Fulufjället
är sen 2002 en av Sveriges 29 nationalparker. Parken är stor, 385 km2,
och det finns många speciella och intressanta ingredienser att ta del av, t ex
världens äldsta kända träd, landets högsta vattenfall och ett spektakulärt
regnkatastrofområde från 1997. Vid entrén finns ett ganska nytt och fantastiskt
fint Naturum med utsikt upp mot fjällsidan genom den helt glasade kortsidan på
huset.
Väldigt gamla träd
Old Tjikko
är en 9550 år gammal gran, faktiskt världens äldsta kända träd. Hen har en grankompis
på Sonfjället som heter Old Rasmus, som är i stort sett lika gammal. I
fjällkedjan i övrigt finns ganska många granar funna som är över 8000 år gamla.
Namnet har det fått av hundar tillhöriga en av upptäckarna, dåvarande doktoranden
i biologi vid Mittuniversitetet Lisa Öberg. Hon disputerade 2013. De gamla
granarna ingår i hennes doktorsavhandling. Hennes handledare var Leif Kullman
vid Sveriges lantbruksuniversitet.
Hur kan en
gran bli så gammal? Några hundra år gamla granar har man ju hört talas om
förut. Jag trodde de dog i relativt tidig ålder, ofta p g a rotröta. De här
granarna har uppnått sin ansenliga ålder genom att de nedre grenarna
återkommande tryckts ner av snön och slagit rot. Åldern har bestämts med 14C
metoden på gamla träbitar som man funnit under den nuvarande granen och
sammanhängande med den. Old Tjikko har också blivit konst. Lisa Öberg har inte
bara skrivit en naturvetenskaplig avhandling, hon är också fotograf, konstnär
och konsthantverkare och har på olika sätt fint skildrat de gamla träden,
liksom fjällvärlden i övrigt. Hon har för övrigt också varit redaktör för den
fina boken om Sonfjällets nationalpark. Hon har en hemsida där man kan läsa mer
om hennes verksamhet: http://www.oldtjikko.se/
Epitetet
världens äldsta träd finns det flera träd som tävlar om. Jag läste nyligen en
artikel om en klon av asp någonstans i USA som hävdades dels vara världens
största organism, dels världens äldsta träd. Aspen får hela tiden nya rotskott,
som genetiskt är identiskt lika moderplantan. Den ansågs vara många hektar stor
och flera tiotusentals år gammal.
På
Fulufjället finns också många väldigt gamla tallar. I östra fjällsluttningen, på
sydvästra sidan av ån mellan ravinen vid Njupeskär och serveringen/parkeringen
vid entrén till parken finns en väl preparerad stig med flera stationer med
kortfattad information. En sådan är vid en drygt 600 år gammal tall med bred
krona. I området finns flera stora tallar, sannolikt nästan lika gamla.
Världens äldsta levande tall lär finnas i norra Finland och är drygt tusen år
gammal.
Skogsbrand
har varit en viktig störningsfaktor i nordliga skogar. Det brann normalt en
till två gånger per skogsgeneration. Det har man kunnat konstatera genom
studier av s k brandljud i gamla levande eller döda tallar. Varje brand lämnar
ett mörkt spår i stammen som succesivt vallas över av ny ved. På Naturum finns
en stamtrissa från en drygt 600 år gammal tall som avverkades i Älvdalen på
1940-talet. Den har hela nio brandljud, d v s att den brunnit i medeltal ca
vart sextionde år.
Att tallar
kan leva så länge beror på att de är anpassade till skogsbrand och tål sådana
upp till en viss hårdhetsgrad hos branden. Anpassningen består i en mycket
tjock bark på äldre träd, en högt upphissad trädkrona och ett delvis djupt
rotsystem. Det känsliga celldelningsskiktet (kambiet) i innerbarken klarar
därmed hettan på utsidan av stammen. Att trädkronan sitter högt upp gör att
risken för kronbrand är avsevärt lägre. Om kronan brinner är det risk för att
hela trädet dör, men om en del inte blir bränd klarar sig trädet normalt. Att
en del av rotsystemet är djupt gör att det inte helt kan brännas sönder av
brand i marken.
Regnkatastrofen vid Göljån 1997
På sydöstra
sidan av Fulufjället rinner Göljån ner och ut i den större ån Fulan. Här kan
man idag se de dramatiska spåren av den regnkatastrof som inträffade en
augustinatt 1997. Det hade varit mycket varmt och fuktigt en tid. En kallfront
växte in västerifrån och tryckte vid Fulufjället upp den varma fuktiga luften
så att ett mycket kraftigt åsk- och regnväder bildades. Åskfronten fastnade vid
fjällets östsida och vräkte ur sig blixtar och regn hela natten. Nederbörden
det dygnet beräknades senare till ca 400 mm, vilket är det högsta som någonsin
rapporterats i landet. Vid Rösjöstugorna en halvmil bort uppmättes nästan 300
mm av en idog stugvärd som ideligen kastade sig ut i skyfallet och successivt
tömde nederbördsmätaren. Vattenföringen ökade ca 100 gånger och den lilla ån,
som då egentligen var två, blev till en flod. Vattenytan steg många meter och
ravinen förvandlades till ett inferno av jord, sten och träd som slitits loss.
Den högstammiga gamla granskogen i nedre delen av ravinen blev till
plockepinn-lika timmerbrötar i ett enda virrvarr. Vägen slets sönder.
Det har
beräknats att ca 10 tusen m3 timmer revs omkull och hamnade i
åfåran, detta tillsammans med tio gånger så mycket grus och sten. Vattnet
färgades gult och kunde ses i Dalälven ända ut till kusten. Områden
översvämmades nedströms. Idag ser bäckfåran ut ungefär som den gjorde då direkt
efter katastrofen. Den största skillnaden är att en massa lövsly börjat växa i
åfåran. Man kan nå området både norr- och söderifrån. Åtminstone på norra sidan
finns en informationsskylt och där finns vid ravinen också en plattform att gå
upp på för bättre överblick. Ett par stigar finns iordningställda så att man
kan gå runt och se förödelsen, en kort stig på ca 1 km och en längre på flera
km. Om man vill läsa på mer om katastrofen finns en mycket innehållsrik och
kunnig bok skriven av Rolf Lundqvist: Regnkatastrofen på Fulufjället 1997. Den
utgavs 2011 och kan beställas från Länsstyrelsen i Dalarna.
Njupeskär
Så heter
Sveriges högsta vattenfall, 93 m högt totalt och fritt fall på 70 m. Fallet
ligger på fjällets nordöstra sida längst in i en djup ravin, en ravin som eroderats
fram ur sandstenen av ån under årmiljonerna. En vandringsled leder längst in i
ravinen under fallet. Där finns en plattform med bra överblick över fallet.
Strax innanför störtar vattnet ner och ger en ständig dusch över allt. Det går
en led runt fallet också i dess övre del. I ravinen häckar återkommande
jaktfalk. När vi var där kunde man bara se boet, fåglarna var sen länge borta.
Hjortron
Det var
mycket gott om hjortron på fjället. Nästan varenda myr var full av de gula
bären, i mitt tycke de allra godaste. Vi såg folk ute med hinkar. Själva
rafsade vi på nolltid ihop tillräckligt med bär medan vi vandrade stigarna
framåt. Vi fick ihop en bra skörd som räckte till frukostfilen, efterrätter och
också till att ta med hem för kyl och frys.
Boende, mat och skogsmuseum
Vi bodde två
nätter i en av Rösjöstugorna. Dem når man genom en 3,5 km vandring uppför från
parkeringen vid parkentrén. Rustikt och bra med fin utsikt över sjöarna. Vi
hade bokat i förväg och priset var ungefär som i vanliga vandrarhem. Spisen går
på gasol. Vatten hämtar man i bäcken intill där man också kan tvätta av sig
nedströms. Lite ljus fanns också att få i nödfall från solpanelsdrivna
led-lampor. Mat och sängkläder ska man ha med sig.
Natten innan
besöket på fjället bodde vi bra på Knappgården i Särnaheden två-tre mil
österut. Gården består av flera grå, timrade byggnader. Där finns hotell och en
fantastisk restaurang som drivs av ett svensk-engelskt par som haft lyxkrog i
London. Vi kom för sent för middag men hade förmånen att få äta en frukost som
gick utanpå det mesta.
I närheten av
Fulufjället finns strax innan avtaget från Särnavägen ett ställe som heter
Lomkällan. Där finns en restaurang, lite information om Fulufjället och också
ett skogsmuseum utomhus. Det kan rekommenderas, man går i tallskogen en stig på
ca 1 km längs vilken det finns bl a flera huggarkojor utplacerade. Där kan man
med egna ögon se hur skogshuggarna tidigare bodde under det periodvisa jobbet i
skogen.
Att ta sig till och från Fulufjället
Om man som
vi bor i Mälardalen tar man sig till Fulufjället på 4-5 timmar med bil. Det är strax
under 40 mil från Uppsala och det går att följa olika vägar. Appen ”Hitta”
tycker att man från Uppsala ska åka över Gävle – Falun – Mora – Älvdalen –
Särna. Det går också att åka t ex Sala – Avesta – Hedemora – Borlänge – Sälen.
En mixad variant är att följa vägen längs Vasaloppsspåret. Det gjorde vi med
behållning på hemvägen. Det var dagarna innan Cykelvasan och vi kunde stundtals
från bilvägen se den fina cykelbanan. Många cyklister var också ute på träning.
Det går också att ta sig upp till Fulufjället med tåg till Mora och sen buss
till Särna och Mörkret. Vi valde bil därför att vi hade kort om tid och ville
se flera delar av fjället.
Nu är det
bara att pröva själv! Ett besök i Fulufjällets nationalpark kan verkligen
rekommenderas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar