Drama på Svartåns is

 

Trots att min gymnasieskola i Örebro hade det förpliktigande namnet Karolinska läroverket, var det inte alltid som skollunchen var så särskilt god. Just den här dagen var den det antagligen inte alls, men jag har glömt vad som serverades. Som tur var hade jag nära hem och kunde hinna hem för något mer välsmakande. Jag behövde bara gå 5 minuter längs ån genom Centralparken, förbi statyerna Befriaren och Karl den 14:e Johan.

På andra sidan ån tornade Örebro slott upp sig, en tung pjäs sen Vasa-tiden som vänder bredsidan till. Det var vår och snösmältning. Isen på ån hade nyligen gått upp. De stora uppbrutna flaken hopade sig mot den gamla vackra Kanslibron, med sina kilade valv. Dagen var grå, så det var inte många människor i parken. Annars brukar det vara många som njuter av vårsolen i parken under luncherna, särskilt lite längre fram under våren när de sköna sofforna placerats ut allra längst nere vid vattenlinjen.

Den sista biten hem gick jag över Järntorget. Väl hemma på Järntorgsgatan blev det säkert inte mer än te och smörgås. Mamma var på fjällsemester och det fanns nog inget ätbart i kylen. Lunchrasterna var korta, så det var snart dags att återvända till skolan. Efter en snabb disk åkte den grå trenchcoaten på och jag gick tillbaka mot skolan längs samma väg som jag kommit.

När jag på nytt var i Centralparken fick jag plötsligt höra några höga märkliga ljud bortifrån slottet på andra sidan. Min första tanke var en pålningsmaskin, men jag kunde inte se någon byggverksamhet. Några människor i parken stod och pekade ut mot ån. Jag följde deras blickar och upptäckte då en människa i vattnet. Det var hon som skrek på hjälp. Ljudet kastades mot slottsväggen och framkallade ett eko som ingen kunde ana härrörde från en människa. Bara huvudet stack upp ur vattnet och det följde med hög fart det strömmande vattnet ner mot den packade isen ovanför Kanslibron.

Det var knappa 100 m kvar till isen. Omedelbart insåg jag att väl framme där skulle personen försvinna in under isen och ohjälpligt klämmas fast. Det skulle vara slutet. På bråkdelar av en sekund hade jag överlagt med mig själv. Skulle jag ingripa? Inga andra bland de nu flertaliga åskådarna i parken gjorde någon ansats. Enda chansen att rädda personen skulle vara att hinna greppa han eller henne precis vid isranden. Skulle det gå att ta sig ut på isflaken? Jag kunde bara inte passivt titta på, det skulle jag inte kunna förlåta mig själv.

Jag slängde av mig trenchcoaten, rusade ner till stranden en bit ovan bron och hoppade ut på det närmaste isflaket. När jag kommit en liten bit ut hörde jag bakom mig hur brandkåren anlände. Någon ropade åt mig att vända om. Men nu kunde inget i världen stoppa mig, jag bara fortsatte. Och sen bar det vidare ut på flak efter flak, de låg tätt sammanpressade så det gick relativt lätt att komma ut mot strömfårans mitt. Bakom mig upptäckte jag över axeln att nu var ytterligare en person på väg ut på isen för att försöka hjälpa till. Det var min idrottskamrat P i KFUM. Det skulle strax visa sig att det var stor tur att det var just han som kom.

Människan i vattnet närmade sig snabbt iskanten. Jag tog de sista snabba stegen fram, kastade mig ner på knä och fick precis tag på hennes handled när hon sögs in under isen. Det var en kvinna, det hann jag se. Kraften av det strömmande vattnet var dock alltför stark, jag orkade inte hålla fast henne hur mycket jag än försökte. Till min förtvivlan gled hon ur mitt grepp och armen och handen försvann in under flaket jag var på.

Men som av ett under dök hon upp i en glipa mellan detta flak och nästa precis när P kom fram. P var min idrottsklubbs näst bäste släggkastare och ruskigt stark. Han fick tag i kvinnan och formligen slet upp henne ur vattnet och upp på sina axlar i ett enda ryck. Han bar henne i land över flaken med mig strax bakom. Brandmän, ambulanspersonal och polis stod nu och väntade i land. De tog hand om kvinnan och hon försvann snabbt in i en ambulans.

Resten minns jag knappt. En stund satt jag blöt och chockad i baksätet på en polisbil. Någon frågade mig om namn och adress. Jag gick hem igen och då bröt rädslan och gråten igenom. Jag insåg hur farligt det hade varit, jag kände ännu suget från det strömmande iskalla vattnet. Jag bytte de blöta kläderna och lugnade mig så småningom. Och tog mig tillbaka till skolan, någon timme försenad. Jag fick skäll för att jag kom för sent. Jag orkade inte förklara, skakade bara på huvudet.

Ett par dagar senare kom mamma hem från fjällen. Däremellan hade min bror hunnit med att krocka med familjens lilla bil. Han och en kompis hade blivit påkörda rakt i sidan vid Alnängarna. Ett fyllo hade kört rakt ut mot stopplikt. Familjebilen blev bara skrot, men min bror och hans kompis klarade sig helskinnade som genom ett under. När jag på kvällen vid mammas ankomst berättade för henne vad som hänt mig och min bror trodde hon först att jag drev med henne. När hon väl förstod att jag talade sanning, insåg hon att hon hade kunnat förlora båda sina söner inom ett par dagar…

En tid senare tyckte jag mig känna igen kvinnan som vi lyckades rädda ur ån. Hon satt på en bänk i Centralparken tillsammans med A-laget som brukar hålla till där. Dessförinnan hade jag också hört att kvinnan den gången tidigare hade hoppat från Storbron strax uppströms Slottet. Hon hade prydligt ställt upp sin handväska på det breda broräcket. Jag antar att hon hade tröttnat på livet, men ångrat sig då hon hamnade i det iskalla vattnet. Jag har funderat mycket på efteråt om jag hade sprungit ut på isen om jag då hade vetat att hon hoppat i med flit. Jag har inte kunnat svara på den frågan. Jag hoppas att det inte hade spelat någon roll.

Take care out there! Särskilt på isarna.