På spåret - längs Pyttebanans banvall i Svartrå, mellersta Halland

Banvallen efter Pyttebanan, Kogstorp

I dryga 20 år har jag umgåtts flitigt med Svartrå-trakten. Det är en mycket vacker trakt, så jag är gärna där. Givetvis är den också kulturhistoriskt intressant. En påtaglig företeelse i vissa landskapsavsnitt är den gamla banvallen efter Pyttebanan. 

Pyttebanan, som var en smalspårig järnväg, invigdes 1894. Den började i Falkenberg och gick sen tio mil via Ullared till Limmared. Både person- och godstrafik var på agendan. Busstrafiken konkurrerande senare ut tåget och redan 1959 lades tågtrafiken ned. Räls och syllar bröts upp. Banvallen gjordes om till väg (t ex Kogstorp - Ullared), cykelväg (t ex Ullared - Älvsered), åkermark eller fick förfalla.

Vissa avsnitt av banvallen i Svartrå med omnejd är idag framträdande. Jag tänker då på vägen Kogstorp - Ullared. Söder om Svartrå kyrka finns en kort sträcka synlig. Plötsligt en dag slog det mig att jag inte hade en aning om hur  järnvägen hade gått mellan kyrkan och korsningen vid Floastad bort mot Kogstorp. Jag konsulterade boken om Pyttebanan, där finns en karta, dock inte med så hög upplösning. På satellitbilder (Hitta, Google maps) anar man en hel del. 

Så jag gav mig ut i terrängen och letade ett par gånger. När jag hade fått fatt i tråden var det inte så svårt att nysta upp banvallen. Besvärligt var det dock, framkomligheten var det både si och så med i olika partier. Nedan visar jag ett antal fotografier från sträckan, med början i söder vid Svartråhed och sen successivt mot norr-nordost till Kogstorp-Skinnarlyngen-korsningen nära Floastad. Fotona är oftast tagna i den riktningen om inget annat anges.

Så här ligger den gamla banvallen i stora drag

Söder om Svartrå kyrka, längs vägen mot Köinge, ligger gårdarna vid Svartråhed. Där låg en gång i tiden en station på Pyttebanan. Den tillkom på privat initiativ 1908, men redan 1925 togs bemanningen bort och den gjordes om till hållplats. Byggnaden, som var gjord av tegel, revs i sen tid. Skylten har överlevt och sitter på en lada vid vägen. 

Om man står på stora vägen vid Svartråhed med ansiktet norrut mot kyrkan så finns den gamla banvallen en bit till vänster ute på fältet. Därifrån löper den sammanhängande bort mot kyrkan och vidare. På fältet närmast Svartråhed saknas banvallen, den är sannolikt nedplöjd. 

Från kyrkans röda servicebyggnad går en grusväg mot sydväst. Det är den vägen som ses snett till höger i bilden ovan. Ungefär 300 meter från kyrkan korsar vägen den gamla banvallen, den som går snett in till vänster i bild omgiven av sly.  

Banvallen gör här en grund båge på fälten för att så småningom nå asfaltvägen väster om kyrkan. Bilden ovan är tagen söderut, hundratalet meter söder om asfaltvägen. Det är lustigt att jag inte tidigare tänkt på banvallen här, så nära vägen. 

Precis här, vid den relativt nya transformatorn, korsar resterna av banvallen asfaltvägen, detta mellan de två skarpa kurvorna. När järnvägen var i drift fanns här en bom som stängde av vägtrafiken när tåget kom. Bommen sköttes av en vakt som bodde i den banvaktarstuga som ligger ovanför transformatorn. Stugan är väl bibehållen. 

Banvallen fortsätter snett ner till höger bortom transformatorn. 

Efter transformatorn är banvallen ingen vall, utan snarare ett brett dike. Slyvegetation växer i och vid sidan av "diket". Markägaren har fällt en del sly, det ligger kvar på marken och försvårar framkomligheten här. Efter hundratalet meter når man en åker, den får man runda i vänsterkant utanför stängslet. Marken börjar nu slutta ner mot Lillån (som rinner ut i Högvadsån) och den nedsänkta banvallen övergår successivt i att bli en upphöjd dito.

Efter en kort sträcka på vallen, som här nästan ser ut som en ås, når man i mitt tycke upptäcktsfärdens stora överraskning: brofästena vid Lillån. De är riktigt mäktiga, säkert fyra meter höga. Själva brospannet är borta tyvärr, det går inte att ta sig över. 

Vattnet strömmar på bra i ån. Det går inte att vada över till andra sidan. Jag fick gå upp till asfaltsvägen, över Lillån och sen nerströms till brofästet på andra sidan. 

På andra sidan Lillån är också en rejäl banvall. Bilden nedan är tagen mot söder, i riktning tillbaka mot Lillån.

Här fortsätter färden mot nordost i riktning Floastad och Kogstorp. Det ser lovande ut och med antydan till banvall. Den har sannolikt legat just här men förvandlats till en liten traktorväg. Bortom kröken vid trädet finns inga spår efter Pyttebanan. Den måste ha fortsatt vidare över fältet här, men sannolikt blivit upplöjd. För att komma framåt utan att gå på åkern gick jag i åkerkanten på höger hand.

Här (nedan) är det alltså avbrott i banvallen. Istället är det åkermark. Fotot är taget mot söder i änden på banvallen man ser på bilden näst nedan. 

På grusvägen som går mellan gården Ängarna och Svartrå, mitt däremellan, korsar banvallen. I riktning mot kyrkan (sydväst) finns en relativt intakt del av banvallen; bild nedan. Det finns till och med ett antal ganska beständiga stolpar. 

När banvallen korsat nämnda grusväg blir den riktigt blöt en bit. Det är låglänt och grundvattnet trycker på uppifrån berget Ängabjär på höger hand. 

Nedanför berget är det ett område med öppna betesmarker som banvallen löper igenom (fotot nedan mot sydväst).

Härifrån och fram emot Kogstorps-korsningen passerar banvallen igenom ett lite bergigt skogsområde. Det är här och var fuktigt på marken. På några ställen har det huggits sten ur berget för att skapa plats. 

Strax därefter är man framme vid asfaltvägen mot Kogstorp, vilken är banvallens fortsättning mot Ullared. Till vänster går vägen mot Skinnarlyngen och till höger mot bron över Högvadsån, alldeles före 154:an. Strax intill låg järnvägens hållplats Floastad.

Vision

En idé har väckts när jag nu har funnit och tagit mig fram längs resterna av banvallen i Svartrådalen: "tänk vad fint det vore om vandrare kunde ta sig fram enkelt på den aktuella sträckan". Den är cirka två kilometer lång. För att få den i gångbart skick skulle några åtgärder krävas: 1/ buskröjning, 2/ spång på brofästena vid Lillån, 3/ förbifart (t ex grässvål i kanten) på två åkrar där banvallen är upplöjd, och 4/ dränering/spång i det blöta partiet där banvallen korsar grusvägen Ängarna - Svartrå.   

Min syn är att vandringsleder främst ska vara rundturer med start och mål på samma plats. Den tänkta spännande turen längs den gamla banvallen skulle kunna kombineras med att gå vägen till bron över Högvadsån, sen nedströms längs ån och Sumpafallen och slutligen vidare till kyrkan. I sistnämnda avsnitt (Sumpa - kyrkan) går det redan nu att hjälpligt ta sig fram, men några åtgärder skulle underlätta, som en permanent grässvål i åkerkanten och en stängselpassage. 

Det skulle bli en rundtur totalt på cirka 5-6 kilometer. Faktum är att jag många gånger fått frågan av presumtiva besökare till Sumpa om det finns vandringsleder i området. En som jag skissat på här skulle kunna få besökare att stanna lite längre. Ett utbyte av gäster med Gunnagård och Bråtadals vandrarhem är kanske möjligt. 

Resterna av banvallen ett viktigt kulturminne som borde vårdas och lyftas fram. Det skulle göra bygden än mer spännande och intressant. 

Längs vägen från Kogstorpskorset och fram emot bron finns på Ängabjär, berget till höger om vägen, två spännande punkter att upptäcka: 1/ "Rövargången", och 2/ Utsiktsberget (bästa utsikten i Svartrådalen). 

Vandra Skärsjön runt 2.0

                                Sjön sedd från bergen i norr

För fyra år sen skrev jag för första gången om att vandra runt Skärsjön vid Dagsås i mellersta Halland. Det var kärlek vid första ögonkastet. Sen dess har det blivit många turer där. Jag har justerat vandringsvägarna allteftersom och de är idag lite annorlunda än första gången. Därför skriver jag här en ny uppdaterad version.  

Behovet av lockande vandringsvägar har samtidigt ökat. Under pandemiåret har alltfler gett sig ut i markerna för att röra på sig. Om jag lägger ett tips om en vandring på nätet kommer nästan omedelbart frågan: "Är leden uppmärkt?" Det är nästan aldrig fallet eftersom jag söker efter nya vägar att vandra. Då brukar jag istället göra en relativt utförlig vägbeskrivning som jag lägger här på min blogg.

Hela rundan, startpunkten i sydväst

Vandringen runt Skärsjön presenteras nedan i form av några kartbilder plus en berättande text som förtydligar en del detaljer som inte framgår av kartorna. Kartorna har jag gjort genom att rita på fri hand i mobilen; kartorna är från appen Hitta. Millimeterpassningen är därför inte den allra bästa, men ni fattar nog bra om ni också läser texten.

Skärsjön är en av de större sjöarna i Halland. Den är tre kvadratkilometer stor och har ett djup på 22 meter. Vattnet är klart och det finns många fiskarter. Nästan hela sjön är omgiven av skog, varav det allra mesta är bok. Det är ganska kuperat i området.

Det finns som ni förstått ingen markerad led runt hela sjön. Sträckan är idag 17 kilometer. Det tillkom två efter det att länsstyrelsen fullt begripligt tvingat vandrare att inte gå över Skärbäcks gård. Presentationen av vandringen är medsols, med start vid OK Nackhes klubbstuga i Dagsås (längst i SV på kartan). Där finns det gott om parkeringar. 

1. Från Nackhestugan till första rastplatsen

Från parkeringen vid Nackhestugan håller man vänster om det första röda huset och följer sen grusvägen norrut. Man går över näset mellan Skärsjön till höger och Stegasjön till vänster. Strax därefter är som en vändplan där vägen delar sig. Ta den som går snett framåt höger. Man följer den, en ganska ojämn traktorväg, ca 300 meter. Där dyker en liten väg upp på höger hand, den går tvärt snett bakåt. Följ den, så småningom slutar den med en vändplan. En stig fortsätter framåt snett till vänster på vändplanens bortre sida. Stigen slingrar sig fram genom bokskog och över ett hygge. Det står ett par skyltat längs vägen, strunta i dessa. Stigen är inte jättetydlig överallt, men det brukar gå bra. Efter ett tag möter man vändplanen på en grusväg, ta vägen till höger nedåt sjön. Där träffar man på "Näsetstigen", en av flera väl uppmärkta leder i Åkulla bokskogar. Följ stigen in i skogen mot sjön. Nu följer ett av vandringens vackraste partier, man går i bokskog längs sjön. Efter 3-400 meter når man en udde där det ligger en grov låga av ett bokträd. Där är perfekt att ta en rast. 

Lämplig rastplats på Näsetnabben

2. Från första rastplatsen till Karlsvik

Man fortsätter den märkta stigen. Så småningom kommer man till en bilparkering. Gå vägen snett höger och gå den ca 4-500 meter. Ett hygge dyker upp på höger hand. Efter ett tag går en tydlig stig in till höger på hygget. Ta den. Här är en vacker utsikt över sjön. Det ser nästan norrländskt ut.

Efter ca 300 meter på stigen kommer man ut till en grusvägskorsning. Ta inte den första vägen, men istället den andra ner till höger. Vägen följer så småningom en bäckravin. Gården Rörbäck passeras och sen rundar man på sjösidan gården Karlsvik. 

3. Från Karlsvik till Berget

Efter Karlsvik bär vägen av uppför, lätt slingrande. Det är bara att följa den så kommer man till ett T-kors med "Bexellstigen". Håll höger. Efter nån dryg kilometer når man de öppna markerna strax norr om Skärbäcks gård. Utsikten över Skärsjön är här fantastisk. I slänten upp till vänster är det bra att sitta på nån sten för en andra rast.

Vid de öppna markerna strax norr om Skärbäck

Numer går man vidare på en riktig omväg för att komma förbi Skärbäck. Man kommer först till "Lillasjöstigens" parkering. Sen följer man vägen västerut förbi Skärbäck. I nästa motlut med ett hygge på höger hand går "Bergastigen" in. Den tar man. 

4. Från Berget till Timoteustorpet

Efter en stund passerar man intill torpet "Berget". Där går stigen uppför i en stenig backe. Så småningom når man en grusväg som man följer. Efter ett tag kommer man till en vändplan/korsning där man når Öströö om man tar vägen till vänster. Vi går istället snett framåt höger på en stig. Man går mellan bergets brant på vänster sida och sjön på höger sida. Precis innan man når de öppna markerna vid Tillstorp genar man höger genom bokskogen. Där finns en antydan till stig. Sen är man strax framme vid en liten bro över det djupa diket. Väl över bron tar man vänster och sen höger vid Timoteustorpet. 

5. Från Timoteustorpet till Nackhestugan

Man går vägen alldeles framför det gamla torpet. Längre fram är några modernare hus. Efter dessa övergår vägen i en fin stig. Den når småningom en vändplan, där håller man vänster på den lilla vägen som går ut till den asfalterade vägen mellan Dagsås och Nackhestugan. Väl på den återstår bara 3-400 meter innan parkeringen nås. Se upp för bilar!

Hoppas det var värt de ca sex timmar som turen brukar ta. Hittar du några väsentliga fel i beskrivningen är jag tacksam för en vink om detta. Kommentarer kan skrivas i slutet av blogginlägget.

Min vandringstur (tunnt svart) och de etablerade lederna i 

Åkulla bokskogsområde (röda). 

Mitt förra inlägg om att gå runt Skärsjön:

http://hans-orjan.blogspot.com/2017/01/runt-skarsjon-i-inre-halland.html

Make it a better thing - reflexioner över filmen More of Everything

En vän frågade flera gånger: "Vad tyckte du om filmen?". Vid första tillfället hade jag sett den en gång, och då inte alls aktivt. Så jag hummade säkert nåt diffust till svar. Därefter blev jag flera gånger mer pressad att faktiskt uttrycka en åsikt. Så nu har jag sett filmen fyra-fem gånger.  

Filmen kom i januari 2021 och är producerad av organisationerna Skydda Skogen respektive Greenpeace Norden. Den är en timme lång och utgör en kritisk granskning av det svenska skogsbruket och dess retorik. Den tar upp ämnen som t ex klimat, biodiversitet och ekosystemtjänster. Den har fått mycket uppmärksamhet. 

Just nu är det en kritikstorm mot det svenska skogsbruket. Kritiker är framförallt miljörörelsen, oberoende debattörer och en del media. Den skjuter in sig bland annat på kalhyggen, avverkning av de sista naturskogarna, körskador och markberedning. Ett nytillkommet och i filmen betydande ämne är bioenergifrågan - är nyttjande av trädbiomassa att anse som klimatneutralt? 

Jag delar i mångt och mycket kritiken mot skogsbruket som den presenteras i filmen, dock inte allt. Särskilt svår tycker jag att bioenergifrågan är.  Dessutom kan jag som trist företeelse i skogsbruket tillägga den granifiering som skett under lång tid i framförallt södra Sverige. På min blogg finns en hel del inlägg där jag kritiserar skogsbruket. 

Det här blogginlägget ska jag dock mer fokusera på filmens form och hur producenterna förhållit sig till de deltagande forskarna. De ämnen som filmen tar upp är i mitt tycke mycket komplexa och svåra. De faktapåståenden som läggs fram måste för trovärdighet vara grundade i forskning. Därför gjorde producenterna helt rätt i att bjuda in en rad prominenta aktiva forskare inom de ämnen som tas upp, hela sju universitetsprofessorer deltog. 

I filmen säger berättarrösten inledningsvis: "In this film, with the help of independent scientists and experts, we will examine some of their (skogsbrukets) claims." Det är en lovvärd ambition. Men samtidigt undrar jag: "oberoende från vem". Alla som deltar är t ex inte oberoende från föreningen Skydda Skogen. Det hade förvånat i och med att föreningen var med och tog fram filmen. Dock borde det ha varit mycket tydligare vem som var forskare och vem som representerade en ideell organisation, otydligheten inger inte förtroende. Fördelningen av tid dom emellan borde också varit annorlunda (se nedan). 

Forskare är den som har doktorsexamen, en anställning som inkluderar forskning, och en kontinuerlig publicering i vetenskapliga tidskrifter med peer-review, en publicering som också genererar intresse och citeringar från kollegor i världen. Viktigt i sammanhanget är att den förvärvade kompetensen används endast för utsagor inom ramen för det egna ämnet. I den citerade meningen i förra stycket nämns också "experts". Det begreppet lämnar jag därhän i detta sammanhang. Vem som är "expert" är inte verifierbart. 

Jag har på nätet gått igenom alla som deltog i filmen vad gäller deras publicering - detta i databaserna Scopus och Google scholar. Är det då "forskare" som uppträder i filmen? Ja, de flesta, men knappast alla. Otvetydigt är de sju professorerna aktiva forskare. De uttalar sig inom sina respektive forskningsfält och har därför stor trovärdighet. De pratar tillsammans 18 minuter i filmen. 

Den i särklass mest ordrike i filmen är Stig-Olof Holm, han ensam pratar nästan lika mycket som de sju professorerna tillsammans. Är det trovärdigt det han säger? Knappast, i alla fall inte i formell mening. I och med att han är engagerad i Skydda Skogen är han inte "oberoende". Han är inte heller "forskare", han har under sin långa yrkeskarriär endast publicerat fyra uppsatser. På Umeå universitets hemsida presenteras han inte heller som forskare. Hans fyra uppsatser har inte med de ämnen han pratar om i filmen att göra. Dessa ämnen är många och spretiga: utsläpp från olika samhällssektorer, fotosyntes, elsubventioner, klimatsmarta produkter, träds kollagring, nationalekonomi, skogssjukdomar, biodiversitet, körskador, markberedning, rennäring, samt påverkan vattensystem. 

På nåt ställe i filmen kommer Holm in på frågan om utsläpp av växthusgaser från kalhyggen och säger att de släpper ut en massa. Man får intrycket att det är marken som avger växthusgaser. Han säger: "tar vi ner träden startar utsläppen momentant" och ser ut över en kal markyta. Så är dock inte fallet, marken släpper alltid ut, med eller utan träd. Vad det handlar om är att trädens fotosyntes upphör vilket leder till ändrad nettobalans för koldioxid. Detta är en viktig skillnad, i alla fall från markvårdssynpunkt. Det här är ett ämne jag kan någotsånär bra och jag ser då hur Holm slirar. Då börjar jag undra hur rätt han har i allt det andra han pratar om. Ibland råkar man läsa i tidningen om nåt ämne man kan. Ofta återges det fel och man börjar då undra hur rätt resten är. 

Holms mest svepande påstående är när han alldeles i början av filmen säger att "skogsbruket är det största hotet mot miljön i Sverige". Vilken forskning bygger det på? Jag har inte sett nån sån analys publicerad. Det är väl inte helt omöjligt att det är rätt, men det måste bevisas.

Mary S Booth upplevs av mig som filmens ena parhäst som drar den framåt, den andra är  Stig-Olof Holm. I mina ögon representerar dom båda  främst ideell naturvård och lobbyism. Tillsammans har de hälften av filmens taltid. Mary är inte en direkt framstående forskare. Totalt har hon bara åtta artiklar, varav endast två är inom det ämne som hon pratar så intensivt om i filmen (bioenergi). Hon är anställd vid en privat stiftelse (Leonardo Dicaprio Foundation), inte av ett universitet. 

Filmmakarna hade ett mycket seriöst upplägg med sju inbjudna professorer inom relevanta ämnen. Synd att detta i slutänden schabblades delvis bort genom att Stig-Olof Holm och Mary S Booth tilläts breda ut sig så mycket, de hade halva taltiden i filmen. Ingen av dem är att betrakta som oberoende forskare. Synd därför att de klumpades ihop med de inbjudna professorerna som "independent scientists and experts". Förfaringssättet är missledande. Det är svårt därför att sätta tilltro till allt de säger. 

Om organisationerna skulle göra nån mer skogsbrukskritisk film av det här slaget, vilket jag verkligen hoppas, så föreslår jag: 1/ begränsa antalet ämnen, 2/ fortsätt med att bjuda in riktig forskarkompetens, 3/ tydliggör vilka som är naturvårdsaktivister och lobbyister, 4/ låt dom uppta endast en mindre del av tiden, och 5/ då begränsa sig till att kommentera och sammanfatta det som forskarna sagt. Då kommer jag att lyssna med större intresse och tilltro. Lycka till!

En och annan läsare kanske ler lite skadeglatt åt att jag här kritiserar filmmakarna inom Skydda Skogen och Greenpeace. Men det kan ni upphöra med. Betänk att deras nästa film säkert blir en vetenskapligt mycket skarpare produkt.

Medverkande	Taltid	Artiklar	Citeringar	H-index
		Scopus	Google Scholar	Scopus
Stig-Olof Holm	13 33	4	122	2
Mary S Booth	05 05	8	1882	8
Artur Larsson	00 40	1	27	1
Jon Andersson	01 17	8	244	?
Erik Westholm	03 45	17	471	7
Anders Dahlberg	01 50	79	5526	31
Lars Östlund	05 25	80	3568	26
Lena Gustafsson	00 45	89	7883	33
Bege Jonsson	00 50	122	10309	43
Per Angelstam	04 37	195	16689	45
Anders Lindroth	00 40	192	24251	59

H-index är ett vanligt mått på en forskares publicering, vilket inkluderar både kvantitet (mängd publikationer) och kvalitet (mängd citeringar). T ex betyder H-index 30 att forskaren har 30 artiklar med 30 citeringar eller mer per artikel. Ju högre värde desto bättre.