Gårds-broderi med Nesser

 

Jag var på besök hos kärestan på Gården. Det är en bogemenskap i det nya Rosendals-området i Uppsala. Huset är byggt i trä och med ett 40-tal lägenheter. Det ”gemensamma” består framförallt av ett stort vardagsrum med kök, och en tvättstuga, båda väl tilltagna. Kärestan har en liten lägenhet där, för perioder då hon jobbar.

Det närmade sig Gårdens 1-års-fest. Den skulle vara på kvällen och nu på förmiddagen hade jag landat i tvättstugan. Den vita skjortan var i akut behov av strykning. 

Jag hade inte mer än brett ut skjortan så bankade det på tvättstugans dörr. ”Hej, jag heter Anna och kommer från DO, Diskrimineringsombudskvinnan. Vi gör en flygande inspektion. Med mig har jag Håkan här”, sa hon och pekade på den lite långe och smale mannen till vänster om sig. ”Ja, hej, jag heter Håkan Nesser och representerar de Vänsterhäntas förening, VHF." "Jag tyckte väl att jag kände igen honom", tänkte jag.

”Som du kanske förstår syftar dagens inspektion till att granska hur väl er förening ger de vänsterhänta lika möjligheter”, utvecklade Anna. ”Jaha, på det viset”, hummade jag. 

Anna sa ”Eftersom vi nu hamnat här i tvättstugan börjar vi med den.” Håkan smygstartade ”Berätta, vad gör du här?” ”Jo, vi har stor fest i huset ikväll så jag är tvungen stryka min skjorta”, sa jag och började med det, sagt och gjort.

Dom tittade på mig båda två. Plötsligt utbrast Håkan ”Men för tusan, du är ju vänsterhänt, vilken slump”. ”Nej, absolut ingen slump, det är ju för tusan ärftligt” sa jag lite i protest.

”Äh, du fattar vad jag menar. Glöm det där och berätta istället hur du upplever att det är att stryka här”, föreslog Håkan. 

”Helt suveränt, best ever”, vräkte jag ut mig, spontant och helt ärligt. 

Anna ville att jag skulle utveckla det. ”A piece of cake”, tyckte jag och fortsatte: ”Ni ser själva. Elkontakten, strykjärnet och min vänsterhand samverkar. Det blir inget trassel med sladden”.

”Om det hade varit vänt åt andra hållet skulle jag fått använda kaitlabben och det går ju inte alls bra förstås”, fyllde jag på. ”Nej, stopp och belägg” nästan ropade Anna och Håkan unisont, ”Vad tusan är en kaitlabb”? ”Kaitlabb”, det är den hand man normalt inte använder”, förtydligade jag. ”Det blir fel och fumligt, ordet är gutemål föresten”, la jag till.

”Så du gillar placeringen av strykbrädan här?”, undrade Anna. 

”Ja, som jag sa, helt suveränt”, upprepade jag. ”Dessutom glömde jag ju att uttrycka hur väl föreningen lyckats med placeringen av den i rummet”, fortsatte jag. ”Vad menar du?” frågade Håkan.

”Ser ni inte, det är ju uppenbart. Står jag här och stryker, ser jag ljuset och parken. Stod jag på andra sidan av strykbrädan glodde jag ju bara på en satans tråkig tvättmaskin.”

”Så du är nöjd då?”, frågade Anna. ”Har inte det gått hem?”, undrade jag förvånat för mig själv Och tänkte att DO kanske borde överväga en nyrekrytering. 

Anna och Håkan vände sig bort en stund och viskade. ”Vi skulle ju inspektera hela huset. Men tiden har runnit ut nu, så vi måste avstå det övriga.”, sa Anna. "Vi får stryka resten på ett bräde, så att säga”, fyllde Håkan på. 

”Det här var ju fantastiskt bra”, sa Anna. ”Ni får därför här ert VTV-certifikat till föreningen, stort grattis”, fortsatte hon. ”VTV, det betyder Vi Till Vänster”, adderade Håkan. 

”Tack då! Himla trevligt här i Gårdens tvättstuga, angenämt värre”, rundade Anna av. ”Glad att jag kunde vara till hjälp”, sa jag, ”hej då”. De vände på klacken och försvann ut i trapphuset. Jag vinkade med kaitlabben. De tog till vänster så klart.