Vi firade i början av april en födelsedag, ville ha en spännande ny vandring och samtidigt bo lite fint. Blicken föll på Kullen som vänner rekommenderat. Själva hade vi för länge sen gjort en mycket kort visit. Väderprognosen var god.
Hotellet heter Grand Hotel Mölle. Det ligger som hörs i Mölle, ganska högt upp. Vi var jättenöjda: god mat, bra rum och magnifik utsikt från matsalen ut över Öresund. Efter lite inledande krångel löste det sig även med laddstolpe till vår elbil. Vi bor utanför Falkenberg och hade en resa på 14 mil. Inledningsvis övervägde vi att ta tåg plus buss över Ängelholm/Helsingborg. Det skulle kunna fungera, men tiden skulle bli knapp.
På eftermiddagen efter ankomst tog vi en promenad runt i Mölle. Tidigare ett fiskesamhälle, sen hundratalet år nu ett storstilat sommarboende med många grosshandlarvillor. En hel del moderna har sprängt sig in. Nära stranden i samhällets SO hörn fann vi den del av Skåneleden som går ner mot Helsingborg och vidare. Den såg mycket lockande ut, men den får vänta till en annan gång. Den går inledningsvis på strandängarna
Nästa dag gav vi oss av på tur. Vi följde Skåneleden (SL5) medsols. På sydsidan är stigen stenig och lite svårframkomlig bitvis. Längs en sträcka där det var fuktigt och lummigt växte det mycket ramslök. Fyren ligger vackert längst ut på udden. Den sägs ha Nordeuropas starkaste sken. Där finns också ett Naturum.
På norra sidan var det mer lätt att gå. Vid Djupadal, i höjd med Mölle vek vi av söderut, tillbaka mot hotellet. Totalt hade vi då gått en mil.
Vi avslutade med att besöka Lars Vilks Nimis. Man parkerar vid Himmelstorp och går därifrån. Ni som är pensionsmässiga som jag känner kanske igen gården. Där spelades "Kullamanen" in, en äventyrsfilm i sju delar för barn och ungdom. Den ligger på SVT Play under "Öppet Arkiv".
Stigen sluttar kraftigt ner mot havet. Den är inte uppmärkt men många har gått där. Bitvis är det svårt att gå. Stavar gjorde nytta. Väl där väntar skapelsen av drivved och annat lösvirke. Den slingrar sig parallellt med stranden, kanske drygt hundra meter. Den är som en lång orm, försedd med ett par torn. Vilks byggde på den i cirka fyrtio år. Han bar själv det mesta virket över berget.
Det är en ständigt pågående diskussion om vad man ska göra med Nimis. Länsstyrelsen, som är huvudman för naturreservatet, lägger inte två strån i kors för att informera om verket och vägen dit. Problemet är att Nimis är en olaglig företeelse, ett svartbygge i fin natur. Vi hittade med hjälp av Google Maps. Trots avsaknaden av information söker sig många dit, det påstås kring femtio tusen per år. Dessa betraktar Nimis som vad det är, ett enastående konstverk. Och menar att det borde erkännas som sådant.
Redan när Vilks levde bildades ett särskilt rike, Ladonia, på platsen. Det har en drottning och många ministrar. Man är på plats löpande och underhåller verket. Vilks sålde Nimis till ett tyskt par för länge sen. De är nu döda, så ägare är ett utländskt dödsbo. Kommunen och markägaren är enligt uppgift mer positiva till Nimis än vad länsstyrelsen är. Kärestan och jag har diametralt olika uppfattningar i ämnet. På stigen ner hände det sig så att vi mötte en reporter från SR1 Kultur. Hon bad om en intervju, vilket hon fick.
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar