Ursäkt från redaktörerna för "Skogslandskap farväl", utgiven av Naturskyddsföreningen i Dalarna

I mitt förra blogginlägg beklagade mig över att ha blivit negativt och orättvist uthängd i en ny bok "Skogslandskap farväl", utgiven av Naturskyddsföreningen i Dalarna. 

http://hans-orjan.blogspot.se/2017/04/naturskyddsforeningen-i-dalarna-har-i.html  

I mitt inlägg uppmanade jag redaktörerna för boken, Bengt Oldhammer och Kjell Hedmark, att förklara och ursäkta sig. Det har de nu på ett hedervärt sätt gjort i en e-post till mig. Eftersom jag önskade en offentlig förklaring och ursäkt, men inte fick en sådan, väljer jag att återge deras ursäkt nedan. 

Jag anser mig därmed ha fått upprättelse för det påhopp som fanns i boken. Och förutser att texten korrigeras vid en eventuell nytryckning av boken. 

Hej

Vi såg idag din senaste blogg efter att du skrivit till Mattias. Självklart är det olyckligt att du hängs ut då du  skrivit många bra och kritiska, och även avslöjande, bloggar om skogsbruket (Kirppu brukar skicka länkar på dem till en av oss - Bengt).  Vi betvivlar inte det du skriver även om det som står i boken  är Berts berättelse och hans version/uppfattning av det hela. Dessutom en händelse långt tillbaka som vi inte känner till närmare. Det finns anledning till en ursäkt. Det var verkligen inte någon avsikt  från vår sida att ha med ditt namn. Vi utgick från att det var samma version som tidigare publicerats i den botaniska tidskriften, och satt aldrig och jämförde versionerna.  Vi hade faktiskt inte en aning om att det fanns två versioner av texten. Berts text var för övrigt den text vi läste minst före publicerandet då den liksom var ”klar” sedan långt tidigare. Tyvärr slank ditt namn med i Berts text utan att vi reagerade. Självklart  beklagar vi så här i efterhand att ditt namn kom med på det sättet. Olyckligt var det ju också att Bert själv inte kunde läsa korrektur på sitt gamla manus. Kan för övrigt berätta att  texten av Bert ska publiceras ytterligare en gång, nu i Hälsingslands flora som kanske/troligen kommer att tryckas i år? Anders Delin berättade detta för någon månad sedan, och vi (Bengt) har via mail idag informerat honom om din senaste blogg så han kan justera Berts text på ett bra sätt.

Hälsningar

Bengt Oldhammer

Kjell Hedmark

Naturskyddsföreningen i Dalarna har i sin nya bok kackat i mitt bo med en 30 år gammal lögn

Naturskyddsföreningen i Dalarna har kackat, om inte i eget bo, så dock i mitt. På ett negativt sätt har man med angivande av mitt namn och en nästan 30 år gammal lögn hängt ut mig i boken "Skogslandskap farväl". Ansvaret för detta borde tas av redaktörerna Bengt Oldhammer och Kjell Hedmark, som offentligen är skyldiga mig en förklaring och en ursäkt. Förutom att det är en osanning som nu sprids vidare skadar det mig som fritänkande forskare och debattör. Speciellt anmärkningsvärd är affären med tanke på att jag i åtminstone tio års tid varit en kritisk röst bl a avseende skogsbrukets miljöfrågor.  

Naturskyddsföreningen i Dalarna har nyligen gett ut en angelägen, intressant och bildmässigt fin bok som beskriver hur skogslandskapet i Dalarna utarmats av det moderna och storskaliga industriskogsbruket. Boken heter "Skogslandskap farväl". I den kommer 16 naturskyddare till tals om utvecklingen under 65 år i Dalaskogarna. Fokus är på den omfattande och successiva förlusten av naturskog/"gammelskog" som skett till förmån för kalavverkning och monokulturer med tall eller gran. 

Den i Dalarna beskrivna utarmningen torde vara ett generellt fenomen, åtminstone från Dalarna och norröver i landet där människan inte redan tidigare totalt omvandlat naturskogen genom skövling i form av till exempel kalavverkning av lövskog för skeppsbyggnad med efterföljande svedjebränning (SV Sverige) eller kalavverkning för att producera träkol till järnbruken (Bergslagen). 

Ett permanent skydd av idag resterande naturskogar är enligt min uppfattning en av de mest angelägna politiska åtgärderna inom skogsbrukets område för att säkra miljömålet Levande skogar. En annan åtgärd är att finna metoder för att ersätta kalhyggesbruket med ett kontinuitetsskogsbruk.   

Jag hade sett boken nämnas i media och tänkte att den måste jag skaffa. Göran Greider, chefredaktör på Dalademokraten, gillade tydligen boken och ofta, men inte alltid, tycker jag att han verkar ha gott omdöme. Mitt införskaffande av boken förekoms dock av att en gammal vän och naturkämpe, som i hela sitt liv varit verksam i skogslandet i Bergslagen, kontaktade mig och berättade att jag var negativt omnämnd i boken. Han känner till min verksamhet med kritik av dagens skogsbruk och uttryckte därför förvåning över att jag blivit uthängd på detta vis. 

Min vän skickade omedelbart över den aktuella texten och jag fick ändan ur vagnen och beställde boken. Jodå, mycket riktigt omnämns jag med namn på sidan 110 i ett mycket ofördelaktigt sammanhang, detta i en åttasidig artikel "Skogslandskap farväl" av nyligen framlidne Bert Andersson, som för övrigt fått hela boken tillägnad sitt minne.

Vad står där då? Artikeln handlar om hur skogsbruket, ffa skogsbolaget Korsnäs AB, i författarens ögon förött naturskogar inom ett två kvadratmil stort område nordväst om Ljusdal mot Hennan till. Under ett avsnitt "Ingen naturvård" påstås att Korsnäs lade ut ett gödslingsförsök för att slippa åtgärda en sönderkörning i en bäck som tidigare ovarsamt passerats i samband med en gallring. Sedan står det ordagrant: "Korsnäs hävdade genom Agr Dr Hans-Örjan Nohrstedt att försöken skulle spolieras om bäckens körskador åtgärdades." Därefter citeras jag: "Om den ålagda rättningen av bäcken utförs innan undersökningen är klar blir flera tiotusentals kronor bortkastade och dessutom går naturvården miste om mycket väsentlig kunskap."

Citatet av mig är riktigt, men tagits ur sitt riktiga sammanhang och placerats tillsammans med en ren lögn. Textavsnittet påstår att jag dels var megafon åt Korsnäs AB, dels skulle ha nedlåtit mig till att delta i en undersökning som tillkommit i ett sånt syfte. Detta är en förolämpning.

Påståendet att Korsnäs skulle lägga ut ett gödslingsförsök av ovan nämnda anledning är naturligtvis helt befängt och vittnar också om en total okunskap om hur en vetenskaplig undersökning av den karaktären går till. Och vad i allsindagar skulle Korsnäs ha att vinna på ett sådant beteende? En sådan här undersökning kostar många tiotals gånger mer än vad det skulle ha kostat att rätta till den aktuella körskadan.

Dessutom var det inte alls Korsnäs som bekostade studien. Den finansierades av Skogsbrukets forskningsfond och Ramprogrammet vid Institutet för skogsförbättring (idag Skogforsk). Ramprogrammet finansierades till lika delar av svenska staten och medlemmar i institutet (Domänverket, flera skogsbolag, kyrkan, universitet och skogsägarföreningar). I detta ramprogram hade Korsnäs endast en liten andel. Det är en minst sagt naiv tanke att tro att Korsnäs skulle ha lyckats övertyga alla andra intressenter att hitta på en gödslingsundersökning av den anledning som Naturskyddsföreningens text anger.

Därutöver var det så att "rättningen" av den aktuella Kamptjänsbäcken kom på tapeten först ett år efter att undersökningen hade startat, detta genom en skrivelse från Skogsvårdsstyrelsen till Korsnäs med föreläggande att utföra åtgärden. "Rättningen" handlade om att korrigera bäckfåran i ett mindre avsnitt som skadats genom en överfart i samband med en gallring som gjorts nåt år innan vår undersökning inleddes. Min bedömning var att åtgärden skulle spoliera hela den sen ett år pågående studien. Det var i det läget jag tillskrev Skogsvårdsstyrelsen och rekommenderade anstånd med rättningen tills dess att undersökningen var slutförd, vilket bedömdes ta ett år till. Det är ur den skrivelsen som citatet i boken har ryckts ut.  

Den aktuella undersökningen syftade till att i ett relativt litet avrinningsområde och dess huvudvattendrag (Kamptjärnsbäcken) studera effekten på vattenkemi och ämnestransport av en utförd praktiskt skogsgödsling utförd med traktor. De två huvudfrågeställningarna var att dels testa det aktuella gödselmedlets effekter ur försurningssynpunkt, dels att studera hur en gödsling med traktor, till skillnad från helikopter, påverkade kvävehalter i bäcken och utlakad mängd kväve. I det här fallet skulle gödsling ske med kalkammonsalpeter (dolomit plus ammoniumnitrat) som hade börjat ersätta ren ammoniumnitrat, detta ur försurningssynpunkt. Innan denna studie hade endast en undersökning av den här typen gjorts av just kalkammonsalpeter. Under 1970- och 1980-talen gödslade skogsbruket framförallt från flygplan eller helikopter. Den påverkan som då kunde avläsas i avvattnande bäckar berodde då främst på direkteffekter av att gödselmedel hamnat i bäckfåran. Bäcken kunde vara svår att upptäcka från luften. I många tilltänkta bestånd utvalda för gödsling var gödsling med traktor möjlig. Hypotesen var att det vid sådan gödsling var relativt enkelt att undvika att gödselmedel hamnade i bäckfåran och att effekterna i bäckvattnet skulle vara avsevärt mindre än vid gödsling från helikopter. Det var detta vi ville undersöka i det aktuella fallet.

Skogsvårdsstyrelsen gav dispens med att utföra rättningen av bäckavsnittet tills dess att vår undersökning var slutförd. Efter det ägnade en kollega och jag mycket tid åt att analysera data och skriva en rapport (referens nedan). Att vi skulle ha lagt ner tid på det efter en påhittad studie är en absurd tanke. Det förtjänar att nämnas att undersökningen visade att både valet av kalkammonsalpeter och traktorspridning var ett bättre alternativ från miljösynpunkt än att sprida ren ammoniumnitrat med helikopter.

Den aktuella studiens referensmätningar påbörjades 1988, ett år innan gödslingen skedde, 1989. Redan rätt lång tid innan referensmätningarna inleddes var det mycket jobb med kontakter och kartstudier för att hitta ett område som lämpade sig. Det fanns många kriterier som skulle vara uppfyllda för att ett potentiellt objekt faktiskt skulle väljas ut. Det var således inte alls Korsnäs som valde studieobjekt utan jag och detta efter dialog med framförallt det företag som utförde traktorbunden gödsling åt många olika kategorier markägare. Undersökningsområdet vid Kamptjärnbäcken var det objekt som bäst uppfyllde raden av kriterier. 

Ett märkligt förhållande är att den aktuella texten, precis som den är nu förutom nån illustration, har publicerats förut. Detta upptäckte jag strax efter att Naturskyddsförerningens bok kommit ut då jag googlade på namnet "Kamptjärnsbäcken" (jag kände igen namnet men mindes inte sammanhanget). Förra gången det begav sig var i tidskriften "Växter i Hälsingland och Gästrikland", sidan 3-10 i nummer 2, 2005 (årgång 23). Tidskriften utges av Gävleborgs Botaniska Förening. Det finns en för mig personligen viktig och intressant skillnad mellan denna gamla publicering och den nya i Naturskyddsföreningens bok. I den gamla nämndes jag bara som "ansvarig forskare", men nu blev det av nån anledning viktigt att nämna mitt namn. 

Bert Andersson, eller möjligen redaktören Anders Delin, hade då 2005 den goda smaken att inte torgföra mitt namn. Att detta skett nu kan endast redaktörerna för den nya boken ställas till svars för, de är Bengt Oldhammer och Kjell Hedmark. Som redaktör kan man aldrig smita undan med det som står på omslagssidan "Författarna svarar själva för innehållet". En redaktör är alltid i sista hand ansvarig. Eftersom Bert Andersson ju tyvärr gått bort är det denna gång en självklarhet.

Jag har bläddrat igenom hela boken och funnit att ca 50-60 personer nämns med namn. De flesta nämns positivt som naturvänner eller neutralt som författare till nån bok eller vetenskaplig artikel. Vi är en liten skara på fem personer som med namn nämns i tydligt negativa sammanhang. Förutom jag själv är det förre skogsdirektören på Korsnäs AB samt tre fristående konsulter och debattörer som dristat sig till att diskutera hur mycket skog som egentligen bör avsättas i landet för fri utveckling. 


De som känner mig och min gärning kan nog gå i god för att jag aldrig skulle ha gjort något sådant som påstås, nämligen att vara megafon för Korsnäs AB och dessutom delta i en undersökning med ett skumt syfte. 

Sammantaget känns det mycket trist att jag lämnas ut av redaktörerna på Naturskyddsföreningen i Dalarna på det sätt som nu skett. Det skadar min person och också mitt rykte som fristående debattör och forskare. Jag är pensionerad sen en tid men deltar fortfarande ibland som medförfattare och tidigare handledare på vetenskapliga arbeten. 

Författaren och redaktörerna verkar inte ha följt media alls de senaste tio åren. Då hade de upptäckt att jag återkommande i tidningar och i sociala medier kritiserat makthavare inom forskning och inom jord- och skogsbruk. Två landsbygdsministrar, forskningsfinansiärer, SLU, LRF, Skogsindustrierna, Södra skogsägarna m fl har fått en släng med av sleven. Att jag nu hängs ut på ett negativt sätt i den aktuella boken gör att det därför känns extra surt.

Jag inväntar nu en offentlig förklaring och ursäkt av redaktörerna för boken, Bengt Oldhammer och Kjell Hedmark.

Denna text kommer att delges Naturskyddsföreningens nationella ordförande Johanna Sandahl och Mattias Ahlstedt, ordförande för Naturskyddsföreningen i Dalarna.  

Stora kostnader för reningsverken att ta hand om köttätandets kväveöverskott

Under de senaste 30 åren har Medelsvenssons köttätande ökat med 30-40 procent. Idag äter hen i genomsnitt ungefär dubbelt så mycket kött som är näringsmässigt motiverat.

Det är många hälso- och miljöaspekter relaterade till produktion och konsumtion av kött som återkommande diskuteras i det offentliga samtalet, t ex huruvida det är hälsosamt att äta mycket rött kött och köttproduktionens andel av de globala utsläppen av växthusgaser. 

En miljöaspekt som inte lyfts fram så ofta är vad som händer i andra änden, nämligen frågan om vad som blir konsekvensen av överkonsumtion av kött för utsläppen i avloppen och därmed för belastningen på reningsverken. 

Olika typer av kött innehåller ca 25-30 procent protein. Protein innehåller i sin tur ungefär 16 procent kväve. När vi äter mer och mer kött leder det till att mer kväve kommer ut med urinen. Eftersom merparten medborgare är anslutna till kommunala reningsverk innebär det ökad belastning med kväve på dessa.

Kväveutsläpp är ett problem för många vattenrecipienter, det leder till ökar produktion av alger och högre växter, igenväxning och bottendöd. Eutrofiering är ett samlande namn för dessa följdverkningar. 

Kväve spelar en viktig roll för eutrofieringen av havet. Vad gäller Östersjön är Sverige anslutet till Helsingforskonventionen som syftar till att säkerställa en god havsmiljö. Enligt konventionens handlingsplan (Baltic Sea Action Plan) ska alla anslutna länder inklusive Sverige minska sina utsläpp av bl a kväve. 

I det perspektivet är det ökade köttätandet förstås ett allvarligt problem. En studie av fem stora svenska reningsverk och ett finskt reningsverk visade ett tydligt ökande inflöde av kväve per ansluten person under de senaste dryga 20 åren. 

Detta har medverkat till att framtvinga att de svenska kommunala reningsverken bygger ut det s k "tredje steget" som syftar till att ta bort kväve i inkommande vatten. Oorganiskt kväve omvandlas där till ofarlig kvävgas som avgår till atmosfären. Alla svenska reningsverk med mer än 10000 personer anslutna ska bygga ut detta tredje steg. 

Vad detta kostar det svenska samhället har jag inte mäktat med att hitta en uppgift på, detta trots flitigt googlande. Dock har jag i Ny Teknik i en artikel från 2014 hittat uppgifter för Ryaverket i Göteborg med 700000 personer anslutna. Det tredje steget där kostade 360 miljoner kronor. I samma artikel anges att tillkommande energi och kemikalier kostar ca 7,3 miljoner kronor per år för ett reningsverk för 100000 anslutna personer. 

Om dessa siffror är representativa skulle kostnaden för att bygga ut tredje steget i landet vara ca 1 miljard per år inklusive drift. Detta antaget att utbyggnaden gäller 8 miljoner svenskar och att investeringen skrivs av på 10 år.

Kostnaden kan som tankeexperiment slås ut på landets köttkonsumtion, det ger en kostnad på cirka 3 kronor per kg kött. Det borde diskuteras om den kostnaden inte rimligen borde vara en del i en köttskatt. Det känns surt att vi som inte äter kött ska vara med och betala.  

Beräkningar:

Investering tredje steget:

360 mkr (kostnad Rya-verket) x 8 miljoner invånare anslutna till tredje steget i landet / 0,7 miljoner anslutna Ryaverket = 4100 mkr 

Tio års avskrivning ger 410 mkr per år

Driftkostnad tredje steget: 

7,3 mkr per år för 0,1 miljon anslutna personer x 8 miljoner invånare anslutna till tredje steget i landet / 0,1 miljoner anslutna = 580 mkr per år.

Totalt tredje steget investering plus drift: 410 + 580 mkr = 990 mkr per år. 

Olika uppgifter florerar om hur mycket kött Medelsvensson äter per år idag, de ligger mellan 40 och 50 kilo. Om vi antar 45 kilo och räknar på de 8 miljoner personer jag antagit är anslutna totalt till reningsverk större än för 10000 personer, blir det totalt 360 miljoner kilo kött.

990 miljoner kr årskostnad för tredje steget / 360 miljoner kilo kött = 2,75 kr/kilo kött

Se detta som ett diskussionsinlägg. Det finns säkert mer precisa siffror att leta upp. Hör gärna av dig om du har sådana. 

Källor:

Mer kött på faten tufft för reningsverken. Ny Teknik 2014-11-19.

Influent loads - observed trends at large wastewater treatment plants in Sweden. Susanne Tumlin och Ann Mattsson, Gryaab AB, Göteborg (ägare av Ryaverket). Konferenspapper som enligt uppgift presenterades på NordIWA2013 och på IWA2014. IWA = International Water Association. Artikeln finns som pdf på nätet under insynsverige.se  




   





  

Klassresa till Malmö i konstens och kulturens tecken

Carl Kylberg: Väntan

Ja, det var en klassresa i dubbel bemärkelse. Dels var det delar av min akvarellklass som reste tillsammans med andra målare och konstintresserade, inalles en busslast. Dels började vi i bondesamhället och slutade hos feodaladeln. De egentliga målen var Malmö Konstmuseum och utställningen med verk av Carl Kylberg respektive Skissernas Museum i Lund.

Vi började i Gånarps byskola. Det är en av de äldre bevarade byskolorna i landet. I huset finns ett café och försäljning av hantverk. I den relativt nybyggda paviljongen för större grupper finns som kuriosa en fantastisk samling av gamla kaffekannor i koppar, under lång tid ihopsamlade av en Hasse Skog, som för övrigt byggde paviljongen. Byn är även den unik, en av de få oskiftade byar som finns kvar. Gånarp ligger nära Ängelholm och Munka-Ljungby.

Malmö Konstmuseum är inrymt i Malmöhus slott som numer ingår i Malmö Muséer. Slottet var först en mindre fästning från 1400-talet. Det byggdes om till ett större slott på 1500-talet när Skåne var danskt. När slottet inte längre behövdes i försvarssyfte användes det under lång tid som förråd och fängelse. 

Carl Kylberg: I kärlekens ljus

Fram till 21 maj har muséet en separatutställning med konst av Carl Kylberg. Den var huvudmålet för vår resa. Han levde 1878-1953 och de mest berömda verken tillkom på 1930- och 1940-talen. Han målade främst i olja och tyckte att färgen skulle vara överordnad formen i målandet, vilket präglar många av hans verk. Han tyckte också att motiven inte skulle vara alltför talande och skriva betraktaren på näsan. 

Carl Kylberg: Nära havet

Han växte upp i Västergötland och studerade till en början till ingenjör och arkitekt, men lämnade studierna till förmån för måleriet kring förra sekelskiftet. Ett kort period studerade han på konstskolan Valand i Göteborg. Så småningom kom han att bosätta sig i Stockholm. 

Kylberg var samtida med de s k Göteborgskoloristerna, men räknas inte som en av medlemmarna i den löst sammanslutna gruppen. Däremot anses han vara en viktig inspiratör. Han inte bara målade utan är också känd som tecknare och illustrerade barnböcker och serier. Mest känd är han kanske för serien om Sprätten, som tydligen är självbiografisk. 

Carl Kylberg: Uppbrottet

Ett av hans verk, Uppbrottet, blev politiskt sprängstoff. Tavlan var tingad av Nationalmuseum, men på den tiden skulle regeringen godkänna inköp av konst till muséet. Det blev den inte. Den socialdemokratiske ministern Artur Engberg stoppade tavlan med argument som att färgsättningen var alldeles för fri, att målningen var delvis suddig och att man inte tydligt kunde se vad motivet föreställde. Händelsen liknades vid vad som hände i Hitlertyskland på den tiden. Konstnären Helge Linden gjorde en berömd karikatyr av minister Engberg med lugg och mustasch a lá Hitler. 

Målningen hamnade i alla fall på Nationalmuseum, detta efter att den framgångsrika skådespelaren Tora Teje personligen köpt tavlan och sen skänkt den till muséet. 

Skissernas Museum har funnits sen 1930-talet. Där har man som namnet antyder samlat förlagor till kända konstverk, bl a offentlig konst. Muséet är beläget i ett hus vid samma park som Universitetsbibioteket i Lund. Entrén är en sentida tillkommen frän skapelse i rostig plåt. Jag gjorde nog inte muséet rättvisa. Efter ett par timmar med Carl Kylbergs konst var jag rätt urlakad. Dessutom är den konst som representerades på Skissernas Museum inte riktigt min grej. Ganska fullspäckade var väggarna dessutom, varför det blev liksom för mycket.

Vår resa avslutades på Skottorps slott på norra sidan av Hallandsåsen nära Laholm. Det har anor tillbaka till 1300-talet. Den nuvarande byggnaden är från början av 1800-talet. Slottet och godset är i privat ägo. Man driver bl a ett eget mejeri i den fantastiska gamla stenladugården. Dessutom finns ett café. Jordbruksdriften för närvarande vet jag inget om.

Slottet är kanske mest berömt för att kung Karl XI här hade bröllop 1860, då han vigdes med Ulrika Eleonora, prinsessa från Danmark. Giftermålet sägs ha arrangerats för att säkra freden mellan länderna, vilket var angeläget efter fleråriga krig länderna emellan.

Avslutningsvis: sammantaget en fantastiskt intressant och fin resa. Stort tack till min "akvarellfröken" Anita Karlsson som arrangerade den. Detta var den tredje av hennes konstresor jag deltagit i, de tidigare gick till Jönköping och Köpenhamn. Hoppas det blir fler!

Från dimman ut i solen - 10 km vandring från Rogård till Glommen i Halland

Efter ett ärende i Varberg tog jag buss 652 söderut mot Falkenberg. Jag hade kommit på att det skulle gå bra att hinna med både vandring och fågelskådande om jag hoppade av bussen i Rogård mellan Björkäng och Morup istället för att åka hela vägen. Därifrån är det 10 km promenad längs havet hem till Glommen och under färden passerar man fyra-fem fina fågellokaler. En bit får man dock gå på en smal asfalterad väg mellan Morup och Stranninge. 

Det började väldigt dimmigt när jag gav mig av rakt ner mot havet och Norra Lyngen. Låga dimmoln svepte över fälten. Att havet var alldeles nära var svårt att se. 

Först när jag var alldeles intill blev stranden och havet synliga, men bara knappt. Innan jag bestämde mig att ge mig ut på den här vandringen hade jag dock förvissat mig om att dimman skulle lätta på eftermiddagen och solen bryta fram. Och mycket riktigt, jag hade inte varit där mer än 10-15 minuter innan det klarnade upp.

Jag stod vänd mot havet och väntade på att nåt eventuellt skulle hända i form av spännande fåglar. Efter inte mer än ett par minuter rörde sig nåt en bit borta till höger. En stenskvätta flög iväg. Och precis där den lämnat vippade så ett par gulärlor fram på marken. Whaoh! Så fina de var! Årets första för min del. 

När jag flera timmar senare rapporterade dagens observationer på Artportalen insåg jag att dessa två gulärlor var de första som setts i Halland. Vet inte om jag nånsin har varit med om att bli först. Med tanke på hur många andra mer inbitna skådare som alltid är ute är chansen rätt liten. En del andra arter blev det också, värt att notera var främst röd glada och tornfalk. 

För att komma vidare söderut mot Glommen går det att ta sig fram längs strandängarna, men det är mycket besvärligt på grund av diken och stängsel. Efter att ha gjort det två gånger brukar jag efter det välja att gå vägen i riktning först mot Morup och sen vika tillbaka mot havet och den lilla byn Stranninge. Det blir ett par kilometer på en smal asfalterad väg i ett jordbrukslandskap. Man har dock havskontakt hela tiden. Väl framme i Stranninge tar man ner till höger förbi några fina feriehus, detta strax före vänstersvängen på vägen.

När den vägen tar slut kommer man ut på strandängarna igen och viker av till vänster ut mot Koggerudden. Jag tycker den är en pärla här på kusten med sina stengärdesgårdar och betade ängar. Skottland har jag bara sett på bild och jag tänker på det landet när jag är på Koggerudden. För att vara på halländska kusten befinner man sig också relativt högt över vattenlinjen. Väl kommen hit strålade solen från en helt klar himmel.

På sträckan vidare mot Morups hallar (klipprik udde; bilden) dök en del nyanlända upp, som sädesärla och gransångare. I buskagen innanför hallarna satt fyra hämplingar, två honor och två hanar. Hanarna satt högt upp och det röda på bröstet lyste i solen. 

Halvvägs mot naturreservatet Digesgård passerar man en fin hallandslänga. Sen ett område där Länsstyrelsen håller på med ett projekt som syftar till att återskapa öppen sandmark. Flera arter insekter är särskilt knutna till sådan. Och konstigt nog i sandiga Halland börjar det bli en bristvara. De öppna strandängarna är beroende av bete. När det blir för svagt sprider sig vresros och enbuskar. Dessa röjs nu bort från en del ytor. Här hade man också skapat lite öppna vattenytor och dessutom bränt av fjolårsgräs ("lunta" på halländska). 

Strax innan naturreservatet Digesgård satt den så där, den svarthakade buskskvättan. En hane satt och sjöng försiktigt i toppen på en liten låg tall. Den var förvånansvärt orädd. Jag lyckades komma bara femtontalet meter ifrån den, så jag fick en bra titt. Igår såg jag en också, då nere vid stranden lite längre fram mot Glommen, den var också väldigt orädd. 

Arten är inte helt ny för mig, jag såg några ifjol också. Den är vanlig lite mer söderut i Europa, från väst till öst, men den har sen nåt år börjat dyka upp i sydvästra Sverige. Förra året häckade sannolikt ett antal par längs kusten i Halland. Rätt många skådare kom tillresande. 

Jag gick 10 kilometer, men det tog mig hela 3,5 timmar insåg jag när jag väl var hemma och tittade på klockan. Så blir det ofta när jag är ute och det finns mycket att spana in. Inom parentes hade jag nog kommit fortare hem utan att hoppa av bussen där i Rogård...

Den här typen av vandringar, där man går från ett ställe till ett annat längs havet, fungerar bra i Halland. Det finns både bussar och tåg som trafikerar parallellt med kusten.

Bara att pröva på!










  

Vacker och intressant skogspromenad strax nordost om Fröllinge gård Getinge

Fjolårslöv av bok

Idag, 2 april, tog kärestan och jag en givande skogspromenad i skogen strax nordost om Fröllinge gård belägen mellan Getinge och Kvibille i Halland. Syftet var att titta närmare på några nyckelbiotoper och ett naturreservat. Vi tog oss inte ända fram till skogen per bil (elbil förstås) eftersom trafik genom gården inte är tillåten. Vi parkerade i vägkanten före gården och promenerade igenom den, vilket inte gjorde oss nåt alls eftersom vi även var ute efter att få röra på oss.

Fröllinge slott

Fröllinge gård har anor åtminstone tillbaka till 1400-talet. Slottet byggdes i början av 1600-talet under den tid Halland var danskt. Det är byggt av granit och har restaurerats flera gånger, senast på 1960-talet.  

Alldeles intill gården finns en relativt stor nyckelbiotop i form av en vacker bokskog. En fin bäck rann bland alar i kanten av bokbeståndet.

En fin bäck i kanten av en nyckelbiotop vid gården 

Vi gick mot NO längs skogsbilvägen. Där såg vi på håll en del ståtliga naturvårdsträd som sparats. Flera var döda och vi trodde att området av nån anledning försumpats. Vi gick inte fram dit. 

Sparade naturvårdsträd

Den egentligen mest spännande delen av turen var när vi lämnade vägen och gav oss ut i terrängen mellan Svalemossen och Hälldammssjön. Vi följde mossens västra kant och tog oss sen förbi norra sjöänden. 

Svalemossen

Hälldammssjön

Det som mest fångade vårt intresse var att det i ett delområde där fanns väldigt mycket stående och liggande död ved av bok, en för mig helt ovanlig syn.

Stående död ved av bok 

Innan vi var uppe på vägen igen norr om sjön stötte vi på de obligatoriska körskadorna som uppkommit av att maskiner körts då marken hade dålig bärighet (vattenmättad). När så sker i sluttande terräng uppkommer en permanent och förstärkt skada i och med att vattnet söker sig ny väg, traktorspåret blir en bäck. 

Traktorspår som blivit en mindre bäck

Hallands skogsland har vad gäller trädslag totalt omdanats flera gånger sedan medeltiden. Före 1600-talet tror man att skogar med ek, bok och tall dominerade ända ner till havet. Under de ständiga krigen och flytt av gränsen mellan Sverige och Danmark skövlades ekskogen, detta av flera skäl. Krigsherrarna behövde ekstockar till skeppsbygge. Den ena makten skövlade för att den andra inte skulle komma åt virket. Och när Sverige tog över Halland skövlade svenska staten för att hålla hallänningarna i fattigdom för att de inte skulle bli uppstudsiga. Under den här tiden uppstod som resultat av skogsskövlingen både sandflykt och ljunghedar. 

Kampen mellan lövskog och fortgår än. Man ser utanför skyddade områden ännu enstaka gamla lövträd kämpa för att överleva i granskogen. Vad vi såg fick lövträden inte mycket hjälp i form av bortröjning av granen strax intill. 

Gamla lövträd kämpar på emot anstormningen av gran

Här borde de gamla lövträden röjas fram

När vi gick vidare vägen fram dominerade granen på båda sidor om vägen. Såna partier är rätt trista att gå igenom, man ser inget annat än rakt framåt.

Långa sträckor gick vägen genom ung, mörk granskog

När vi vänt ner mot slätten igen möttes vi åter av den ljusa och trevliga bokskogen, där man kände sig lättare till sinnes än inne bland den de mörka granbestånden. 

Här gick vägen fram genom ett ljust bokbestånd 

När vi inte hade så långt kvar ner till gården igen stötte vi på en del Douglas-granar (Pseudotsuga menziesii). Det är ett främmande trädslag från västra Nordamerika som prövats på bl a Fröllinge gård. Trädslaget är det barrträd i världen som kan bli näst högst efter "redwood". En Douglas-gran hade hållit på att ramla intill vägen varför man fällt allt utom den gigantiska rotstocken. För en liten "klenare" levande Douglas-gran intill uppskattade jag höjden till cirka 42 meter, vilket är rätt högt för ett träd i Sverige. För att plantera detta trädslag måste man söka tillstånd hos Skogsstyrelsen. 

Rotstock av Douglas-gran

När vi var tillbaka vid gården igen hade vi gått cirka sju kilometer. Det tog oss ett par timmar - vi går inte särskilt fort eftersom vi ofta stannar till och undersöker saker och ting. Landskapet öppnade sig med en vacker dalgång mot nordväst. Den lilla ån i dalen rinner ut i Suseån som i sin tur mynnar i havet vid Vesslunda en bit söder om Falkenberg. 

Dalgång ner mot Suseån

En del fåglar såg och hörde vi förstås: gransångare (första för året), ett par skogsduvor, spillkråka, rödstjärt, bofink, nötskrika, skogssnäppa (vid sjön) och ormvråk. På långt håll och under mycket kort tid såg jag en möjlig kungsörn. Den visade sig snabbt över skogsranden, jag hann inte ens få fram kikaren. 

En fin tur som kan rekommenderas, särskilt om man ger sig av från skogsbilvägarna ibland.