Har SNF gått vilse i blåbärsskogen?

För någon månad sedan deltog jag på ett möte som SNF arrangerade i Stockholm. På stolarna i salen låg ett brev från SNF som syftade till att värva nya medlemmar till organisationen, det var undertecknat av generalsekreterare Svante Axelsson. Jag är medlem i SNF sedan flera 10-tals år, men kom ändå att titta vad där stod. Det inledande stycket radade upp ett antal miljörelaterade påståenden av negativ art som skulle få läsaren att förstå varför det är viktigt att engagera sig i SNF. Med den delvis skogliga bakgrund jag har, kom jag att fastna på ett av påståendena i raden:

"Blåbären minskar i våra skogar på grund av det intensiva skogsbruket" (påstående A)

Ett par veckor senare dyker nästa värvningskampanj på samma tema upp från SNF, nu som en helsidesannons i DN (3/12, sid 7). Samma annons återfinns i Vi nr 1 2011, s 69. Budskapet var något modifierat från tidigare och löd nu:

”Blåbären blir allt färre i södra Sveriges skogar. Dagens storskaliga skogsbruk gör det svårt för blåbärsriset att återhämta sig” (påstående B)  

Vilken grund har dessa påstående? Jag känner mig något sånär informerad vad gäller forskningen om skogsbrukets miljökonsekvenser, men kunde inte dra mig till minnes att jag sett information av den här arten. Då jag emellertid inte aktivt följt forskningen i detalj under de senaste 10 åren blev jag osäker och kontaktade sex aktiva forskare med erfarenhet av området. Jag bad dels om deras egen uppfattning i sakfrågan, dels om tips på forskningsrapporter i ämnet. Vare sig i deras svar eller i de rapporter jag läst (se nedan) har jag kunnat finna något säkert stöd för påståendena.   

SNFs påståenden består av två delar, nämligen:

1/ Blåbären minskar i hela Sveriges skogar (påstående A) alternativt i södra Sveriges skogar (påstående B).

Om SNF med ”blåbären” menar just själva bären, som ibland plockas och äts av människor och djur, så saknas det helt data som stödjer påståendena. Jag har inte lyckats hitta några studier alls som avser förekomsten av blåbär i svensk eller sydsvensk skog där man faktiskt undersökt hur den förändrats över tid. 

Jag utgår därför istället ifrån att SNF menar förekomsten av blåbärsris. Vad jag förstår finns bara en studie redovisad vad gäller hur denna förändrats över tid (Odell & Ståhl, 1998a, b). Den bygger på ca 6000 provytor spridda över landets skogsmark som inom ramen för den s k Ståndortskarteringen inventerats med ca 10 års mellanrum, under 1980- respektive 1990-talet. Förekomsten av blåbärsris uttrycktes på två sätt, i/ förekomst (oavsett mängd) på ytorna, ii/ mängd blåbärsris på ytorna uttryckt som täckningsgrad (andel av markytan). Resultaten visar, både för Sverige som helhet och för södra Sverige, att blåbärsris förekommer på fler ytor vid det andra tillfället jämfört med det första, d v s en ökning. Men det andra måttet, täckningsgrad, visar den motsatta tendensen, en minskad täckningsgrad. Det gäller överraskande f ö många andra artgrupper, t ex smalbladiga gräs inkluderande kruståtel, som normalt gynnas av t ex kvävenedfall, hyggesupptagning och kvävegödsling. Författarna till rapporten sätter inte tilltro till resultaten vad gäller täckningsgraderna, bl a därför att inventeringsmetodiken ändrades mellan de två 10-års-perioderna. De menar att frågan om eventuella förändringar i täckningsgrad behöver ”utredas ytterligare”. Mig veterligen så har detta inte skett.

Om många arter faktiskt har minskat i täckningsgard mellan de två inventeringarna, såsom materialet indikerar, skulle det teoretiskt kunna bero på att trädskiktet tätnat med minskande ljus till markytan som följd. I så fall skulle det dock inte handla om att blåbär missgynnats speciellt. Inventeringen gjordes på fasta provytor, varför träden på många provytor hade blivit äldre och med sannolikt större och tätare kronor. Å andra sidan kan många av ytorna ha varit utsatta för röjning, gallring eller slutavverkning, vilket skulle ha verkat i motsatt riktning, d v s tillfälligt ökande ljusinsläpp till marken.

I ett storskaligt och långsiktigt perspektiv (inte speciellt avseende de inventerade provytorna) skulle det också kunna tänkas att blåbär och annan markvegetation missgynnas om tall och lövträd aktivt ersätts med gran i samband med plantering efter slutavverkning.    

Min slutsats av ovanstående material är att det inte entydigt visats att förekomsten av blåbärsris vare sig minskat eller ökat i södra eller övriga Sverige.          

2/ Minskningen beror i sin tur på det ”intensiva” eller ”storskaliga” skogsbruket

Som ovan visats, verkar det över huvudtaget inte vara klarlagt att det skett eller sker någon minskning generellt av förekomsten av blåbärsris. Dock sker det hela tiden tillfälliga förändringar i de flesta skogslevande växtarters förekomst på mindre delar av skogsmarken. Vid alla omfattande störningar av trädskiktet påverkas markvegetationen kraftigt. Dessa störningar leder till mer näring och ljus vid markytan, vilket i sin tur missgynnar vissa arter (t ex blåbär) och gynnar andra (t ex kruståtel). I naturskogen var de vanligaste störningarna skogsbrand, stormfällningar och insektshärjningar.

I det moderna skogsbruket har kalhuggning tillkommit som störning. Det är välkänt från flera studier att kalhuggning kortsiktigt kraftigt påverkar kärlväxtfloran, bl a missgynnas blåbär (t ex Hannerz & Hånell, 1993; Bergstedt & Milberg, 2001; Bergstedt m fl, 2008). Dock synes dessa förändringar i floran vara temporära och de försvinner efter ett antal 10-tal år när den nya skogen vuxit upp och slutit sig, detta enligt en studie på ett stort material från delar av Svealand och Norrland (Widenfalk & Weslien, 2009). Glädjande är också att skogsbrukets kalhyggen blivit avsevärt mindre till ytan på senare tid och också att de inte längre är så kala, alltfler träd lämnas för naturvård.

I SNFs två påståenden är det oklart vilken typ av skogsbruk som egentligen avses med ”intensivt” och ”storskaligt”. Är det dagens normala skogsbruk med slutavverkning vart 100 år efterföljt av markberedning, plantering, röjning och gallring? I så fall täcks det in av ovanstående observationer. Eller är det ett radikalare skogsbruk med t ex kvävegödsling för att höja skogsproduktionen eller uttag av grenar och toppar (GROT) för energiändamål vid slutavverkning?

Det är väl känt att gödsling med kväve påverkar floran (Nohrstedt, 2001). De kortsiktiga effekterna på förekomsten av blåbärsris har varierat i olika studier, bl a med vegetationens sammansättning. Oklarhet verkar dock råda om varaktigheten i denna påverkan (Strengbom m fl 2001; Strengbom & Nordin 2008). SNFs påstående B handlar om ”södra Sverige” och där har i stort sett ingen skogsgödsling skett, i alla fall om SNF avser Götaland.

En annan form av intensifiering av skogsbruket som faktiskt skett är uttag av GROT i samband med slutavverkning. Idag tas i genomsnitt GROT ut från vartannat hygge. Som kompensation för bortförande av substans som motverkar försurning med GROT återförs ofta stabiliserad vedaska. Den samlade effekten av GROT-uttag och återförsel av aska bedöms för blåbärsris vara snarast positiv (Egnell m fl, 1998).      

I andra meningen i SNFs påstående B står det att ”Dagens storskaliga skogsbruk gör det svårt för blåbärsriset att återhämta sig” (min understrykning). Det framgår inte vad riset ska återhämta sig ifrån. Om det gäller effekter av kalhuggning så har det redan berörts ovan. Man skulle därutöver kunna tänka sig att blåbärsriset i södra Sveriges skogar minskat p g a nedfallet av kväve i form av luftföroreningar (Falkengren-Grerup, 2000). Detta skulle kunna tänkas ha skett genom att gräs brett ut sig på blåbärsrisets bekostnad. Rosén m fl (1992) visade på Ståndortskarteringens material att andelen provytor av smalbladig grästyp ökat från 1970- till 1980-talet. Studien av Odell & Ståhl (1998a, b), som analyserade 10-års-perioden därefter, visade samma trend. Dock hade, som ovan redovisats, det samtidigt skett en ökning av blåbärsrisets förekomst uttryckt på detta sätt.

Finska erfarenheter

SNF påståenden gäller Sverige och nutid (”minskar”), d v s att minskningen pågår. Min granskning ovan har inte kunnat styrka detta. Det finns dock en finsk rapport som visar att förekomsten (täckningsgraden) av blåbär minskade i Finland vid mitten av förra seklet och efter övergången till kalhyggesbruket (Reinikainen m fl, 2000). Man analyserade frekvens och täckningsgrad för blåbär (och många andra växter) för ett stort antal provytor studerade under tre tidsperioder: 1950-, 1980- och 1990-tal. Frekvensen hade inte alls förändrats under hela perioden. Däremot hade täckningsgraden halverats från 1950 till 1980-talet, men därefter varit stabil. Författarna menar att den storskaliga övergången till kalhyggesbruket efter andra världskriget skapat tätare och i genomsnitt yngre skogar, vilket missgynnat blåbär och andra växter som är typiska för sena successionsstadier och lite glesare skogar.

Det är inte orimligt att något liknande tidigare skett i Sverige, men detta finns inte belagt. Mig veterligen finns tyvärr inga svenska data redovisade från 1950-talet, vilka likt i den finska studien, skulle kunna jämföras med data från mer sentida inventeringar likt de ovan redovisade.       

    

Mina slutsatser och rekommendationer

1. Jag har inte kunnat finna något tydligt stöd för SNFs två påståenden i den vetenskapliga litteraturen
2. Om SNF ska fortsätta att använda dessa påståenden som argument för att värva nya medlemmar bör SNF redovisa det vetenskapliga underlaget och också samtidigt precisera och nyansera påståendena
3. Det är viktigt att SNF bygger sitt arbete på faktisk kunskap – denna kampanj verkar bygga mer på tro
4. Det är dock inte orimligt att tro, att förekomsten av blåbär kan ha minskat långt tidigare i Sverige i samband med den omfattande övergången till kalhyggesbruket – detta i likhet med vad som har visats skett i Finland
5. Om nu SNF behöver ha argument i sin värvningskampanj som relaterar till skogsbrukets utförande, så torde det finnas annan negativ miljöpåverkan som är bättre belagd än det valda exemplet

Litteratur

Hannerz M & Hånell B 1993 Scandinavian Journal of Forest Research 8, 193-203

Bergstedt J & Milberg P 2001 Forest Ecology and Management 154, 105 – 115

Bergstedt J, Hagner M & Milberg P 2008 Applied Vegetation Science 11, 159 – 168

Egnell G m fl 1998 Skogsstyrelsen Rapport 1, 172 s

Falkengren-Grerup U m fl 2000 Naturvårdsverket Rapport 5066, 75 – 100 

Nohrstedt H-Ö (2001) Scandinavian Journal of Forest Research 16, 555-573

Odell, G & Ståhl, G 1998a Arbetsrapport 37, Inst f skoglig resurshushållning och geomatik, SLU Umeå, 41 s

Odell, G & Ståhl, G 1998 Svensk Botanisk Tidskrift 92, 227 – 232

Reinikainen A, Mäkipää R, Vanha-Majamaa I & Hotanen J-P 2000 (red). English summary: Changes in the frequency and abundance of forest and mire plants in Finland since
1950. 384 s, Tammi, Helsinki

Rosén K m fl 1992 Ambio 21, 364 – 368

Strengbom J m fl 2001 Functional Ecology 15, 451 – 457

Strengbom J & Nordin A 2008 Forest Ecology and Management 256, 2175 – 2181

Widenfalk O & Weslien J 2009 Forest Ecology and Management 257, 1386 – 1394  

Hans-Örjan Nohrstedt, SNF-medlem Uppsala sen årtionden

PS Jag har försökt få Sveriges Natur att publicera detta inlägg, men ej lyckats. DS