Det finns en
förening som heter Naturbrukaren. Jag minns att biolog Ambjörn Johansson från
Botkyrka i ett inlägg på föreningens hemsida http://naturbrukarna.se/2014/07/14/varfor-vi-alskar-att-hata-kalhyggen/
och i tidningen Skogsaktuellt skrev texten ”Varför vi älskar att hata hyggen”.
Svaret var ungefär att vi människor inte lever tillräckligt länge för att ha
överblick över en hel skogsgeneration. Därför blir vi brydda vid en drastisk
förändring som en hyggesupptagning. Vi ser inte bortom hyggesperioden och
tänker inte på den nya skog som kommer att finnas där igen någon gång inom ett
antal årtionden.
Det finns nog
fler skäl än så att hata hyggen gissar jag. Hyggen är rätt trista miljöer jämfört med en skog,
särskilt om det är en naturskog och inte en produktionsskog som är
jämförelseobjektet. Så om ett hygge dyker upp där den enskilde vant sig att
vara och trivas kan nog missnöjet ibland utvecklas till hat. Särskilt för den
som inte har tid och resurser att dra till nästa skog i nästa socken, eller
till naturreservatet i nästa län, eller till nationalparken i nästa landsdel.
Jag hatar själv
inte hyggen, men är inte särskilt förtjust i dem, förutom att de ibland ger bra
utsikt och kan vara en spännande miljö i och med den störningsdynamik de
genererar - se ett tidigare inlägg på min blogg: http://hans-orjan.blogspot.se/2014/07/tva-dagar-pa-hyggen-i-halsingland-kan.html
Förutom att
de ger bra utsikt kan hyggen ibland vara bra att plocka bär på,
vilket LRF:s Gunnar Lindén (@GuLinden) inte
missat att påpeka på Twitter. Dock kan läggas till att bärplockning där kan
vara ytterst besvärlig med tanke på att hyggen ofta är svårframkomliga
p g a kvarlämnat hyggesris och utförd markberedning.
Skogsbruk
bedrivs på en mycket stor andel av den svenska skogsmarken. Av den produktiva
skogsmarken brukas ca 90 %. Av all skogsmark, inräknat även impediment,
brukas ca 80 %, den exakta nivån är omdebatterad. Sverige är bland de
väldsledande länderna på att exploatera naturresursen skogsmark, eller alternativ
uttryckt inte så bra på att i ett internationellt perspektiv avsätta skogsmark för
naturvårdsändamål. Detta innebär att skogsbruk ibland bedrivs i marginalen av
vad som kan bedömas hållbart. Ett exempel är avverkning av fjällnära skogar med
stora naturvärden, bl a mycket gamla träd, och svårigheter att få föryngringen
att fungera p g a höjdläget och det därmed hårda klimatet. När vi senare stod
uppe på Fulufjället ovan Njupeskär var det illustrativt att se hur stora
hyggesarealer där är på hög höjd på bergsluttningarna mot nordost och öster.
Skogsbruk på
marginalen innebär också att virke ibland skördas på svaga (lågproduktiva)
marker och med metoder som skapar tveksamhet kring om detta är förenligt med
upprätthållande av den långsiktiga produktionsförmågan. Det för oss tillbaka
till hygget norr om Älvdalen som är ganska många hektar stort. Det har tagits
upp i ett lite glest tallbestånd av okänd ålder på mycket näringsfattig mark. Marken
är lätt kuperad, sandig och överlagrar en berggrund av Älvdalsporfyr, en näringsfattig
vulkanisk bergart. Ståndortsindex torde vara mycket lågt, med tanke på
klimatläget (ca 450 m ö h) och markens egenskaper. Markvegetationen domineras
av renlav plus en del risväxter. Jag fann i mitt tycke fem
uppenbara felhanteringar med det upptagna hygget, vilket såg ut att vara bara
några få år gammalt:
1/ En del av
hygget var upptaget så att uppenbarligen en kant i ett särskilt vindkänsligt läge hade skapats för det intilliggande beståndet, med följd att många träd där hade blåst omkull. Dock hoppas jag att markägaren tar tillfället i akt att spara död ved i form av lågor, särskilt som det på hygget fanns så lite hänsyn lämnad (se nästa punkt).
2/ Väldigt
lite naturvårdshänsyn hade lämnats, där fanns bara något enstaka träd kvar.
Även om det möjligen inte fanns några speciella naturvärden i det avverkade
beståndet, hade sådana kunnat skapas för framtiden genom att lämna trädgrupper. Noterbart var också att man inte lämnat fröträd. De hade kunnat fungera både som frökälla för naturlig föryngring och som material till död ved i den mån de eventuellt blåst omkull.
3/ Skogsbränsle
(GROT = grenar och toppar) hade uppenbarligen tagits från hygget. Uttaget hade varit
mycket effektivt för där fanns inte många grenar eller toppar att finna. Uttaget
måste ha varit större än det max-värde på 80 % som Skogsstyrelsen
rekommenderar. Av allt att döma hade man tagit ut GROTen med barren på. På en
sådan här lågproduktiv skogsmark i ett geografiskt läge med låg deposition av
kväve resulterar uttag av GROT, i synnerhet om barren tas med, i en klart negativ
kvävebudget för omloppstiden. Brist på kväve är generellt i landet en begränsande
faktor för trädens tillväxt på fastmark. Det aktuella uttaget hotar därför
ståndortens långsiktiga produktionsförmåga.
4/Hygget var
markberett innan planteringen. Körningen hade gjorts upp och ner för slänten så
att fårorna och tiltorna låg vinkelrätt mot höjdkurvorna. Detta skapar en
grogrund för att finjord kommer att eroderas nedför sluttningen vid kraftiga
regn som överskrider markens infiltrationsförmåga.
Ja, detta
var de tveksamheter jag tyckte var iögonfallande. ”Men”, säger den som nu hängt
med, ”du skrev ju inledningsvis att du ”fann fem fel, detta var ju bara fyra!”
Javisst ja, jag glömde det femte: snitseln ”naturvård” satt med texten upp och
ner, man fick stå på huvudet för att läsa den. Skämt åsido, så var den
naturvårdssnitseln mest som en provokation. Någon egentlig naturhänsyn fanns
inte på hygget, mer än det lämnade trädet på vilket snitseln satt och några få till.
Vem som äger
den aktuella marken har jag inte en aning om. Av de kartor som finns
tillgängliga på nätet att döma är det vare sig bolagsskog eller kyrkans skog. Det
lutar åt att det aktuella hygget är privatägt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar