Arvidsjaur, brandfältet Reivo och Sveaskogs megahygge vid Ausjaurliden

 

På stationen i Jörn får man kommen med tåget söderifrån vänta 1,5 timme på bussen till Arvidsjaur. I Jörn finns inte mycket, i alla fall inte invid stationen. Ingen kiosk. Ett fik finns, men det öppnade först senare under dagen. Det finns intill stationsbyggnaden ett sen länge igenbommat järnvägshotell. Senare fick jag veta att Lenin lär ha bott där under sin Sverigevistelse strax före ryska revolutionen. Vad han gjorde där vet jag inte, men sannolikt väntade han som jag på vidare transport, dock längre eftersom han behövde ligga över. Jörn var för länge sen tydligen en viktig knutpunkt, för där lär ha funnits hela fem hotell.  

 

                                                          Bild från nätet

Väntan hade det goda med sig att jag i väntsalen kom i samspråk med en kvinna från Köpenhamn som skulle på tillfälligt besök i Arvidsjaur. Hon var intresserad av skog och hade tidigare bott 10 år i Arvidsjaur. Hon kunde därmed ge flera bra tips om vad Arvidsjaur har att bjuda. Det hon dock mest enträget framhöll var när jag berättat om mitt intresse för den stora skogsbranden i Västmanland: ”Åk till brandfältet i Reivo! Det ligger bara ett par mil norr om Arvidsjaur."

 

Kort om Arvidsjaur

Arvidsjaur var förresten en intressant och för mig ny bekantskap. Samhället känns genuint norrländskt med en allé av glasbjörk, ganska nyanlagd, en huvudgata med flertalet affärer belägna där och en gigantisk staty i trä med älgar framför kommunhuset. Matställena var en tre-fyra stycken, varav två de obligatoriska pizzeriorna. Ett matställe hette förresten ”Hans på hörnet”, passande undertecknad vad gäller namnet men tyvärr inte vad gäller menyn. Fikasuget på kvällskanten fick jag tillfredsställa på Statoil, någon modern coffeeshop med allsköns kaffesorter fanns tack och lov inte att uppbringa, det hade bara känts fel.

 

Arvidsjaur har gamla anor. Där finns lämningar ända från stenåldern. Namnet är en försvenskning av det samiska namnet som anspelar på att fisket var bra i den intilliggande större sjön på norra sidan av samhället. Tätorten har ca 4500 invånare i tätorten, med något tusental till inom kommunen. Enligt Wikipedia är kommunen den till ytan 17 största i Sverige.

På ett intressant besök på Turistbyrån fick jag i samtal med en skogsinitierad person där veta flera saker. Kommunen påstods vara den i landet som har flest naturreservat. Därutöver att turistnäringen gått om skogsnäringen i antalet sysselsatta och att Sveaskog är den i särklass största skogsägaren och ”äger 70 % av kommunen”.

 

Brandfältet Reivo

Reivo naturreservat ligger ett par mil norr om Arvidsjaur. Man följer E45 och tar sen av vid skyltning mot nordväst. Reservatet bildades 1997 och är också ett Natura 2000 område. Det är 10000 hektar stort och är skogklätt med i huvudsak gammal gran och en del tall. Det är kuperat och sträcker sig från 350 till 650 m ö h. I söder finns en sjö och till den rinner från NV en större bäck. I den södra delen finns stugor och båtar att låna. Under sommarmånaderna finns tydligen ett café. Fiske, vandring och naturstudier är det som lockar till Reivo.

 

Det som särskilt lockade oss var brandfältet i den västra delen. Detta p g a den aktualitet som branden i Västmanland förra månaden ger skogsbränder och då frågan om hur länge det kommer att ta innan det dramatiskt omvandlade landskapet återhämtar sig någotsånär. Den starka rekommendation jag fått av danskan på Jörns station bidrog också förstås. Det finns en reservatsskylt intill vid vägen och en omarkerad stig som leder upp till brandfältet som syns bra från vägen. Alldeles vid sidan av vägen bakom en trädridå ligger en gammal och väl hållen huggarkoja. Grova skor eller stövlar kan rekommenderas för promenaden upp till brandfältet, det var vid vårt besök blött och de spänger som fanns var rätt dåligt underhållna.

Brandfältet ligger uppe på en sluttning med vacker utsikt över tjärnen och skogarna nedanför. Det är ca 300 hektar stort och brann 1966, d v s för 48 år sedan. Den tändande gnistan var skogsbruket självt i form av en hyggesbränning intill det bestånd som brann upp. Branden var hård, framförallt i träden som en kronbrand, vilket ledde till att i stort alla träd brändes ihjäl. Jag har inte sett uppgifter om någon trädslagsfördelning i det gamla beståndet, men gissningsvis var där både gran och tall, i båda fallen sannolikt mycket gamla, av kvarvarande döda och liggande träd att döma. Det var tydligen mycket torrt och varmt då, men markens organiska skikt var inte så upptorkat. Därför blev markbranden rätt ytlig.

 

Det första spontana intrycket var: ”Vad lite som verkar ha hänt på så lång tid!”. De gamla ihjälbrända träden stod eller låg kvar som vitgrå skelett. Markvegetationen var väletablerad, men trädföryngringen var inte mycket alls att skryta med.

 

 

 

 

Som jag uppfattat det gjordes ingen plantering efter branden utan man hoppades på en självföryngring från sidorna. Någon ordentlig sådan blev det inte och en förklaring som lyfts fram var att fallande frön inte kom i kontakt med mineraljord eftersom markbranden inte varit så hård och därför har de små plantor som grott  haftsvårt att klara de torra förhållanden som ofta är i det organiska skiktet.

 

Oavsett om detta är en rimlig förklaring så är det verkligen glest mellan plantor och unga träd idag. Det verkar på sen tid ha varit två vågor av föryngring som hittills överlevt i de kärva klimatförhållandena på platsen. En snabb uppskattning sa mig att det per hektar nu fanns ca 600 tallar och granar (mest tall) i 20-års-åldern och ca 200 tallar i 3-4 års ålder. Det finns säkert exakta uppskattningar gjorda, men klart är att det är mycket glest. Det blir spännande att se i framtiden om en naturskog på den här höjden klarar av att återetablera sig och hur den i så fall kommer att se ut.

Sveaskogs megahygge på återfärden

Om det var kalt och ödsligt på brandfältet så var det ingenting emot det enorma kalhygge (eller sannolikt enligt markägaren Sveaskog flera hyggen) som mötte på båda sidor om E45 strax norr om Auktjaur i slänten av berget Ausjaurliden strax öster om vägen. Området var ökänt inne i Arvidsjaur, jag fick tips om området av folk där.

 

 

 

 

När man står där på plats vid E45 och bara ser ena sidan av berget får man upplevelsen av ett enda gigantiskt hygge på 200 – 300 hektar. Inte ens finns det kantzoner sparade mot vägen. Om man zoomar in hela området på båda sidorna av berget på Google Maps så är det hyggen eller nyplanterat på minst ca 60 % av arealen inom området som avgränsas av Auktjauresjön, sjön Sleng och skogsbilvägen vid SO-NV mot Slengmyran. Hela detta område är ca 1200 hektar. Det gör hela 700 hektar hyggen/planteringar inom nämnda område. Vad jag kan se på kartan över Sveaskogs markinnehav är det företaget som äger i stort sett alltihop:

http://www.sveaskog.se/Om-Sveaskog/Karta-over-vart-markinnehav/

 

Enligt skogsvårdschefen har Sveaskog inga övre gränser för hyggesstorlek, men hyggen ska vara avskilda från varandra. Det får man inte intryck av att de är i detta fall. Var finns landskapsperspektivet? Var är spridningskorridorerna till omgivande gammal skog? Nu är det skog sparad på toppen och ett par tarmar sparade österut mot sjö eller myr. Dessutom verkar det på de aktuella hyggena som om man inte följt den egna anvisningen att spara minst 10 träd på varje hektar. Väldigt många hektar är helt tomma på sparade träd. Över den nu ödsliga ytan gick i tillägg förr en på kartor markerad vandringsled i den gamla skogen. Där får nu vandraren hålla till godo med den vida utsikten utöver en avskogad nejd.