Besök i nationalparkerna Blå Jungfrun och Norra Kvill

Ett pensionärsprojekt jag fått för mig är att besöka alla svenska nationalparker, mer precist dom jag inte redan hade varit i då jag gick i pension. Det finns totalt 30 nationalparker och jag har nu kommit drygt halvvägs. Blå Jungfrun och Norra Kvill blev i och med sommarens besök nummer 16 och 17. Flertalet jag har kvar ligger i övre Norrland. Det kommer att krävas flera större expeditioner bör att fånga in alla dom. 

Under ett par dagar i mitten av augusti i år besökte jag och kärestan Blå Jungfrun och Norra Kvill. Vi tog tåget från Falkenberg till Kalmar, där vi hyrde en bil. Därefter for vi till Oskarshamn för övernattning på vandrarhemmet. Det ligger bra till mitt i stan och var bra. 

Blå Jungfrun

Rederiet Solkusten kör båtar till Blå Jungfrun dels från Oskarshamn som vi utgick ifrån, dels från Byxelkrok på Öland. De sista reguljära turerna är i mitten av augusti, vi var där med ett par dagars marginal. Man bör anmäla sig på nätet, dessutom ska man ringa en telefonsvarare på kvällen och kolla att dom inte ställt in turen på grund av vädret eller för få anmälningar. 

Båten tar 1,5 timme ut. Turschemat är gjort så att man är på ön 3-4 timmar. Det är tillräckligt för att se det viktigaste. Ingen stuga finns för övernattning, däremot finns ett par vindskydd att sova i. Under semesterperioden finns personal på ön, de bor i en "Vaktstuga". Några av personalen tog emot då båten lade an vid klippan; det saknas en kaj så det kan krävas viss assistans. Av dom fick vi på plats också en första introduktion om ön. 

Blå Jungfrun är en 86 meter hög kalott av rapakivigranit, slätslipad i norra änden, men mer sönderbruten i den södra. Arealen är 66 hektar, varav merparten är kal mark. I söder finns en del lövskog med både björk och mer ädla lövträd. Djurlivet är sparsamt, nämnas kan skogshare, fladdermöss och tobisgrissla. 

Det finns en uppmärkt stig runt ön med vars hjälp man får se det som är av särskilt intresse. Den är inte alltför lättgången. Jag tycker mycket om att bada. Tyvärr är det ganska svårt att ta sig i och ur vattnet på ön. I alla fall för en som jag som börjat bli stel i kroppen. 

På eftermiddagen var det dags att lämna Blå Jungfrun. Det var ett intressant och spännande besök. En mycket speciell plats, olik allt annat jag besökt vad gäller nationalparker. Bland de jag besökt intar Blå Jungfrun förstaplatsen tillsammans med Store Mosse. Det var betydligt mycket mer sjögång på hemvägen till Oskarshamn än det varit ut, men vi kom i hamn utan problem.

More ravin och kastell

Vi tog sikte mot nordväst och nästa mål: Norra Kvills nationalpark. Det blev dags för att övernatta, det gjorde vi på en B&B en mil söder om Målilla. Av värden fick vi tipset att på vägen till Norra Kvill besöka också More ravin och kastell. Vi hade inte hört talas om dessa märkvärdigheter och åkte därför givetvis dit, speciellt som det inte innebar nån större omväg. 

Ravinen, som slutar vid Trånshult, ligger ett par mil söder om Målilla. Den bildades av en förkastning för mycket länge sen i berggrunden som består av porfyr. Stora vattenflöden under och strax efter istiden gröpte ur sprickan längs en sträcka på åtta kilometer. De stenar och block som bröts loss ligger nerströms i deltat vid Trånshult, som då utgjorde strand vid dåvarande Östersjön. Ravinen är cirka trettio meter djup och hundratalet meter bred. 

Några hårdare formationer i ravinen stod pall för det forsande vattnet, en var den som kallas More kastell. Vi tyckte det såg ut som berget här utgjordes av en diabas, men helt säkra var vi inte. Ett sevärt ställe. Som vi förstod det av skyltningen på plats och av googlande på nätet, är området inte reservatsskyddat. Vilket i så fall är förvånande. Tilläggas kan att vi endast besökte ravinens västra ände, nära Morebo. Det är en grusväg dit, men det är hyfsat skyltat. På plats där finns rikligt med info-skyltar som är intressanta. 

Kvilleken

Bara några kilometer från entrén till Norra Kvill nationalpark finns den berömda Kvilleken, ibland kallad Rumskullaeken. Den är berömd för sin mäktighet och ålder. Den har en omkrets på 13 meter och anses vara ett tusen år gammal. Stammen och de grövre grenarna har sen länge hållit på att rämna. Den hålls samman av ett band, som jag vill minnas nuförtiden består av kolfiber. Under det senaste året har det frekvent ryktats om att eken dragit sin sista suck. Men det visade sig vara fel. En av de grövre grenarna hade ett grönt lövverk som såg bra ut när vi var där Jag mejlade denna glada nyhet till Ekfrämjandet.

Norra Kvill

Entrén till Norra Kvill nationalpark är anspråkslös. Den ser ut ungefär som entrén till vilket naturreservat som helst. Parken är liksom Blå Jungfrun, en av landets minsta, drygt ett hundra hektar. Den inrättades 1927, men utvidgades rejält 1994. Som jag uppfattar syftet var det att bevara en sydländsk barrblandskog med urskogskaraktär. Det finns både mycket gamla träd och lågor. Det är rätt stor höjdskillnad inom parken. På högre höjd dominerar tallen, på lägre granen. 

De "sevärdheter" som lyfts fram är Stora och Lilla Idgölen, samt Idhöjden med sin utsikt. Parken är artrik. Det lär finnas cirka 200 olika mossor och 100 olika lavar. Man ser spår av tidigare skogsbränder. Av så kallade brandljud på nu existerande tallar att döma har det brunnit åtta gånger, men den senaste var så längesen som för ett hundra år sen. 

Om önskan att vandra är det primära med besöket, då finns det bättre ställen. Framförallt därför att det inte går att få ihop mer än 4-5 kilometer. Stigen är dock lite utmanande i övrigt. Det är stenigt, bitvis blött och ganska brant upp mot Idhöjden. 

Lycka till därute!