söndag 15 juli 2018

Finnbygden i norra Värmland - besök med Skogshistoriska sällskapet


Gård i Mattila strax norr om Östmark

Ända sen jag var liten har finnbygderna fascinerat. Grogrunden las då jag i mammas bokhylla hittade och sen läste Dan Anderssons böcker. Flera gånger har jag besökt Luosa-stugan vid Skattlösberg i sydvästra Dalarnas finnbygd, där Dan bodde en tid. 

Nu, via Skogshistoriska sällskapet, dök möjligheten upp till en djupdykning i finnmarkerna då och nu. Sällskapet ordnade en intressant exkursion vid Mattila i norra Värmland.


Deltagarna på väg från Mattila bort till Juhola finngård


Under slutet av 1500-talet, 1600-talet och en bit in på 1700-talet flyttade tusentals finländare, främst från landskapet Savolax, till vad som idag kallas finnbygden i Sverige, detta för att finna nya utkomstmöjligheter. De tog sig per båt över Bottenhavet. Kolonisation skedde inom landet, Finland var ju då en del av Sverige.

Drivkrafterna var fattigdom, ständiga krig med Ryssland och att Gustav Vasa och sen Karl IX införde några års skattefrihet för alla som ville kolonisera utmarker (främst skog). Kungarnas baktanke var, som jag förstått det, att öka sina skatteintäkter från mark.


Vacker ängsflora vid finngården Juhola


De som kom var främst svedjebönder och de hade kunnande att producera mat ur skogen. De eldade upp skogen och odlade därefter i askan. En svedja brukades under fyra-fem år, då producerades råg och rovor. Grödorna nyttjade näringsämnen som mobiliserats av branden. Denna tog sen slut. Sen användes svedjan för bete en period innan den oftast fick växa igen. En ny svedjning kunde först göras efter några tiotals år. Svedjorna som tagits upp på bördigare mark kunde bli permanent åkermark.

Kolonisatörerna slog sig först ner i Sörmland, Östergötland, Gästrikland och Tiveden. Sen flyttade både nya kolonisatörer, och även barnen till de tidigare, längre in i landet, ända bort mot norska gränsen. 
Finnbygder fanns från Tiveden i söder till norra Ångermanland. Största koncentrationerna var i Dalarna och Värmland. Som mest fanns tiotusentalet skogsfinnar i landet. I vissa län kunde de utgöra en betydande del av befolkningen, t ex i Värmland som mest 15-20 procent.


Finngården Juhola sedd från kullen bakom


Den finska kulturen levde länge kvar i dessa trakter. Finska talades frekvent ända fram till en bra bit in på 1900-talet. Försvenskningen slog igenom först på 1800-talet med folkskolans och industrialiseringens intåg.

Svedjningen förbjöds så småningom då den konkurrerade med gruvnäringen (träkol till järnbruk) om virket. Den förbjöds 1647 på all krono- och allmänningsmark, men 1692 upphävdes efter protester förbudet på mark som var bortom gruvindustrins intresse. En del svedjefinnar övergick med tiden till att bli skogsbönder.


Finrummet i bostadshuset på Juhola finngård


Idag är finnbygderna i stort ett område för fritidsboende. På en del håll vårdas kulturlämningar från tiden för koloniseringen. Som t ex den stora finngården Juhola en bit norr om Östmark i norra Värmland. Den skapades 1740 och ägs idag privat i rakt nedstigande led från byggaren Johan (Juho) Eriksson Oinoinen. Gården är en del av den fastighet Multtjärn som bildades 1640. Gården rymmer flera byggnader och är idag ett kulturreservat som sköts i Länsstyrelsens regi.

Granngården Mattila, där det idag finns stugor och sommarrestaurang, bebyggdes av Johans bror Mattes. I Mattila och omgivningarna hade Skogshistoriska föreningen en intressant exkursion i juni 2018, vilken inspirerade till detta blogginlägg. Gabriel Bladh, professor vid Karlstads universitet och med en avhandling om finnbygden, var vår mycket kunnige och inspirerande ciceron.

Finnbygderna i landet samarbetar idag, bl a om en informativ hemsida www.finnsam.org

Dagen avslutades med en extra begivenhet för den som hade tid och lust. Det var ett besök på hyperitberget Rännberget som ligger strax norr om Östmark. Det är riktigt brant berg och toppen är 521 meter över havet. Vid basen är det möjligen kring etthundra meter, så det var en rejäl ansträngning att ta sig upp. 


Vår mångkunnige guide Gabriel Bladh berättar om Rännberget

Hyperit är en eruptiv bergart, i struktur mest liknande diabas och gabbro. Den förekommer ofta tillsammans med gnejs, som t ex här i norra Värmlands stora gnejsområde vilket sträcker sig söderut över hela västra Svealand och västra Götaland. Hyperit är näringsrik bergart och ger en yppig flora. Till detta bidrar också den normalt goda vattentillgången i branterna. 


Utsikt från Rännbergets topp långt in i Norge

Från högsta toppen var utsikten bedövande mot väster, långt in i Norge. Det var ett enda sammanhängande skogslandskap. Inte ett enda hygge vad jag kunde se. Med ett undantag (nån mast långt bort i sydväst) var horisonten helt fri från störande inslag som vindkraftverk och telemaster. Det gav en känsla av vildmark. En bit från toppen ser man mot öster och söder. Mot söder syns Östmark. Rakt i öster var ett skogsland, men här fanns vid horisonten ganska många vindkraftverk. Jag räknade ut att vi såg cirka åtta mil bort. Det är då en bit in i Dalarna. De marker vi hade framför oss är vargens rike. Det kändes gott att veta. 





1 kommentar:

  1. Finnbygden väcker tankar och associationer. Min mor är född i Torsby. Hennes morföräldrar bodde i Östmark. Och apropå utvandring/invandring så emigrerade en syster och fem bröder till USA och främst Kanada.
    En kusin, som bor kvar i mors föräldrahem, hittade av en händelse en kartong på vinden från 2016. Den visade sig innehålla ett 30-tal handskrivna brev från dessa emigranter från tiden 1920 och framåt. Fascinerande läsning om livet over there.
    Bröderna i Kanada bodde i en liten ort som hette Finbygden i Ontario. De livnärde sig bland annat på att hugga och bila fram slipers till Trans-Canada Railway och spränga berg för Trans-Canada Highway.

    SvaraRadera