Reaktioner och icke-reaktioner på min debattartikel i SvD ”Myt att älgkött är miljövänligt”

Teckning av Karl Hygge, inspirerad av Lasse Mortimers Hälge, 

en bild vilken tyvärr inte gick att hitta på nätet

På SvD Brännpunkt 10 oktober hade jag ett inlägg ”Myt att älgkött är miljövänligt” (länk i slutet). Jag ifrågasatte hur WWF i sin Köttguide kommit fram till att viltkött ska ha grön gubbe, samt att Jägareförbundet, Naturskyddsföreningen och Livsmedelsverket kännetecknat det som ”naturligt”, ”utmärkt när det gäller klimat” respektive ”bra ur miljösynpunkt”.

Bakgrunden till mitt ifrågasättande var att Sverige har världens tätaste älgstam och att den därmed kan ha signifikant betydelse vad gäller växthusgaser. Älgen skadar skog och orsakar därmed minskad skogsproduktion, med mindre upptag av koldioxid som följd. Den rapar liksom andra idisslare metan, en än mer potent växthusgas än koldioxid. Och slutligen innebär jakt på älgen mycket bilåkande och därmed utsläpp av koldioxid. En preliminär beräkning visade att om alla dessa tre effekter vägs in och slås ut per kilo älgkött så överstiger det många gånger om WWF:s värde för grön gubbe på viltkött. De två förstnämnda effekterna gör det faktiskt med råge var och en för sig.

WWF var den enda av de fyra ovan nämnda organisationerna som kom med replik (länk nedan). Genom diverse rundsnack och medhåll om att viltförvaltning är viktig lyckades WWF, på det sätt som är vanligt inom politiken, med bravaden att undvika att svara på själva sakfrågan, d v s hur man kommit fram till värdet på klimatavtrycket för viltkött. WWF slingrade sig med att det ju i alla fall inte är så mycket viltkött om man slår ut det på alla svenskar. SvD:s debattredaktör tyckte att svaret var så intetsägande att det inte ens förtjänade en slutreplik från mig.

De andra av mig utpekade organisationerna ville uppenbarligen inte heller kliva fram och motivera sina påståenden om viltkött. Detta är också en vanlig mediestrategi bland makthavare som blir ifrågasatta – om man inte ger replik dör debatten snabbt ut och läsarna glömmer frågan. Mest förvånande det mig att inte Jägareförbundet ville passa på att utveckla sin syn på varför Sverige ska ha världens tätaste älgstam. Sannolikt är frågan minerad mark. Jakt är ju något som idag endast tillkommer en mycket liten del av landets befolkning, bara 2-3 procent. Detta medan de negativa konsekvenserna i form av lidande och kostnader inom trafiken, samt skador på skogs- och jordbruksproduktion bärs av respektive breda folklager via skatter och försäkringspremier, samt markägare.

Det hade varit intressant att få höra av Jägareförbundet, som har ett av staten uttalat utbildningsuppdrag, varför man vare sig på hemsidan eller i sitt kursmaterialet för jägarexamen helt saknar information och reflexioner över viltets och jaktens klimatkonsekvenser. Naturvårdsverket var inte specifikt utpekat i mitt inlägg, men hade kunnat få kommentera det faktum att inte ett enda forskningsprojekt finansierat via Viltvårdsfonden, som verket administrerar, under de senaste 20 åren handlat om klimataspekter på jakt och vilt.

En analys av Skogsstyrelsen från 2007 slog fast att det vore samhällsekonomiskt lönsamt att reducera älgstammen med 30-50 procent. Detta därför att kostnaderna skulle minska i paritet med detta, samtidigt som ”intäkterna” i form av jaktmöjligheter, ekoturism och kulturvärden skulle finnas kvar ändå. Vad jag kan minnas blev det då aldrig någon offentlig diskussion om den analysen. Det var väl en för känslig sak, liksom nu mitt inlägg i SvD.

I sociala medier har det också varit en del kommentarer till mitt inlägg. Bl a har två extrema slutsatser om jakt florerat utifrån mitt påstående att älgkött inte är självklart mer miljövänligt än nötkött: 1/ ”Då slutar vi helt jaga älg, inte vill vi väl ha miljöfarligt kött”, och 2/ ”Då får vi utrota älgarna eftersom de är miljöfarliga”. Det som hävdar det första låtsas inte förstå att det inte är köttet i sig som är en fara för miljön. Det är förstås istället det faktum att älgstammen är så stor. Om då jakten helt skulle upphöra blir ju stammen och skadorna än större. De som hävdar det andra vill inte låtsas förstå att det finns positiva värden med älgen som givetvis måste vägas in i ett ställningstagande till älgstammens lämpliga storlek, t ex möjligheter till en meningsfull fritid för befolkningen i glesbygd och till ekoturism.

Möjligen får jag, av en del reaktioner att döma, delvis ta på mig själv att jag inte uttryckte mig tillräckligt tydligt, att min artikel alltför mycket fokuserade på köttet i sig. Jag utgick kanske felaktigt ifrån att de flesta läsare skulle förstå kopplingen mellan köttbiten och dess indirekta miljöeffekter. Om man betraktar en köttbit i affärens disk eller på tallriken är den givetvis inte farlig i sig där den ligger, utan det avgörande är hur den producerats, kommit dit (man pratar om effekter ”uppströms”) och förvaras. Tilläggas kan också att effekter ”nerströms” måste beaktas, t ex effekter i avlopp, reningsverk och vattenrecipienter. När det gäller Medelsvenssons överkonsumtion (mer än vad som är fysiologiskt betingat) av det protein(kväve)rika köttet, innebär den ökad belastning på reningsverken med kväve. Detta kväve får inte komma ut i vattendrag, sjöar och hav och därför tvingas kommunerna investera stora pengar i ett dyrbart extrasteg i reningsverken där oorganiskt kväve från vår urin omvandlas till ofarlig kvävgas som hamnar i atmosfären, vilken till 80 procent redan består av sådan gas.

Det behövs givetvis jakt även med en reducerad älgstam. För det första för att komma till en reducerad nivå som bedöms mer lämplig, och sen givetvis för att hålla stammen kvar på denna nivå. I Sverige utgör människans jakt den absoluta merparten (80-90 procent) av dödligheten för älg och den reglerar således stammens storlek. Sverige har som sagt världens tätaste älgstam. I Nordamerika och Ryssland är älgtätheten bara en tiondel av den svenska. Orsaken har bedömts vara att rovdjuren som tar älg, d v s varg och björn, tillåts vara avsevärt vanligare där. Det är givetvis inte utan anledning som det är Jägareförbundet som gått i spetsen för jakten på varg i Sverige, en konkurrent om älgköttet.

Även om det är jägarna som står för den praktiska jakten är det inte de själva som fattar beslut om den årliga avskjutningen, utan det är länsstyrelserna. Varje älgförvaltningsområde har en flerårig plan till grund när man kommer in med förslag på årets avskjutning. Denna plan är även den beslutad av länsstyrelsen. Inom varje län finns för den mer långsiktiga övergripande planeringen en viltförvaltningsdelegation. I en sådan finns representanter för landstingets politiska partier, jägarna, markägare, trafiken och naturvårdsorganisationer. Det har förekommit synpunkter på att dessa delegationer domineras alltför mycket av jaktintresset. Det har också förekommit att representanter från markägare och naturvårdsorganisationer av det skälet lämnat delegationer. En inte alltför vild gissning är att de politiska landstingspartiernas representanter till stor del själva är jägare. Det vore ett intressant ämne för en studentuppsats i någon samhällsvetenskap eller för en grävande journalist.

Den mest graverande reaktionen som jag känner till kom den 13 oktober i form av en ledare i Östersunds-Posten (ÖP; länk nedan). Där togs jag av daga av ledarskribent Hanna M Björklund från Centern. Hon utnämnde mig till ”Årets okunnigaste debattör” och skrev att jag ”hittade på dumheter”. Hennes enda försök till sakargument gick ut på att älgen ju bara ”äter skog” och därför inte behöver beaktas. ”Storstadsbor” skulle enligt henne uppenbart inte lägga sig i så komplicerade frågor som miljöbelastningen av älg, jakt och älgkött. Hon glömde då förresten att nämna det faktum att de flesta älgjägare kommer från just ”storstäder”. Och hon missade att kolla var jag är skriven, om jag jagat älg och om jag rentav hade tillbringat avsevärt mer tid i terränglådan än hon själv.

Genom att pressa henne lite på Twitter fick jag offentligen ett löfte om genmäle i ÖP. Detta bekräftades lite senare av ÖP:s politiske redaktör Marcus Persson. Genmälet blev skrivet av mig och sedan publicerat i ÖP (länk nedan). I vanlig ordning kommenterades mitt genmäle direkt av Hanna M Björklund, tidningen måste förstås ha sista ordet. Denna gång var dock hennes ton glädjande nog mer vänlig en i den inledande ledaren. Jag tycker det hedrar ÖP att man gav mig möjlighet till genmäle, inte alla tidningars ledarsidor är så generösa (jag har prövat förut).

Slutligen en kommentar om mitt inlägg i SvD som framfördes på Facebook: ”Hur mycket fick du betalt av storskogsbruket?”. Det är sådana argument man får stå ut med när man sticker ut näsan i frågor som berör. Jag rekommenderade studier av inläggen på min blogg för att utröna mer om var mina lojaliteter finns. Frågeställaren på Facebook hörde därefter inte av sig mer.

Fick då mitt inledande inlägg i SvD, om att älg, jakt och älgkött inte är självklart miljövänligt, nån bestående effekt? Var det värt att röra om i älggrytan? Jag hoppas det, att i alla fall några läsare tänkte till och funderade över att allt inte är så självklart som man i förstone kan tro. För egen del var det värt jobbet helt klart. Dels för att det gav anledning till ganska omfattande research. Småningom blir det nog ett blogginlägg med de fakta och de referenser jag hittat. Dels för att det har varit intressant att se de reaktioner man möts av och det politiska rävspelet som infinner sig.

Länkar till ovan nämnda tyngre inlägg och repliker:

Länk till mitt inlägg på SvD Brännpunkt:

http://www.svd.se/en-myt-att-algkottet-ar-miljovanligt

Länk till WWF:s svar:

http://www.svd.se/wwf-vi-bor-ata-mindre-men-battre-kott

Länk till Östersunds-Postens ledare:

http://www.op.se/opinion/ledare/arets-mest-okunniga-debattor

Länk till mitt genmäle på ledaren i ÖP:

http://www.op.se/opinion/ledare/replik-i-arbetet-mot-klimatforandring-maste-alla-stenar-vandas

Norges nya livsmedelsstrategi - utvecklad vid en gödselstack

För att ni kära svenska läsare ska förstå samtalet har jag översatt det från norska till svenska.

Oddvar från Trondheim är hos brorsan Harald på dennes gård i Prestmoen en bit utanför stan och hjälper till. De står och hänger över varsin dynggrep vid gödselstacken. De har snyggat till lite på gödselplattan efter Haralds son som sprider dynga på åkern neråt älven. Långt där borta uppe i bergen skymtar den svenska gränsen. 

O: Du Harald, var inte du till kusin Kåre i Åre förra helgen?

H: Äh fan, prata om nåt annat, det var bara skit!

O: Hur menar du? Blev du arg på Kåre, eller vad hände?

H: Nej, Sverige är ett skitland, det är bara så! Tur verkligen att den där unionsupplösningen blev av.

O: Var det för alla pikar om det där med Johaugs läppsalva och Sundbys astmamedicin? Jag har sett att dom skrivit mycket i de svenska aviserna, men strunta i det, dom är bara sura för att vi är bäst.

H: Inte fan bryr jag mig om sport, det vet du väl. Nej, dom är bara så satans dryga. Skryter om allt möjligt.

O: Menar du det där med att Sverige tydligen har mer älg än Norge? Skröt Kåre om det? Han jagar väl som du? 

H: Det är ingen stor skillnad med älgarna, så inte spelar det nån roll. Och vem tusan har sagt att det är bra med mycket älg? I Åre ramlade jag över Östersunds Posten - det verkar bara vara den där okunniga ledarskribenten som inte fattat att älgarna förstör skog.

O: Jaha. Nej, men nu får du banne mig tala om varför du surar så! Annars får du stå här själv och glo på gödselstacken. 

H: Vet du att vi i Norge importerar en massa mat från Sverige?

O: Nej, men vad säger du, det hade jag inte en aning om. Från Sverige, varför det? 

H: Jo, vi är Sveriges viktigaste exportland för livsmedel. Läste det på nätet. Tror det var i nån rapport från svenska Jordbruksverket. 

O: När började du intressera dig för sånt? Trodde förresten inte du visste hur man använder en dator. 

H: Jodå, grabben har lärt mig. Jag läste först nån kort notis i Avisen. Där fanns en länk till den där rapporten.

O: Men vad gör väl det om vi importerar en massa mat från Sverige?

H: Den kunde vi ju själva producera och tjäna pengar på. Har du inte tänkt på hur många gårdar som försvunnit bara här i vårt fylke?

O: Jo, det är sant. Din granne la ju av förra året. Det verkar ju lite korkat minst sagt att vi då tar mat därifrån. Då växer ju vår jordbruksmark igen istället för deras. 

H: Och vet du vad det värsta är? Dom skryter så j-a mycket i Sverige över att dom har världens bästa mjölk. Och att deras lantbruksdjur får minst antibiotika och mår bäst i hela EU!

O: Vadå, är det inte så då?

H: Det där med mjölken har dom bara hittat på, många länder har bättre mjölk. Det har jag själv sett på nätet. Och vi i Norge använder ju fanimej mindre antibiotika än vad dom gör där borta på andra sidan Kölen.

O: Men Harald, nu är du väl ute och cyklar, Norge är ju inte ens med i EU!

H: Det vet jag väl, men vi är ju i alla fall nästan med i EU, en sån där medlem som får hänga med på det mesta, associerad heter det visst. Och har du redan glömt vad jag sa: vi köper ju en jäkla massa mat av dom. Helt säkert är det avsevärt mycket mer antibiotika i deras kött än i vårat eget, vi använder ju betydligt mindre. 

O: Det här verkar ju inte alls bra! Varför ska vi köpa deras kött? Visserligen är det billigare än vårt eget, men man vill ju inte få en massa antibiotika i sig. Då betalar jag hellre lite mer och slipper den där skiten. Och inte blir det bättre av att de tydligen skryter om det. Nej, nu blir jag förbannad! 

H: Ja, nu äntligen verkar du fatta varför jag är så himla sur!

O: Men vad var det du sa om att deras djur mådde så bra?

H: Jo, det är ingen ände på skrytet, dom dryga svenskarna säger att deras djur har det så tokbra. Bättre än i alla andra länder, inklusive Norge då förstås. Djuren får röra sig fritt och gå ut i friska luften när dom vill. 

O: Ja, med det där låter väl hur bra som helst. Inte kan väl vi vara bättre i Norge på det där?

H: Du har ju i alla fall rest runt på den svenska landsbygden en hel del.

O: Ja, det vet du ju redan. Det har blivit en hel del åkande där, frun vill varje år till GK:s i Ullared. Och efter det brukar vi åka omvägen över Småland, Västergötland och Dalarna hemåt. Men vad menar du, vart vill du komma?

H: Har du sett några tjurar som går där utomhus? Nej, det förstås, det har du inte, för där finns inga. De där svenskarna skryter om hur djuren rör sig fritt, men de har satan glömt halva befolkningen.

O: Vadå, halva befolkningen?

H: Jo, du vet ju lika bra som jag att korna föder lika många tjurkalvar som kvigkalvar. Och vad tror du svenskarna gör med dom? Jo, de kedjar fast dom om halsen, inomhus i ett och ett halvt år. Och sen har dom ihjäl dom stackars tjurarna innan de ens hunnit se dagens ljus! Inte snackar de om det när de skryter så, det håller dom klaffen om. 

O: Ja, men du, man ser ju för tusan inga tjurkalvar här i Norge heller. Vart tar dom vägen? Är vi inte lika taskiga här då?

H: Nej du, vi slår ihjäl dom direkt, bränner sen upp kropparna och gör gödselmedel av askan. Kretslopp alltså. Inte vill vi vara lika inhumana som svenskarna och kedja fast dom inomhus hela livet och sen slå ihjäl dom efter det. Skulle du själv vilja ha ett sånt liv, att sitta fast hela tiden för att sen avrättas direkt?

O: Nej, det är klart, det skulle jag inte. Bättre då att bli avrättad på direkten, innan man liksom fattat nåt. Dom där svenskarna är ju för taskiga, hur tusan kan vi handla mat av dom!

H: Ja, det kan man verkligen undra. Och då är dom ju ännu värre i resten av EU! Där vräker dom i djuren antibiotika, och inte heller får dom gå ut. Rena mörkret alltså det där EU. 

O: Du Harald, är inte du med i det där Norsk Bondevern? Kan ni inte se till att få en ändring på den här skiten? Men förresten, klarar vi oss utan den där svenska maten, har vi så det räcker om vi inte köper deras?

H: En befogad fråga förstås. På grund av all den där importen av mat från Sverige, har vi en självförsörjningsgrad på bara 50 procent.

O: Ja, du ser, hur ska vi fixa det? Kan vi producera allt det som då behövs själva? Det verkar ju rätt mycket. 

H: Du har ju själv sett att det har lagts ner en hel del mark, den kan vi odla upp. Och vad är du förresten för en nordman och viking? Vad gjorde vikingarna? Jo, dom styrde kosan västerut och upptäckte Island. Det ska vi också göra. Vi lierar oss med Island, de använder ännu mindre antibiotika än vi. Med dom blir vi ett slagkraftigt team. 

O: Ja, vilken bra idé! Och dom har ju Vulkanen och så förstås Lagerbäck! Vi blir ju satan oslagbara.

H: Hallå vakna! Lagerbäck har ju slutat där, han blev aldrig president som många ville. Dessutom är han svensk, så han är säkert tillbaka där i antibiotikaträsket på andra sidan Kölen. 

O: Men, han är väl en sån där som flyttar på sig om man viftar med en tjock plånbok! Det har man ju fattat. Vi lättar på Oljefonden och köper över honom bara. Då ordnar sig allt om vi får med Lagerbäck i laget. 

H: En briljant idé! Nu har vi en kanon Livsmedelsstrategi, vida överlägsen den som Sverige inte har. På måndag har vi fylkesmöte i Bondevernet. Då drar vi igång för att lösa upp unionen med Sverige en gång till! Men mer matnyttigt denna gång.

O: Men du, jag kom på en grej! Köper dom inte nån mat av oss då? 

H: Jo, men bara en satans massa fisk och sånt!

O: Ja men vadå!? Om vi slutar köpa av dom gör väl de likadant. Då skiter det ju sig för oss också.

H: Du den där fisken dom köper av oss, den skickar dom bara vidare till andra länder. Och passar på att krama ut pengar själva på våran fisk.

O: Det var det jävligaste! Dom inte bara skryter alltså. Dom parasiterar också!

H: Ja, så kan vi ju inte ha det! Vi ska ta hand om den där fisktrafiken helt själva, vi säljer på egen hand. Då blir det ju mer jobb här i Norge. 

O: Snacka om bra Livsmedelsstrategi! Mera jobb här och mindre i Sverige.

H: Ja, nu vet jag planen för fylkesmötet på måndag. Svensken ska få åka på mera torsk!

Sluta äta importerat kött för att säkra Sveriges livsmedelsförsörjning i kristid?

En välfylld disk med närproducerat svenskt kött - LRF:s våta dröm

I kölvattnet på det LRF-influerade drevet riktat mot Coop för dess kampanj för att äta mer vegetariskt blev det mycket diskussion också i sociala medier. En del av drevet pågick där.

Jag engagerade mig själv en del och försvarade delvis Coops initiativ i vilket det finns mycket positivt därför att frågan om animaliskt kontra vegetariskt kommer på bordet i större utsträckning. Att den gör det är viktigt, inte minst i ett globalt hållbarhetsperspektiv.

Därmed inte sagt att Coop överlag är nåt helgjutet föredöme. Som många kritiska debattörer påpekat, mest för att sänka Coops kampanj vad det verkat, är Coop inte konsekvent och fortsätter att sälja bl a kött från flera mer eller mindre olämpliga länder (utifrån användning av antibiotika, djurskydd etc). 

En linje som många i drevet följt är att svensken i gemen ska sluta att äta importerat kött och istället välja svenskt. Skälet som nämnts är främst att det svenska köttet är bättre för miljön, konsumentens hälsa och det slaktade djurets tidigare välmående. 

Förhoppningen och den outtalade baktanken är väl sannolikt samtidigt att svenska bönder ska få producera och sälja mer än idag. Man hoppas därmed att konsumenterna ska fortsätta att äta för mycket kött (idag äts ungefär dubbelt så mycket som är näringsfysiologisk motiverat). 

Hur ska svensk åkermark räcka om vi ska bli dubbelt så många?

I en diskussion på Facebook (gruppen "Svensk jordbruks- och livsmedelsdebatt") framfördes flera gånger av ett par medverkande att ett viktigt skäl för att konsumera mindre importerat och mer svenskt kött, är att Sveriges självförsörjningsgrad måste värnas inför eventuella orostider med avspärrningar i utrikeshandeln. 

Detta måste vara ett av de sämst genomtänkta argumenten. Detta av följande skäl:

1/ Att svenskt kött i fredstid är en huvuddel av svenskarnas köttkonsumtion är ingen som helst garanti för att det inte blir stora problem med livsmedelsförsörjningen i kristid vid avspärrning. Orsaken är att det finns flera insatsmedel för livsmedelsproduktionen som kommer att vara avgörande flaskhalsar. För diesel, traktorer, skördetröskor, reservdelar, handelsgödsel, utsäde och soja till kraftfodret saknas inhemsk produktion. Skulle det bli stopp för importen av diesel skulle produktionen och distributionen av livsmedel stanna snabbt: traktorer, skördetröskor, mjölkbilar och slaktbilar skulle snart stå stilla. Utan reservdelar skulle de stora maskinerna inte gå att reparera. Utan importerat gödselmedel skulle skördenivåerna sjunka. Utan importerad soja skulle nötkreaturen minska i tillväxt och mjölkproduktion. Stanna på några dagar skulle också distributionen av livsmedel göra vid brist på diesel. Inom några få dagar skulle maten ta slut i detaljhandeln. Det finns nämligen idag knappt några lager av livsmedel. Allt ska ske "just-in-time". En representant för Livsmedelsverket, den myndighet som har ansvaret för beredskapen inom livsmedelsområdet, har sagt att "beredskapen är noll".

2/ Animalisk produktion är mycket ineffektiv och arealkrävande. 

Det går åt mycket mer jordbruksmark för att föda en befolkning med animalisk kost än med vegetarisk kost. I Sverige idag används hela 3/4 av åkermarken till odling av foder åt nötkreatur, grisar, hästar, får och fjäderfä. Och det är ändå inte allt. Sverige importerar fodermedel som motsvarar odling även på den sista fjärdedelen. Trots detta är Sverige inte självförsörjande på animaliska livsmedel som t ex kött, charkuterivaror, ost och yoghurt. 

Eftersom svenskens halva köttkonsumtion är importerad, hur skulle då Sveriges odlingsmark räcka till för en fördubblad animalieproduktion? Ska vi annektera Danmark redan innan avspärrningen? En annan teoretisk möjlighet vore att hugga ner den skog som växer på miljonen hektar odlingsmark som försvunnit under 1900-talet. Men det låter sig inte göras i en handvändning. Det kräver dessutom maskiner och diesel... Detta kräver således gedigna förberedelser.

3/ Vi tittar istället på dagens sista fjärdedel av svensk jordbruksmark, den som används för odling av vegetabilier för human direktkonsumtion, såsom spannmål, oljeväxter och rotfrukter. Den fjärdedelen producerar idag mer spannmål än det svenska behovet. Så mycket alltså att det blir över till export. 

4/ Kött- och mejeriagitatorerna i LRF med anhängare framhåller alltid Sveriges dåliga handelsbalans avseende jordbruksprodukter och livsmedel. De formulerar det som ett jätteproblem att Sverige inom detta segment endast har en självförsörjning på 50-60 procent. Vad de då inte säger är att den beräknas i pengar. Räknat i vikt eller volym ser det betydligt bättre ut för Sverige. Och detta är det viktigaste för försörjningen av befolkningen i kristid. Den låga självförsörjningsgraden i monetära termer beror till stor del på att vi exporterar lågförädlade billiga produkter och importerar dyra högförädlade produkter.

Slutsats: 

De köttivrare som idag är oroliga för Sveriges självförsörjning i kristid tänker helt bakvänt. Animalieproduktion är det sämsta alternativet för kristider eftersom den alls inte kan livnära Sveriges befolkning lika bra som en i huvudsak vegetabilisk produktion. Med en i huvudsak vegetabiliskt inriktad produktion skulle vi klara oss med avsevärt mindre arealer. Mark skulle även bli över så att även lokal bioenergi kan produceras. 

Själv tror jag det första och avgörande problemet vid kristid med avspärrning kommer att vara brist på diesel. Brukandet av jordbruksmarken och transporten av såväl produkter som insatsvaror kommer att allvarligt försvåras. Mycket mera mankraft och hästkrafter kommer att behövas. 

På merparten åkermark med vall finns alternativ för humankonsumtion - 

vall till vänster, nysådd vårvete till höger

Menar LRF och dess meningsfränder allvar med att Sverige ska klara livsmedelsförsörjningen i kristid krävs det en helt annan politik än idag och den som LRF förordar. Då borde man i preventivt syfte verka för en övergång till vegetabilisk produktion, och inte som idag klamra sig fast vid en ohållbar animalisk dito. Man borde verka för en inhemsk produktion av utsäde, gödselmedel och eldrivna traktorer. I sista hand borde man kanske överväga att driva frågan om att ge tätortens invånare en grundläggande lantbruksutbildning och att dessutom träna landets nöjeshästar i att dra plogar, harvar och vagnar. Mer man/kvinno-kraft och hästkrafter kommer att behövas i kristider.

Litteratur:

Livsmedelsförsörjning i ett krisperspektiv

Livsmedelsverket 2011

Import och export av jordbruksvaror och livsmedel

Jordbruksverket 2010

Sveriges handel med jordbruksvaror och livsmedel 2014

Jordbruksverket

"Sveriges självförsörjningsgrad är 0" Artikel i ATL

Bergström, M (2015)

Publicerad på webben 4 december 2015

Så klarar sig Sverige i kris

Sveriges Radio, text publicerad på nätet 27 mars 2016

Vackra och intressanta skogspromenader i Tavelsjö Västerbotten 8-9 oktober 2016

Som grädde på moset efter en lyckad disputation med tillhörande fest blev det en helg i Tavelsjö i Västerbotten. Vi hälsade där på en vän och hennes man. De bor i en mindre by en kort bit från Tavelsjö. 

De hade tänkt igenom noga hur man tar om hand två vandrare som jag och kärestan (min bror kallar oss "sherpas"). Efter upphämtning i Umeå bar det rätt ut i skogen alldeles vid södra änden av sjön Tavelsjön. Samhället med samma namn  (utan "n" på slutet) ligger vid sjöns norra strand.

Vi gick en fantastiskt fin liten bit där av vandringsleden "Tavelsjön runt". Hela leden runt sjön är tydligen ett par mil lång. Vi gick norrut på den smala tydliga åsen med den lilla sjön Haddingsavan på vår vänstra sida och Tavelsjön på den högra. Här växte det mest tall liksom längre fram när vi lämnat åsen. 

Efter denna korta introduktion till leden for vi in för fika/lunch på Wärdshuset, inrett i gamla prästgården vid kyrkan i Tavelsjö. Det smakade utmärkt och utsikten var fin över sjön. 

I entrén på värdshuset fanns en byggplan presenterad på några stora planscher. Denna kom att förvåna mig mycket. En utvecklingsgrupp på orten ligger tydligen bakom förslaget. Förslaget gick ut på att mellan kyrkan/värdshuset och stranden bygga en modern skapelse i flera våningar för bostäder. Den skulle begränsa utsikten över sjön från kyrkomiljön och dessutom nästan dölja densamma från sjösidan. Mitt spontana intryck av byggnaden var "parkeringshus" och en förstörelse av den vackra miljön. Jag hoppas de besinnar sig. 

Nästa stopp var vid Svenska kyrkans kapell och tillhörande byggnader på sjöns östra sida. En vacker plats. Kapellet var relativt nyligen byggt, men i traditionell stil och färg. Det var inte öppet, men genom ett fönster på sidan kunde jag se att man hade fin utsikt därinne över sjön. Det var lite kallt i luften, en påminnelse om den kommande vintern. En stor flock sidensvansar i träden intill förstärkte intrycket. 

Därifrån gick vi ytterligare en bit på vandringsleden runt sjön, nu genom skogen i riktning söderut. Först var det lite bördigare med granskog, sen vidtog tallskogen igen. Stigen var bred med bra underlag pålagt. Vi fick veta att man kan cykla runt hela sjön. Det verkar också gå bra att ta sig fram för barnfamiljer med barnvagn. 

En kort avstickare från leden blev det också upp på ett mindre berg med fin utsikt igen över sjön. Skogslandet breder ut sig. Gran- och tallskogarnas djupa grönska blandas så här på hösten vackert upp med björkarnas gula höstlöv. 

Nästa förmiddag hade våra kreativa värdar planerat för ytterligare en mindre expedition utomhus. Nu bar det uppför Varmvattsberget, med toppen ca 260 m ö h. Vi gick uppför berget längs en snitslad stig som är avsedd ska ingå i ett nät av toppturer i trakten. Detta nät håller på att etableras inom ramen för ett EU-projekt som drivs av Anders Enetjärn AB. Jag ser fram emot att bestiga fler toppar i trakten.

Det bar stadigt uppför genom granskogen. Trots att markvegetationen med arter som vitmossa och kammossa indikerade ytligt grundvatten vanligtvis, var det nu torrt på marken. September månad har tydligen varit extremt torr här som i övriga landet. På ett ställe passerade vi ett skifte där markägaren glädjande satsat på björk. Så ljust och vänligt det var i skogen där.

Ganska snart var vi uppe på hällmarken på toppen av berget. Tallskogen var gles och rätt tanig. Vi såg dock flera lite grövre och vresiga tallar som vi trodde var flera hundra år gamla. Där var också flera döda stående tallar, grånande av ålder och liksom för lång tid posterade där för att vaka över dalen nedanför. En och annan grov låga fanns där också.

Utsikten från toppen är magnifik, man ser bra åt flera håll. I öster breder skogslandet ut sig i som det synes oändlighet. Enda avbrottet var nåt litet boställe med en åkerplätt intill. En bit bort i sydost gapade ett stort sår i naturen, detta i form av en bergtäkt flera hektar stor. Den är priset för materialbehovet i samband med några större järnvägs- och vägbyggen i Umeåregionen. 

I sydväst ser man en skymt av Tavelsjön. I väster ligger sjön Varmvattnet med en del hus och öppen mark intill. Vi fick veta att man tror att Vindelälven för länge sedan kan ha haft sitt lopp i dalen framför oss. Dess sträckning har sen ändrats och älvfåran är nu fem kilometer bort. Vi fick också veta att de flesta bergstopparna på trakten ligger strax under Högsta kustlinjen. 

Nån av topparna vi såg på andra sidan dalen var tydligen lite högre och stack upp redan direkt efter att inlandsisen dragit sig tillbaka och lämnat plats för ett djupt hav. Efter en stunds begrundan gav vi oss av utför berget, denna gång längs en lite brantare sträckning. 

Tillbaka i våra värdars hem väntade den godaste Borstj jag ätit. Fick lära mig att det finns en rotfrukt som heter "polkarot", vilken är färgad som namnet säger. Måltiden toppades med våfflor och hjortronsylt, en av mina favoritdesserter. 

Stort tack till I och H för två fina dagar! Vi längtar redan tillbaka till Västerbotten. Nästa gång är vi sugna på att pröva "Isälvsleden" mellan Åmsele och Hällnäs. Den följer i långa partier en ås som ringlar sig fram i landskapet, ibland vackert omgiven på båda sidor av sjöar, på samma sätt som vid starten på vårt besök den här helgen vid Haddingsavan. 

En myt att älgköttet är miljövänligt

Nedanstående text fanns under rubriken ovan måndagen 10 oktober 2016, samma dag som älgjaktspremiären i södra halvan av Sverige, publicerad i Svenska Dagbladet på dess debattsida Brännpunkt. 

Dags för nystart på älgjakten, nu i södra Sverige. I helgen har främst mogna män från storstäderna i bil rest till sina jaktmarker ute i landet. Många i tron att de får miljövänligt kött i frysen. Detta är dock en myt, påhejad av Jägareförbundet, men förvånande också av WWF, Naturskyddsföreningen och Livsmedelsverket. Jägareförbundet skriver att jakt är ”naturligt” och ”extremt uthålligt”, samt att köttet är ”ekologiskt producerat”. WWF ger i sin Köttguide viltkött grön gubbe, som bland annat innebär att köttet är bra för klimatet. Naturskyddsföreningen skriver att ”viltkött är utmärkt” när det gäller klimat. Livsmedelsverket adderar att "Viltkött är en livsmedelsresurs som är bra både ur miljö- och näringssynpunkt".

Så långt verkar allt lugnt. Glädja sig kan landets 250 000 jägare med jaktkort. De tar nämligen själva om hand hela 80 procent av det köttet. Men är det så bra för miljön med vilt, jakt och viltkött som man inledningsvis får intryck av? En diskussion med Jägareförbundet på Twitter fick mig att undra. Begreppet viltkött är inte entydigt. Här avser jag främst älgkött eftersom det är den största delen.

I WWF:s Köttguide finns ett gränsvärde för grön gubbe på fyra kilo koldioxidekvivalenter per kilo kött. Det är för mig obegripligt hur WWF kommit fram till att viltkött har ett lägre värde, så jag började fundera själv. En dansk rapport dök upp, vilken med livscykelanalys visade att de negativa miljöeffekterna av viltkött oftast var större än för kött från lantbrukets husdjur. En viktig faktor att beakta för särskilt älg är de skador på skogsträden som de orsakar. Skadorna innebär såväl förlorad produktion av virke som sämre kvalitet. Riksskogstaxeringens skattning är en förlorad produktion på 1 miljon kubikmeter per år. Omräknat så motsvarar den ett uteblivet upptag i skogen på hela 100 kilo koldioxid per kilo kött, d v s 25 gånger WWF:s gränsvärde. Vanligt nötkött har ett värde på 40-45.

Är det då rimligt att lägga denna börda på älgköttet? Jag tycker det eftersom landets älgpopulation är allt annat än naturlig. Den regleras nästan helt av jägarna. Faktum är att Sverige har världens tätaste älgstam, tätt följt av Norge. Finland har knappt hälften av Sveriges älgtäthet. Motsvarande områden i Nordamerika och Ryssland har bara tiondelen. Även om man bara lägger halva bördan på älgköttet så är klimatavtrycket ändå drygt tio gånger högre än WWF:s gränsvärde.

Till detta kommer dessutom att idisslare som älgen avger metan, en avsevärt mer potent växthusgas än koldioxid. Dess nationella klimatavtryck finns vare sig undersökt eller beräknat. Mitt överslag visar att metanproduktionen ur klimatsynpunkt kan ligga i samma storleksordning som den minskade skogstillväxten, detta om en älg avger lika mycket metan som en mjölkko. Det är sannolikt inte så, men visar att forskning behövs.

Därtill kommer utsläppen från biltrafiken som sker för jaktens skull. Överraskande går det inte att hitta uppgifter över hur mycket bil det körs i jaktsammanhang. Inte heller finns data över var jägarna bor i förhållande till jaktmarkerna. Ett utdrag ur jaktkortsregistret jag fått av Naturvårdsverket visar att många jägare bor i storstadskommuner, medan jaktmarkerna finns i glesbygd. Utifrån egna erfarenheter av jakt antar jag att genomsnittsjägaren reser åtminstone 100 mil per jaktsäsong med en modern fossildriven bil och att två jägare samåker. Då landar man på 1 kilo koldioxid per kilo älgkött. Således äter bara bilåkandet upp 25 procent av WWF:s gränsvärde för grön gubbe. Möjligen är detta en underskattning. Bloggaren ”EkoTänk” kalkylerade utifrån sitt eget jaktlags bilåkande fem kilo, således mer än WWF-värdet.

Min slutsats är att älgkött inte självklart är bättre för klimatet än vanligt nötkött. Det är förvånande att det helt saknas offentlig diskussion i ämnet. Det står inget på jägarorganisationernas hemsidor och inget i kurslitteraturen för jägarexamen. Det saknas också forskning. Bland de senaste tjugo årens projekt finansierade av Viltvårdsfonden finns inte ett enda om klimatavtryck av vilt och jakt.

Givetvis finns det andra skäl att jaga som bör vägas in, som upplevelser, köttets egenskaper, samt hänsyn till viltets välmående kontra lantbrukets djur. Viltets påverkan på biologisk mångfald är också en viktig aspekt. Allt detta får inte rum här. Den avgörande övergripande frågan är om det är bra för Sverige som helhet med så mycket älg, vildsvin och rådjur som idag.      

Fint att vandra på västra Kreta i september 2016

Sammantaget: Superbra väder, fina vandringar, utomordentligt vacker natur, häftiga gåsgamar, bra och billigt med mat och boende, samt trevligt bemötande. Och väldigt intressant med historien, olika naturförhållanden, markanvändning och samhällets infrastruktur. Vi åker helt säkert dit igen. Till det positiva hör också att flygresan är relativt kort och att tidsskillnaden bara en timme.

Ankom till Kreta och Chanias flygplats gjorde vi mycket sent på kvällen från Arlanda. Där väntade en förbokad hyrbil, vilken vi tog till Kriti hotell, som också förbokats på nätet. Dyrt var det, 120 euro, men himla bra och nära hamnen. Om jag vetat vad jag vet idag efter resan så hade jag bokat ett hotell i Nea Hora, 10 minuters promenad väster om Chanias hamn för halva priset. 

Söndag

Det blev först en promenad runt i Chania, det är en hel fantastiskt trevlig och vacker stad med den venetianska hamnen i centrum och intill den "Old Town". 

På eftermiddagen bilade vi 5-6 mil till Paleochora på södra kusten. Vägen dit var bra, särskilt den "National Road" som vi först åkte på en bit västerut. Längs vägen dit skymtade vi en gam och en örn vilka vi inte hann identifiera. Väl framme letade vi på ett bra hotellrum på östra stranden av den halvö där stan ligger. "Dream hotel" blev det, det drivs av två vänliga gamla damer som kunde engelska lite hjälpligt. 

Måndag

Efter en god frukost med havsutsikt tog vi båten till Elafonisi. Biljetter köper man i ett resekontor ett kvarter från hamnen. Vi vandrade 4 timmar österut längs havet på vandrarnas "E4" till Krios. Himla vackert var det, men i mitt tycke lite väl varmt, nog 27-28 grader. 

Man går i början genom ett lite besvärligt lavafält, men sen lättar det och stigen går över sandstränder, genom lite "skog" av grövre enar och över berg. Fina chanser är det till underbara bad. Jag prövade förstås, helt fantastiskt skönt med säkert 24-25 grader i vattnet. På ett ställe passerar man resterna av vad som varit någon slags antik bosättning och hamn "Vienos". Ett par grova stenpelare ligger på stranden. 

Framme i Krios var vi rätt trötta och törstiga. Vi satt ner en stund på serveringen på stranden och funderade över om vi i värmen orkade gå resterande sex kilometer. Dessutom går man där på en asfalterat väg genom ett delvis rätt trist område kantat av massor med växthus. Någon buss finns inte där, så det fick bli en taxi  till Paleochora, vilken vi delade med ett annat par svenskar som också skulle dit.

På kvällen var det överraskande en svensk-grekisk kväll i Paleochora med musik (svensk kör) och dans (två grekiska grupper, varav en med barn).

Tisdag

Vi vandrade först österut en timme på grusvägen alldeles intill havet bort till Anidri beach. Jag badade där förstås. Sen följde vi  ravinen uppför mot byn Anidri ett par hundra höjdmeter längre upp. Det var rätt svåra passager på ett par ställen. Man fick klättra lite och jag fick tänja på min ovighet. 

Det tog en timme upp. Lunchen på restaurangen i Anidri smakade utmärkt, särskilt den kalla ölen. Vi tog sen den asfalterade serpentinvägen tillbaka till Palechora, det tog också en timme. Hela utflykten inklusive bad och lunch tog fyra timmar.

På kvällen var det en ny överraskning i Paleochora: World Tourism Day med kretensisk mat och underhållning. Byn bjöd oss turister på detta.

Onsdag

Vårt nästa mål var högplatån Omalos i Lefka Ori (White Mountains). I södra kanten på den finns nedgången till Samariaravinen. Vi stod där en stund och försökte ta in den mäktiga synen över ravinen och bergen (första bilden ovan i detta inlägg). I norra kanten på platån finns tre hotell. Vi tittade på alla och tog sen in på Hotel Neo Omalos och åt lunch där. Det var ett bra och lätt val. Inredningen är lite äldre och med mycket trä. Det bästa med hotellet var dess genuina prägel av vandringskultur. Alla vandrare verkade bo i just detta hotell. Personalen kunde också ge initierade tips om turerna i grannskapet. Floror och fågelböcker fanns för försäljning. 

Vi gick på vägen runt hela platån, ca 6 km på 3 timmar i sakta mak. Det var mycket småfåglar där, särskilt stora flockar av steglits. Intressant var det med markanvändning, grödor, vattenhushållning, dammprojekt och tydlig erosion på bergsidorna. Det fanns en hel del får på och invid platån. Vi stötte ihop med en herde och hans flock. Herden hade en imponerande förmåga att med kommandon få flocken att röra sig dit han ville, han fick den t o m att stanna när den skulle över vägen, detta för att invänta några bilar. Han var som värsta fårhunden, men med skillnaden att han inte behövde springa omkring.

Högplatån lär ha bildats genom sedimentavsättning i en sjö, som senare tömts via vittrade håligheter i berggrunden. Det finns inget synligt nuvarande utlopp på markytan.

Torsdag 

Vi startade ånyo på vandrarnas "E4", denna gång vid entrén till Samariaravinen. Vi gick dock inte ner där utan istället upp till Kallergi Refugio, 1680 m ö h. Dit tog det ungefär 1,5 timme. En fantastisk utsikt var det där också över Samariaravinen. Det fanns endast kaffe/te/lemonad i restaurangen. Man kunde övernatta där om man ville. Vi fick också veta av värden att stugorna längre fram längs leden saknar bemanning och förtäring, dock kan man ligga över i dem. Man måste således bära med sig rätt mycket om man skulle vidare österut. 

Vi tog samma väg tillbaka. På vägen ner stötte vi på nära håll upp hela 23 gåsgamar vilka samlats i en liten ravin nära stigen. De såg ut att vänta ut ett gäng getter som betade där. Eller så väntade de på utmattade vandrare.... I vilket fall är det stora och mäktiga fåglar, vilket vi fick uppleva då de lyfte över våra huvuden. 

Efter vandringen åkte vi till Falasarna på halvön Gramvousa i nordväst där vi övernattade. Främsta skälet att åka hit var att vi hört så mycket gott om stranden och platsen. Jag badade förstås igen.

Det fanns flera hotell att välja på. Vi fick plats på Pachia Ammos, som var fint men saknade mat. Dock gick sån att få på Panorama hotell alldeles intill. Solnedgången i väster var makalös. Vi såg strax innan den en del intressanta strandväxter, bl a martorn, som även finns vid Glommen där vi bor i Halland, och en vacker liljeväxt (strandlilja) Pancratium maritimum. 

Fredag 

Vi åkte vidare till Rodopos på halvön Rodopoc belägen strax öster om halvön med Falasarna. Vandringen gick på en grusväg och stig mot nordväst över berget. Det var mycket fin utsikt bort mot den västra halvön när man passerat krönet. Vi vände av tidsbrist när vi gått en halvtimme snett på skrå på den stig som följer där grusvägen tar slut vid ett ruckel som tydligen ibland används av herdar. Det var mycket får på berget. Vegetationen präglades mest av en massa stickiga buskar som vi trodde var det enda som inte ens getter och får åt.

Tyvärr var det också mycket skräp längs leden strax ovan byn, på ett par ställen nästan veritabla soptippar. Byn är vacker med ett fint torg och ett genuint fik med de obligatoriska gubbarna som satt och pratade.

Området har en intressant historia från romartiden. Romarna landsteg på halvöns norra del och byggde sen en väg söderut av vilken det finns delvis utgrävda rester. På torget i Rodopos finns en beskrivning och också en bevarad "milstolpe".   

På eftermiddagen efter vandringen for vi till Neo Hora i västra utkanten av Chania. Vi hittade ett perfekt hotell "Poseidon" alldeles nära stranden och bara tio minuters promenad från hamnen i Chania. 

Lördagen ägnade vi sen åt att handla, fika och äta i Chania. Innan flyget skulle gå hann vi även med en kort tur till Stavros som ligger längst norrut på halvön med flygplatsen. Där vid Stavros finns ett litet fint bad och en servering.

Sammanfattningsvis 

Det var överlag fina vandringar. Vädret var utmärkt så här i slutet av september. Det går säkert jättebra även i oktober. Våren (främst i april) brukar också rekommenderas för vandring, men det har vi inte prövat ännu. Då är det säkert grönt och fint med mycket blommor. 

Naturen är jättevacker med havet, de höga bergen och ravinerna. Negativt var att det här och där var ganska skräpigt. Fågellivet var ojämnt. Bäst i särklass var det vid Omalos högplatå och uppe i bergen intill (Lefka Ori).  

Människorna är oftast väldigt vänliga och tillmötesgående mot oss turister. De allra flesta kan engelska så det fungerar. 

Billiga och bra boenden var lätta att hitta. Oftast kan man bo billigare och bättre än på ett svenskt vandrarhem. Förbokning är helt onödig denna tid på året.

Jag tyckte som vanligt det var intressant med historia. Kreta har en mycket dramatisk sådan som det är utmanande att försöka få grepp om. Jag tycker det också att det är spännande att försöka sätta mig in i samhällets infrastruktur på nya ställen, t ex hur de skaffar vatten och energi. Geologi, vegetation, markanvändning och jordbruk ser helt olika ut förstås mot i Sverige och det ger mervärde att försöka förstå förhållanden på en ny plats. Kreta ger stora möjligheter till förkovran.

Till Kreta kan man ta sig på olika sätt. Mest miljövänligt är nog tåg till Aten och sen båt från Pireus till Chania. Direktflyg till Chania går dels från Arlanda, dels från Landvetter. Man kan också flyga till Aten och därifrån antingen ta båt (från Pireus) eller flyg till Chania.

Min rangordning av våra vandringsturer, bäst först:

1/ Omalos - Kellegri refugio

2/ Ellafonisi - Krios

3/ Paleochora - Anidri

4/ Runt Omalos-platån

5/ Rodopos mot nordväst

Bra att ta med

Guideböcker för vandring

Lonely Planet (tips boende och matställen)

Halvhöga kängor eller grova skor, väl ingångna

Stavar

Lätta handskar typ cykelhandskar som skyddar vid fall (många vassa stenar)

Solhatt

Solskyddsfaktor

Solglasögon

Långärmad tunn skjorta

Mobil och ev kamera

Kikare

Fågelbok och/eller flora

Sjukvårdslåda (finns bra, lätt och billig på Biltema)

Reflexväst och liten pannlampa (om man blir försenad)

Litteratur

"Walks and treks - The high mountains of Crete - White mountains, Mount Ida and Lassithi"

By: Loraine Wilson

Published 2015 by Ciceron

"Western Crete - car tours and walks"

By: Jonnie Godfrey & Elizabeth Karslake

Published 2015 by Sunflower Books

"Crete"

By Alexis Averbuck m fl

Published 2016 by Lonely Planet

Kostnader 
per person, boende i dubbelrum

Flyg t o r 1-3 tkr, i medeltal 2 tkr

Hyrbil 1,2 tkr

Logi 1,5 tkr

Mat merkostnad jfr hemma 1 tkr

Guidebok 0,2 tkr (kan lånas bibliotek)

Klimatkompensation Vi-skogen 0,25 tkr

Summa ca 6,2 tkr

Fåglar vi såg eller hörde (de flesta vid Omalos)

Vi letade inte systematiskt efter fåglar utan noterade dem vi snubblade över då vi vandrade vägen fram. Nedan i kronologisk ordning.

Grå häger
Ormvråk

Gåsgam

Steglits

Svarthakad buskskvätta

Talgoxe

Stenskvätta

Gulärla

Ängspiplärka

Bofink

Trädlärk

Turkduva

Gärdsmyg

Svarthätta

Korp
Grå flugsnappare

Lövsångare

Lite allmänt om Kreta

Kreta har en mycket komplicerad historia under flera tusen år från det Minoiska riket och framåt. Alla möjliga stormakter har tidvis ockuperat och härskat där, mycket sannolikt på grund av öns militär- och transportstrategiska läge. En enkel översikt finns i Lonely Planet. Senaste exemplet var under andra världskriget då Nazityskland ockuperade ön från 1941 och framåt. 

Den första kända statsbildningen var det Minoiska riket, med lämningar likt Knossos. Det hade sin storhetstid 2000 - 1500 f Kr. Ett stort vulkanutbrott på Santorini med efterföljande asknedfall och tsunami anses ha inneburit slutet. 

Ön är ca 5 mil N-S och ca 25 mil V-Ö. Sydkusten är brantare än nordkusten där öns större städer ligger. Ön ligger tektoniskt på gränsen mellan den afrikanska och europeiska plattan, den förra rör sig in under den senare, med landhöjning, jordbävningar och vulkanutbrott som följd. Det finns tre väl avgränsade bergsområden, med de högsta topparna på kring 2500 m ö h. 

Berggrunden är en mix av bl a lättvittrad kalksten, lerskiffer och lavasten. Jordarterna är både osorterade och sorterade, de senare med rätt mycket grova fraktioner som mo-sand-grus. En pågående erosion är tydlig längs bergssidorna. 

Medelhavet bildades för ca 4 miljoner år sedan då Atlanten bröt igenom vid Gibraltar sund. På ön har flera endemiska arter funnits, men alla utom en har utrotats sen människans ankomst till ön 6500 år f Kr.

Vegetationen är på merparten av ön helt präglad av människan. Strandzonen håller en del speciella salttåliga arter. Martorn, som sparsamt förekommer i Sverige, är rätt vanlig på sandiga stränder. I låglandet odlas diverse grödor, framförallt oliver, vin och olika trädgårdsväxter. Det förekommer även stora odlingar i inplastade växthus. Där produceras bl a tomater, aubergin, paprika och gurka, vilka till stor del går på export. Olivträdsodlingar ser man även på rätt hög höjd, uppemot 600 m är min bedömning. På högplatåerna, t ex Omalos där vi var, ser man även rätt mycket fruktodlingar såsom äpple och lime. 

Bergsidorna betas sedan mycket länge av får och getter. Trädskikt saknas oftast förutom i en del branta raviner. Före människans ankomst tänker man sig att ön till stor del var beväxt med skogar av cypresser, cedrar, lagerträd, pinje och tall. Idag dominerades de bergssidor vi besökte av ett buskskikt av flera mycket hårda och vassa buskarter, sådana som får och getter inte äter. Dessa buskar verkar breda ut sig och vi gissade att herdarna ibland måste bränna dem för att ge krittren nytt bete. 

Kreta producerar ju fantastiskt god fetaost och yoghurt. Den senare baserar sig vad jag förstår på komjölk, men vi såg inte en enda ko utomhus. I en by hörde vi i alla fall en ko råma. Vi trodde att Grekland kanske inte har krav på att korna ska gå ute. Eller så struntar bönderna bara i det. Det är delvis möjligen förståeligt med tanke på klimat och växtförhållanden. 

Kretas vattenförsörjning har varit problematisk genom historien. En stor del av året är det rejält varmt och nederbörden låg. Man lever året runt på det regn och den snö som kommer i bergen under vintern. Vattnet infiltrerar grundvattenmagasin och lagras också till en del i konstgjorda dammar. Vi såg en stor sådan byggas på högplatån Omalos. Jag tänkte högt om detta verkligen är bättre än grundvattenlagring i marken, detta p g a ökad avdunstning. Kanske är i det aktuella fallet alternativet att vattnet försvinner ner i och blir oåtkomligt i den porösa kalkberggrunden.  

Det går åt mycket vatten, dels till bevattning i odlingarna, dels till konsumtion i hushållen, handel och industri. Ledningsvattnet lämpar sig oftast inte att dricka utan stora mängder flaskvatten konsumeras. 

Elproduktionen baserar sig fortfarande till stor del (ca 50 procent tror jag) på olja. Den förnybara delen ökar stadigt bestående mest av vindkraft men även solenergi. Vattenkraft verkar inte användas.

Hur man gör med avloppsvattnet har jag inte lyckats ta reda på än. En svensk man som vi träffade i Paleochora och som bott där årligen i trettio år hävdade att det samhället fortfarande tillämpade metoden med orenat utsläpp i havet genom långa rör. Om detta stämmer förutsätter vi att de stora städerna på norra kusten har kommit avsevärt längre. 

God tur!

Bilaga 
Klimatkompensation hos Vi-skogen:


Flygresor är en stor post i svenskens budget för växthusgaser. De utrikes resorna är den budgetpost som tydligen växer snabbast. Att själv göra en sådan resa ger därför ett visst grubbel. Att helt avstå är förstås en möjlighet, men ska vägas mot intresset för andra länder i världen med allt det positiva det innebär och också mot nära och käras kanske andra förhållningssätt. Jag gör en och annan utrikes resa, men försöker kompensera på två sätt, genom att dels vara en "koldioxid-taliban" på hemmaplan (förnybar el, åker företrädesvis cykel eller kollektivt, ska leasa elbil, trähus, vegetarian), dels klimatkompensera via sådant som binder koldioxid långvarigt. 

Min kompensation gör jag genom att köpa träd i Vi-skogen i Östafrika. Träden binder koldioxid under många år och veden kan sedan användas till att ersätta (substituera) fossilt baserade produkter och energi. Därmed ger de ett varaktigt bidrag i arbetet mot växthuseffekten. Trädplantering i Östafrika via Vi-skogen anses också vara ett viktigt bidrag i fattigdomsbekämpningen i området. 

Vi förbrukade 26 L 95-oktanig blyfri bensin under vårt kringresande på västra Kreta. Vad ger det som CO2 per person? En liter bensin ger 2,3 kg CO2. 26 L ger då 60 kg CO2, vilket är 16 kg C. Per person med två i bilen är det 30 kg CO2 eller 8 kg C. Utrikes flyg ger 0,13 kg CO2/per km och person enligt Naturvårdsverket schablon för tjänsteresor. Till Kreta från Arlanda är det 5440 km t o r, vilket ger 707 kg CO2. Det är 193 kg C. 

Summa flyg plus bil per person är 200 kg C. 

Ett Vi-träd fixerar enligt initierad uppgift från SLU ca 4 kg C per år. Jag uppskattar att denna tillväxt håller i sig i åtminstone tio år, det ger 40 kg C per träd under den perioden. Det behövs således fem träd för att kompensera min resas klimatavtryck. Träden kostar 25 kr per styck. Det blir totalt 125 kr. 

För att vara på den säkra sidan och även inkludera mer svårberäknade poster som t ex båtresan Paleochora - Elafonisi och viss oljeproducerad el som vi använde i vårt boende, så dubblar jag trädmängden till tio träd, d v s kostnad 250 kr.