Naturskyddsföreningen i Dalarna har kackat, om inte i eget bo, så dock i mitt. På ett negativt sätt har man med angivande av mitt namn och en nästan 30 år gammal lögn hängt ut mig i boken "Skogslandskap farväl". Ansvaret för detta borde tas av redaktörerna Bengt Oldhammer och Kjell Hedmark, som offentligen är skyldiga mig en förklaring och en ursäkt. Förutom att det är en osanning som nu sprids vidare skadar det mig som fritänkande forskare och debattör. Speciellt anmärkningsvärd är affären med tanke på att jag i åtminstone tio års tid varit en kritisk röst bl a avseende skogsbrukets miljöfrågor.
Naturskyddsföreningen i Dalarna har nyligen gett ut en angelägen, intressant och bildmässigt fin bok som beskriver hur skogslandskapet i Dalarna utarmats av det moderna och storskaliga industriskogsbruket. Boken heter "Skogslandskap farväl". I den kommer 16 naturskyddare till tals om utvecklingen under 65 år i Dalaskogarna. Fokus är på den omfattande och successiva förlusten av naturskog/"gammelskog" som skett till förmån för kalavverkning och monokulturer med tall eller gran.
Den i Dalarna beskrivna utarmningen torde vara ett generellt fenomen, åtminstone från Dalarna och norröver i landet där människan inte redan tidigare totalt omvandlat naturskogen genom skövling i form av till exempel kalavverkning av lövskog för skeppsbyggnad med efterföljande svedjebränning (SV Sverige) eller kalavverkning för att producera träkol till järnbruken (Bergslagen).
Ett permanent skydd av idag resterande naturskogar är enligt min uppfattning en av de mest angelägna politiska åtgärderna inom skogsbrukets område för att säkra miljömålet Levande skogar. En annan åtgärd är att finna metoder för att ersätta kalhyggesbruket med ett kontinuitetsskogsbruk.
Jag hade sett boken nämnas i media och tänkte att den måste jag skaffa. Göran Greider, chefredaktör på Dalademokraten, gillade tydligen boken och ofta, men inte alltid, tycker jag att han verkar ha gott omdöme. Mitt införskaffande av boken förekoms dock av att en gammal vän och naturkämpe, som i hela sitt liv varit verksam i skogslandet i Bergslagen, kontaktade mig och berättade att jag var negativt omnämnd i boken. Han känner till min verksamhet med kritik av dagens skogsbruk och uttryckte därför förvåning över att jag blivit uthängd på detta vis.
Min vän skickade omedelbart över den aktuella texten och jag fick ändan ur vagnen och beställde boken. Jodå, mycket riktigt omnämns jag med namn på sidan 110 i ett mycket ofördelaktigt sammanhang, detta i en åttasidig artikel "Skogslandskap farväl" av nyligen framlidne Bert Andersson, som för övrigt fått hela boken tillägnad sitt minne.
Vad står där då? Artikeln handlar om hur skogsbruket, ffa skogsbolaget Korsnäs AB, i författarens ögon förött naturskogar inom ett två kvadratmil stort område nordväst om Ljusdal mot Hennan till. Under ett avsnitt "Ingen naturvård" påstås att Korsnäs lade ut ett gödslingsförsök för att slippa åtgärda en sönderkörning i en bäck som tidigare ovarsamt passerats i samband med en gallring. Sedan står det ordagrant: "Korsnäs hävdade genom Agr Dr Hans-Örjan Nohrstedt att försöken skulle spolieras om bäckens körskador åtgärdades." Därefter citeras jag: "Om den ålagda rättningen av bäcken utförs innan undersökningen är klar blir flera tiotusentals kronor bortkastade och dessutom går naturvården miste om mycket väsentlig kunskap."
Citatet av mig är riktigt, men tagits ur sitt riktiga sammanhang och placerats tillsammans med en ren lögn. Textavsnittet påstår att jag dels var megafon åt Korsnäs AB, dels skulle ha nedlåtit mig till att delta i en undersökning som tillkommit i ett sånt syfte. Detta är en förolämpning.
Påståendet att Korsnäs skulle lägga ut ett gödslingsförsök av ovan nämnda anledning är naturligtvis helt befängt och vittnar också om en total okunskap om hur en vetenskaplig undersökning av den karaktären går till. Och vad i allsindagar skulle Korsnäs ha att vinna på ett sådant beteende? En sådan här undersökning kostar många tiotals gånger mer än vad det skulle ha kostat att rätta till den aktuella körskadan.
Dessutom var det inte alls Korsnäs som bekostade studien. Den finansierades av Skogsbrukets forskningsfond och Ramprogrammet vid Institutet för skogsförbättring (idag Skogforsk). Ramprogrammet finansierades till lika delar av svenska staten och medlemmar i institutet (Domänverket, flera skogsbolag, kyrkan, universitet och skogsägarföreningar). I detta ramprogram hade Korsnäs endast en liten andel. Det är en minst sagt naiv tanke att tro att Korsnäs skulle ha lyckats övertyga alla andra intressenter att hitta på en gödslingsundersökning av den anledning som Naturskyddsföreningens text anger.
Därutöver var det så att "rättningen" av den aktuella Kamptjänsbäcken kom på tapeten först ett år efter att undersökningen hade startat, detta genom en skrivelse från Skogsvårdsstyrelsen till Korsnäs med föreläggande att utföra åtgärden. "Rättningen" handlade om att korrigera bäckfåran i ett mindre avsnitt som skadats genom en överfart i samband med en gallring som gjorts nåt år innan vår undersökning inleddes. Min bedömning var att åtgärden skulle spoliera hela den sen ett år pågående studien. Det var i det läget jag tillskrev Skogsvårdsstyrelsen och rekommenderade anstånd med rättningen tills dess att undersökningen var slutförd, vilket bedömdes ta ett år till. Det är ur den skrivelsen som citatet i boken har ryckts ut.
Den aktuella undersökningen syftade till att i ett relativt litet avrinningsområde och dess huvudvattendrag (Kamptjärnsbäcken) studera effekten på vattenkemi och ämnestransport av en utförd praktiskt skogsgödsling utförd med traktor. De två huvudfrågeställningarna var att dels testa det aktuella gödselmedlets effekter ur försurningssynpunkt, dels att studera hur en gödsling med traktor, till skillnad från helikopter, påverkade kvävehalter i bäcken och utlakad mängd kväve. I det här fallet skulle gödsling ske med kalkammonsalpeter (dolomit plus ammoniumnitrat) som hade börjat ersätta ren ammoniumnitrat, detta ur försurningssynpunkt. Innan denna studie hade endast en undersökning av den här typen gjorts av just kalkammonsalpeter. Under 1970- och 1980-talen gödslade skogsbruket framförallt från flygplan eller helikopter. Den påverkan som då kunde avläsas i avvattnande bäckar berodde då främst på direkteffekter av att gödselmedel hamnat i bäckfåran. Bäcken kunde vara svår att upptäcka från luften. I många tilltänkta bestånd utvalda för gödsling var gödsling med traktor möjlig. Hypotesen var att det vid sådan gödsling var relativt enkelt att undvika att gödselmedel hamnade i bäckfåran och att effekterna i bäckvattnet skulle vara avsevärt mindre än vid gödsling från helikopter. Det var detta vi ville undersöka i det aktuella fallet.
Skogsvårdsstyrelsen gav dispens med att utföra rättningen av bäckavsnittet tills dess att vår undersökning var slutförd. Efter det ägnade en kollega och jag mycket tid åt att analysera data och skriva en rapport (referens nedan). Att vi skulle ha lagt ner tid på det efter en påhittad studie är en absurd tanke. Det förtjänar att nämnas att undersökningen visade att både valet av kalkammonsalpeter och traktorspridning var ett bättre alternativ från miljösynpunkt än att sprida ren ammoniumnitrat med helikopter.
Den aktuella studiens referensmätningar påbörjades 1988, ett år innan gödslingen skedde, 1989. Redan rätt lång tid innan referensmätningarna inleddes var det mycket jobb med kontakter och kartstudier för att hitta ett område som lämpade sig. Det fanns många kriterier som skulle vara uppfyllda för att ett potentiellt objekt faktiskt skulle väljas ut. Det var således inte alls Korsnäs som valde studieobjekt utan jag och detta efter dialog med framförallt det företag som utförde traktorbunden gödsling åt många olika kategorier markägare. Undersökningsområdet vid Kamptjärnbäcken var det objekt som bäst uppfyllde raden av kriterier.
Ett märkligt förhållande är att den aktuella texten, precis som den är nu förutom nån illustration, har publicerats förut. Detta upptäckte jag strax efter att Naturskyddsförerningens bok kommit ut då jag googlade på namnet "Kamptjärnsbäcken" (jag kände igen namnet men mindes inte sammanhanget). Förra gången det begav sig var i tidskriften "Växter i Hälsingland och Gästrikland", sidan 3-10 i nummer 2, 2005 (årgång 23). Tidskriften utges av Gävleborgs Botaniska Förening. Det finns en för mig personligen viktig och intressant skillnad mellan denna gamla publicering och den nya i Naturskyddsföreningens bok. I den gamla nämndes jag bara som "ansvarig forskare", men nu blev det av nån anledning viktigt att nämna mitt namn.
Bert Andersson, eller möjligen redaktören Anders Delin, hade då 2005 den goda smaken att inte torgföra mitt namn. Att detta skett nu kan endast redaktörerna för den nya boken ställas till svars för, de är Bengt Oldhammer och Kjell Hedmark. Som redaktör kan man aldrig smita undan med det som står på omslagssidan "Författarna svarar själva för innehållet". En redaktör är alltid i sista hand ansvarig. Eftersom Bert Andersson ju tyvärr gått bort är det denna gång en självklarhet.
Jag har bläddrat igenom hela boken och funnit att ca 50-60 personer nämns med namn. De flesta nämns positivt som naturvänner eller neutralt som författare till nån bok eller vetenskaplig artikel. Vi är en liten skara på fem personer som med namn nämns i tydligt negativa sammanhang. Förutom jag själv är det förre skogsdirektören på Korsnäs AB samt tre fristående konsulter och debattörer som dristat sig till att diskutera hur mycket skog som egentligen bör avsättas i landet för fri utveckling.
De som känner mig och min gärning kan nog gå i god för att jag aldrig skulle ha gjort något sådant som påstås, nämligen att vara megafon för Korsnäs AB och dessutom delta i en undersökning med ett skumt syfte.
Sammantaget känns det mycket trist att jag lämnas ut av redaktörerna på Naturskyddsföreningen i Dalarna på det sätt som nu skett. Det skadar min person och också mitt rykte som fristående debattör och forskare. Jag är pensionerad sen en tid men deltar fortfarande ibland som medförfattare och tidigare handledare på vetenskapliga arbeten.
Författaren och redaktörerna verkar inte ha följt media alls de senaste tio åren. Då hade de upptäckt att jag återkommande i tidningar och i sociala medier kritiserat makthavare inom forskning och inom jord- och skogsbruk. Två landsbygdsministrar, forskningsfinansiärer, SLU, LRF, Skogsindustrierna, Södra skogsägarna m fl har fått en släng med av sleven. Att jag nu hängs ut på ett negativt sätt i den aktuella boken gör att det därför känns extra surt.
Jag inväntar nu en offentlig förklaring och ursäkt av redaktörerna för boken, Bengt Oldhammer och Kjell Hedmark.
Denna text kommer att delges Naturskyddsföreningens nationella ordförande Johanna Sandahl och Mattias Ahlstedt, ordförande för Naturskyddsföreningen i Dalarna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar