Älgkontakt av tredje graden med en förbannad bil

I mitten av 1980-talet hade jag efter min disputation fått jobb på Institutet för skogsförbättring för att utveckla forskning om skogsgödslingens miljöeffekter. Vid den tiden gödslades det en hel del i skogsbruket, jag vill minnas ca 150 000 ha per år. Man kände till då att en stor del av det kväve som tillfördes vid gödsling fastlades i marken. En viktig aspekt, där det saknades kunskap, var vad som skulle hända med detta kväve under hyggesfasen när det gödslade beståndet avverkats. Det satte jag mig före att ta reda på och letade upp ett äldre gödslingsförsök där detta skulle kunna undersökas. Valet föll på ett försök en bit väster om Sveg i Härjedalen, det kallades D164 Billingsjön.

I  september 1986 tror jag det var, hade jag bestämt träff med några gubbar som skulle sköta den i detta fall komplicerade avverkningen. Jag skulle gå igenom upplägget med dem och vi skulle ses en måndag morgon. För att hinna i tid skulle jag åka upp med bil redan på söndag eftermiddag var tanken. Planen var att åka när det var ljust, men jag kom iväg lite sent och när jag kom upp i Hälsingland började det skymma. Vid den tiden var älgstängsel inte vanliga längs vägarna och man blev alltid nervös när mörkret kom. Jag låg länge bakom en annan bil som körde rätt fort, säkert 110 km/tim. Det var ju alldeles för fort bl a med tanke på älgfaran, man jag tänkte att den första bilen skulle få ta smällen om det kom älg på vägen. Dock försvann bilen framför mot Ytterhogdal och jag skulle mot Sveg. Nu var jag först på vägen och minskade därför farten. Till det bidrog också de långa uppförsbackarna som kommer efter avtaget mot Sveg.

Precis innan vägen började plana ut strax innan Messubodarna (en obebodd gammal fäbod längs vägen) passerar vägen ett lite låglänt område där det då var ung tallskog ända intill det smala diket på vägens vänstra sida. Jag tror att jag kanske körde 70-80 km/tim då. Plötsligt bara flyger det fram en älg från vänster som försöker snedda över vägen i samma riktning som jag. Som jag hann se det var det en fjoling, en tjur. Jag kunde inte väja bakom älgen och inte heller köra ner i diket till höger, då det var ganska djupt. Det enda som återstod var att ställa sig på bromsen så hårt det bara gick. Jag trodde att min sista stund nu var kommen och bara skrek rätt ut. Vänster framdel på bilen åkte in under magen på älgen som kom rullande upp över bilrutan. Den splittrades upp och blev vit som mjölk, men satt kvar konstigt nog. Bilen var en Ford Sierra, vilka var rätt strömlinjeformade. Det var nog tur det för älgen kunde liksom rullande ”rinna” över bilen. I nästa tiondels sekund såg jag älgen komma upp över den glasade takluckan och slutligen såg jag den genom bakrutan flyga genom luften och landa på rygg på vägen. Jag trodde den skulle vara stendöd, men den reste sig snabbt, skakade på sig och försvann sen in i skogen. Den borde åtminstone tyvärr ha brutit höger framben som krockade med kofångaren på bilen.

Efter första chocken och glad över att ha överlevt klev jag ut ur bilen för att som jag trodde se en helt förstörd front på bilen. Men det var inte så farligt – en trasig strålkastare och bucklor på motorhuven och vänster skärm. Kylaren hade klarat sig och vänster framhjul såg ut att gå fritt. Jag stegade upp bromspåren i asfalten till ca 20 m. Så jag gissar att jag kanske inte körde fortare än 30-40 då det small. Jag hängde upp en markering i en buske vid vägkanten till ledning för kommande eftersök. Messubodarna är och var en öde plats och detta var före mobiltelefonernas tid. Jag utgick ifrån att bilen inte skulle fungera och att jag skulle få gå långt efter hjälp (jag tror att det var minst en mil till närmaste boning). Det började nu bli rejält mörkt också. Men tack och lov visade det sig att bilen gick att köra. Det största problemet var att se. Framrutan hade ju blivit mjölkvit. Men på ett par bra placerade ställen hade glaset lossnat helt. Genom ett av hålen kunde jag kika och köra försiktigt framåt. Och det gjorde jag till Älvros, där jag kände ett par som hjälpt mig med vattenprovtagning tidigare. De var gudskelov hemma. Jag fick komma in och prata av mig, blev bjuden på fika. Jag kunde också ringa till polisen och anmäla olyckan. Efter någon timme åkte jag vidare kikandes genom hålet i bilans framruta. Det var en bra bit kvar till målet, jag skulle bo i Linsell, 2-3 mil väster om Sveg, där jag hyrde en liten stuga intill vägen mitt i samhället.

Morgonen därpå gav jag mig ut till försöket vid Billingsjön. Gissa om de väntande skogsgubbarna gjorde stora ögonen när jag kom åkande med bucklig front och en för dem ogenomskinlig framruta. De lyssnade förvånade till min berättelse.

Jag lyckades senare lämna in bilen i Sveg för byte av rutan. Dock kunde jag inte få bilen direkt utan det skulle ta flera dagar. Jag fick ta tåget hem, det blev Inlandsbanan via Mora. Intressant upplevelse, jag hade aldrig åkt där förut. Vackert, men rätt enahanda var det, med skogar, myrar och sjöar. En vecka senare fick jag ta tåget upp igen (denna gång tåg till Ljusdal och sen buss till Sveg). Rutan var nu bytt och jag kunde köra hem bilen till Uppsala.

Väl hemma på parkeringen i Uppsala möttes jag av en ny överraskning – garaget till radhuslängan var demolerat – den gjutna betongstolpen mellan mitt och grannens garage var av och taket halvt nerrasat. Min första tanke var att nu skulle alla tro att jag gjort det, i och med att bilen var så tillbucklad. Jag fick parkera ute. Dagen efter fick jag förklaringen. Äldste sonen hade tvättat bilen, som var en nyinköpt Citroen. Pappa Lasse skulle sen köra in den i garaget. Han hade fuktiga träskor på sig och råkade slinta på bromsen och trampade istället på gaspedalen. Det blev full fart in rätt in i stolpen som knäcktes. Bilens främre del blev helt demolerad och det kostade tydligen 35 tusen kronor att reparera den. Tur för Lasse att den var helförsäkrad.

Som inte allt detta räckte blev det vintern efter en brand i garaget och både Lasses och min bil brann i stort sett upp. Elden hade börjat vid Lasses bil, troligen överslag i en kontakt. Lasse hade en takbox i plast hängande mellan våra bilar och den skapade en enorm värmeutveckling. Tack och lov hann brandkåren dit lagom till lågorna började slicka träpanelen på radhusets gavel. Det måste ha vilat en förbannelse över de där bilarna.