vassbälte och togs då om hand av några entusiaster, som sen i regi av den nybildade föreningen ”Munters vänner” reparerade den. Idag erbjuder och säljer föreningen omtyckta och nostalgiska turer på Hallbosjön och Yngaren. Man kan vara sällskap på upp till ett dussin ombord.

Vi hade förbeställt och steg ombord. Vi fick en mycket fin tur till motorns långsamma och rytmiska dunkande i det fantastiskt fina vädret. Från sjösidan återsåg vi nu Högvalla och badklippan. Några fiskgjusar höll till på en liten ö i sjön. Vid Skräddartorpsåns mynning vände kaptenen på slupen. Vi skymtade där Karlberg där som sagt farfar och farmor bott en kort tid. När vi landat igen efter turen gjorde vi ett kort besök i det intilliggande "Munterhuset". I det f d bykhuset är det idag museum, klubbhus, konferenslokal och café.

Nästa stopp var vid Vrena kyrka och kyrkogård. Här ligger min farfar och farmor begravda. När vi stod där vid gravstenen blev jag plötsligt osäker på om han stavade med "v" eller "f" i slutet av förnamnet. Var det Gustav eller Gustaf? Jag har för mig att det står olika på gravstenen och i diverse släktforskningsmaterial. Det ligger flera nära och kära begravda där på kyrkogården och vi var där en lång stund för begrundan och vård av gravar.

Intill kyrkogården ligger en stor äldre byggnad som för längesen var skola. Möjligen gick min pappa där nåt år. Dock kände min ena kusin till att han hade gått flera småskoleår i Farnebo skola ett par kilometer väster om Vrena. Dit gick det tåg men sannolikt var det apostlahästar eller cykel som gällde i brist på pengar. Vi stannade till där vid den lustiga skylten ”Farnebo C” och gick sen ett varv i den lilla byn där skolan nog hade varit i den röda byggnad som ligger lite högt.

Det slog mig nånstans här att jag inte visste vad pappa försörjt sig på mellan skolan och tiden i Uppsala där han jobbade som skötare på Ulleråker och då träffade mamma som gick på sjuksköterskeskola på Akademiska. Men min kusin M hade i alla fall vissa besked. Han hade jobbat dels som bonddräng hos min farmors föräldrar i Sittuna (mer nedan), dels på nåt vägbygge i trakten som jag aldrig förstod vilket det var.

Färden fortsatte västerut till Broby Idrottsplats. Mycket vackert är det där längs vägen. Man far längs Yngarens norra strand och bl a förbi infarten till godset Åkerö, känt inte minst för sina goda äpplen Åkerö Glas. Broby IP ligger på en sandig platt tallhed. Här finns idag en festplats och en fotbollsplan. Pappa hade berättat att han cyklade hit från Vrena på morgonen för att delta i löpartävlingar. Sen bar det hem på cykeln efteråt. De löparbanor han tävlat på var nu vid vårt besök 2015 helt försvunna. Jag vet att jag varit där tidigare, dels en gång med pappa (troligen sent 1960-tal), dels en gång själv (troligen 1980-tal). Då fanns löparbanorna ännu kvar. Sorgligt att banlöparkulturen tynat bort.

Ska inte derbyt på Broby IP börja snart?

Jag var i kontakt med idrottsföreningen inför vårt besök för att kolla om det eventuellt fanns några gamla årsböcker från det tidiga 1930-tal då pappa borde ha tävlat där. Några sådana fanns tyvärr inte. Numer ägnade sig klubben huvudsakligen åt fotboll, triathlon och längdåkning på skidor. Vi satt ner på "läktaren" och njöt i solen av vårt medhavda fika. Några av oss slumrade en stund i solen. Det måste ha sett ut som vi var ett mycket tidigt anlänt gäng inför nästa lokalderby.

Innan kvällen skulle vi hinna med ännu ett nedslag i historien, denna gång var det dags för ett besök på platsen där min farmor Anna Lovisa växt upp. På vägen till hennes föräldrars Sittuna gård vid sjön Långhalsen gjorde vi ett kort stopp vid Bettna kyrka, där hennes föräldrar skulle vara begravda. Jag hade varit där och letat under min rek-tur men fått ge upp, trodde att den nog inte fanns kvar. Men nu när vi var fler, lyckades vi faktiskt hitta den och stannade där en stund.

Sittuna gård är egentligen två och de ligger otroligt vackert vid stranden av Långhalsen. När man står uppe på vägens sista backkrön och ser gårdarna och sjön är det sinnebilden för Sörmland. Vackrare kan det knappast bli. Jag är inte ensam att tycka det. Vyn är tydligen omslagsbild på ett praktverk om Sörmland. Vi ställde bilarna där på krönet och gick nerför backen. 

Strax före den vänstra (västra) gården, som var min farmors föräldrars, gick vi över fältet ner mot sjön, detta för att försöka finna några jättegrytor som kusinerna visste skulle finnas där. Vi hittade dem, men de var inte direkt jättelika, tycker en som varit vid Sveafallen. Vi svängde sen upp mot gården. Ingen var hemma, så vi kunde ta en närmare titt på gårdstunet. 

Precis när vi var på väg att lämna gården och stod och granskade en vacker buske vid utfarten, då kom ägaren farande i bil i hög fart och nästan prejade oss då han sladdade in på uppfarten. Han var ingen släkting till oss. Det var uppenbart att sladden var ett sätt att visa missnöje med att vi stod där. Min vänliga och diplomatiska äldre kusin M, som ingen kan bli arg på, gav sig efter honom för att förklara vårt ärende. Hon lyckades tydligen blidka honom.

Efter att ha insupit allt det vackra var det nu dags att återvända till Lilla Paris för middag och övernattning. Vi åkte i två bilar och vi valde olika vägar hem. Den jag åkte var den smala grusväg som går nästan rakt söderut och förbi ett litet boställe med det poetiska namnet Rosenhill. Men gud sig förbarme vad vi strax fann där gömt i skogen längs vägen: en veritabel kyrkogård med uppemot trettio olika maskiner stadda i olika grader av förfall. En del hade t o m fått ett rejält lager förna på sig. Eländet har jag beskrivit i ett annat inlägg på bloggen.

På kvällen fick vi av värdparet på Lilla Paris en mycket god middag med varmrätten tillagad av hjortstek. Som sig bör kan tilläggas. På fälten i trakten såg vi dovhjort i flockar lite här och var. Både inhägnade och rymlingar.
Nästa dags förmiddag började vi vid Blacksta kyrka där min farfars föräldrar begravdes. Vi lyckades inte hitta någon gravsten. Graven måste av avslutats. Jag minns tydligt att jag var där vid en gravsten nära kyrkväggen med min pappa då jag var i yngre tonåren.

Ulriksberg där min farfar Gustaf växte upp

Vi fortsatte sen några kilometer österut till det lilla torpet Ulriksberg där min farfar växte upp. Det ligger mitt i skogen ner mot Djupvik vid norra stranden av Långhalsen. Där i skogen finns två torp intill varandra. Farfar växte upp i det öster om vägen. De nuvarande ägarna var hemma och släppte vänligen in oss trots att vi inte hört av oss i förväg.

Här slutade resan i min försvunne fars fotspår. Dock återstod två ytterligare inslag på vår resa. Vi gjorde ett besök i den nya lösdriftsladugården på Ekenäs gård som ägs av Lammska stiftelsen. Jag satt i dess styrelse då. Ladugården förevisades av lantbrukets vd Örjan Bergman och väckte stort intresse.

Vi avslutade sedan med ett besök på Högtorp gård i Mellösa strax norr om Flen. Där förädlar Lena Engelmark Embertsén och Ola Engelmark vilda växter från gårdens skog till bl a oljor och siraper för matlagning. Vi bjöds på en fantastiskt god vegetarisk lunch serverad i trädgården i ett väder som var helt sagolikt.

Avslutande fantastisk lunch på Högtorp gård

Lunchen var ett formidabelt slut på vår resa. Mycket spännande var det att besöka alla platserna med koppling till pappa Ragnar. Men jag tror det mest var berättelserna av kusinerna som gjorde honom mer tydlig. En hel del nytt fick jag lära av dom om honom. Min bild av honom som "en barnkär charmör och slarver, rätt rolig och lätt att umgås med, men svår att leva med", den fick kvarstå då den snarast förstärkts av allt jag hört och sett under resan.

Tack ni syskon, kusiner och kärestan som deltog och gjorde resan viktig och minnesvärd för mig! Hoppas ni också tyckte den var det.

Pappa Ragnars släktträd så långt jag uppfattat det

Lätta spår på stranden

Lätta spår i sanden

Och en vind som smeker ömt

Jag kom att tänka på de raderna en morgon då jag tog ett tidigt bad i havet vid Glommen. Där på stranden fanns mina lätta spår i sanden. Och den för dagen ljumma och svaga vinden smekte rätt ömt min kropp. Ärligt talat är det inte så ofta i Glommen som den gör det, oftast är det rätt hårda tag. 

De två raderna ovan inleder första versen i en sång av och med Sonja Aldén. Sången heter "För att du finns". 

Den första versen fortsätter:

Jag är så lycklig att jag fann den

Den lyckan som jag alltid drömt

Så kom närmre mig

Låt mig värma dig

Jag tycker om flera av hennes sånger. Lite smöriga är de kanske en del, men oftast är det mycket värme och kärlek i dem. Den här är en av mina favoriter. Det finns därutöver ett par till som jag ofta gärna lyssnar till. 

Den här låten "För att du finns" ingår i hennes debutalbum

"Till Dig" från 2007, vilket tydligen sålde mycket bra. Grammis-nomineringar var också på tapeten.  

Texten i låten är skriven av Sonja Aldén själv. Musiken av Bobby Ljunggren. Skivbolaget heter "Lionheart International".

En annan som jag ofta lyssnat på är "Nån som du" från albumet "Under mitt tak från 2008". Det är utgiven på samma skivbolag som det tidigare. Även denna låt har hon gjort ihop med Bobby Ljunggren, men Henrik Wikström var också med.