På Kreta hösten 2025 - vad var nytt under solen?

Norra änden på ravinen vid Kato Poros

Sol var det hela tiden. Vi var som vanligt där cirka sex veckor under oktober och november. Under den tidens första del gjorde vi i stor utsträckning sånt som vi gjort tidigare och på bekanta platser som Chania, Chora Sfakion och Plakias. Liknande har jag berättat om i tidigare blogginlägg och ska inte repetera här. Nedan ska jag istället fokusera på några för oss nya vandringar/platser/områden. 

Anopolis

Anopolis är en liten by som ligger en kort men krokig bilfärd strax nordväst om och högt ovan staden Chora Sfakion på sydkusten. Den ligger på en liten slätt omgiven av berg. Invånarantalet är bara drygt två hundra, men det finns två enkla hotell med restaurang. Vi gjorde först en dagsutflykt dit med vänner och tyckte då att det var trevligt. Omlandet verkade spännande för vandringar så vi återvände dit lite senare och bodde då några dygn på hotell Anopoli. 

Med hotellet som bas gjorde vi tre vandringar. Vi hade en hyrbil vilket var nödvändigt. Längs vägen västerut mot byn Agios Ioannis korsar man Aradena Gorge på en spektakulär bro. 

Den ravinen är dryga hundra meter djup och populär att vandra i. 

Ravinen går mot havet och mynnar vid Marmara Beach. Dit tar det 3-4 timmar att gå. I ravinen finns några riktigt svårframkomliga partier, men där leder man med hjälp av vajrar och trappor oss vandrare förbi.

En vacker och spännande tur var det. Fantastiskt skönt var det att bada i havet vid ravinens mynning efteråt. I alla fall för en badoholic som jag.

Väl framme vid stranden är frågan hur man tar sig tillbaka. De riktigt hurtiga går helt sonika samma väg tillbaka till sin bil. Vi hade dock avtalat med vår hotellvärd att hämta upp oss på en serpentinväg i närheten. Det fungerade bra och vi blev lämnade vid vår hyrbil. Under högsäsong kan man åka båt längs kusten till Marmara och sen gå ravinen fram och tillbaka. 

De två andra turerna startade vi i Agios Ioannis. Dit kommer man om man fortsätter några kilometer med bilen efter bron över Aradena Gorge. Det är en mycket liten och tyst by. Vi ställde bilen där. Vår ena tur gick upp till Krousia, platån norr om byn. Dit var det flera hundra höjdmeter och vi tog oss fram längs en grund ravin med mycket sten och tallar. 

Det var en varm dag så det blev rejält svettigt. "Platån" visade sig vara flera små sådana och det var lite svårt veta om man var framme.

Den första (ovan) var liten, men mycket fin. En lite större hade tre gamla grundvattenbrunnar (nedan), vi trodde att kanske denna var den som avsågs. 

Ner och tillbaka till byn tog vi oss längs den knaggliga serpentinväg som finns. 

Den andra turen från Agios Ioannis gick mot nordväst och grottan Kormokopos. 

Längs vägen dit finns en kort avstickare till utsikten vid Papakefala. 

Utsikten var fantastisk och platsen väl värd ett besök. Man ser ner mot kusten och mynningen på Samariaravinen. Vattnet var alldeles turkost där utanför. Lägligt fanns också ett bord för fika vid utsikten. 

Vi fortsatte sen stigen mot grottan, men gick inte ända fram. Det var rätt brant på slutet. Vi vände där man hade bra utsikt mot grottan på andra sidan dalen. Fram och tillbaka var det en knapp mil. Generellt var det lättgånget med ovanligt lite backar och bra underlag. 

Plakias

Vi återvände ett par dagar till det välbekanta och trevliga Plakias. Mest för att förnya hyrbilskontraktet. Vi hann dock med tre mindre utflykter. Vi tittade på grottorna i berget strax öster om stranden. De förfärdigades tydligen under WW2 av de tyska trupper som ockuperade Kreta. En dag gick vi på stränderna vid Rodakino, en kort biltur väster om Plakias. Vi upptäckte där Peristere Beach där den under ockupationen kidnappade tyske överbefälhavaren Kreipe skeppades ut av engelsmän. 

En kväll gick vi upp strax ovan Sellia (by nära Plakias) för att titta på den uppodlade högplatå som finns där. Intressant som vanligt med dessa odlingar på hög höjd. Utsikten över Plakias och bukten var magnifik. 

Georgiopolis

Därefter överraskade vi oss själva med att under två-tre dagar slå ner bopålarna i Georgiopolis. Samhället ligger vid havet på nordkusten och har ett par tusen invånare. Vi har inte bott här tidigare. Det är mest en badort, hotellen är många längs den utsträckta stranden. Därför kanske inte så attraktiv för friluftsfolk som vi. Så här års är dock det mesta tomt, men runt torget är det lite liv, med en restaurang, ett fik och en sportbar öppna. Där hängde vi ett par kvällar, det visades både fotboll och rugby. Kärestan, som har svart bälte vad gäller att hitta boenden på nätet, hade fixat ett ok rum precis intill, nästan ovanpå bageriet. 

Härifrån gjorde vi tre utflykter, primärt för vandring. Den första skedde från byn Kuorna, ett par mil sydostut. Där finns en märkt rundled på tre timmar. 

Den passerar byarna Kastello och Patima och går genom dels fin lövskog, dels öppna hedmarker. 

Det slog oss att det var söndag och då är stadsbornas stora nöje att åka till nån bergsby och äta gott, företrädesvis grillat kött. När vi kom tillbaka till byn var det fullt med bilar och folk längs bygatan. Flera restauranger var öppna. Vi hade tur och lyckades klämma in oss på en av dem. En välförtjänt lunch-middag var därmed ordnad. Jag fick göra avsteg från det vegetariska. 

En annan dag tog vi bilen lite längre bort i samma väderstreck, till Kato Poros, en mycket liten och i stort sett öde by. Vi ställde bilen där och gick en runda på flera timmar. Rundan var som en triangel lite söderut bestående av två raviner som ben och med lite asfaltväg emellan i basen. 

Märkning fanns endast sporadiskt, den var inget att lita på. På ett ställe missade vi ett avtag och gick nån kilometer för långt. Vi passerade byarna Mountros och Vilandredo längs vägen, innan vi var tillbaka.  Ravinerna var förhållandevis enkla att ta sig fram igenom även om vissa korta partier ingav respekt (nedan).

Den tredje och sista turen med Georgiolis som bas var lättillgänglig och utan backar, vi gick helt enkelt fram och tillbaka på den mycket långa och så här års i stort sett öde sandstranden. Det blev en rejäl promenad. Skön som omväxling till alla raviner vi varit i. 

Chania trails

Den sista veckan innan vi skulle resa hemåt bodde vi i Chania igen. I stadsdelen Nea Chora som vi gillar bäst. Det visade sig att ägaren till en av våra favoritrestauranger där, Achilleas, hyr ut en liten lägenhet i huset intill. Bra på alla vis. 

Under den här avslutande veckan gjorde vi tre utflykter för vandring. I området runt Chania finns tio bra markerade "Chania trails". Vi testade två av dem. 

Först nr 7 som börjar vid klostret Agia Kyriaki och slutar i bergsbynbyn Theriso. Hela leden är 12 km och anges ta bortemot fem timmar enkel väg. Vi började vid nämnda kloster och gick bara de tre första kilometerna. Det var ganska jobbigt, det lutar uppför hela vägen. Den första biten är en lång, brant, stenlagd trappa, som leder upp till ett annat kloster. Den hade 414 trappsteg (ja, jag var tvungen att räkna). 

Bortom och ovan detta det andra klostret var det ett öppet och storslaget landskap. Utsikten var formidabel ut över Chania och havet. Längs stigen passeras lämningar av ett venetianskt fort. 

Strax söder om Chania och Mournies, vid Kryo Nero, finns "Chania trail" nr 6. Den börjar och slutar vid landsvägen. Parkeringen på vägkanten är tyvärr minimal och rymmer bara ett par bilar. 

Leden består av två delar. Första halvan är en ravin, den andra går tillbaka över höjderna i ett öppet landskap. Halvvägs finns en liten i stort sett övergiven by, Agios Georgios. 

Ravinen visade sig vara rätt spännande och svårforcerad, ibland var det lite klättring. Tillbakavägen var lätt, både att hitta och att gå. Detta trots att ledansvariga varnade för allt möjligt. De skyltarna var nog felvända, de verkade mest relevanta för den ravin vi redan passerat.

Enligt informationskartan var sträckan fyra kilometer och den skulle ta 1,5 timme. Vi har lärt oss att de där sträcktiderna nog avser nån yngre idrottstyp. Vi brukar dubbla tiden och det stämde på ett ungefär även denna gång.

I våra huvuden finns högtflygande planer. Likt klassiska bergsbestigare vill vi upp i bergen och upp på topparna, gärna de högsta. På Kreta finns det flera toppar över två tusen meter, de högsta är Psiloritis (2456) och Paknes (2453). Vi har fantiserat om att ta oss upp, men än så länge har det mest varit just fantasier. Vädret sätter ibland P, det är moln, kallt, blåsigt eller regn. Men ibland skulle det kunna tänkas att gå. Vi är ju inte så unga längre och vi har insett att det behövs skjuts med 4WD långt upp nära toppen och också gärna en guide. 

Än så länge har vi bara testat att gå upp till de alpina stationerna ("refugio"). Vi har varit vid tre sådana, den högst belägna av dem vi besökt heter Kallergi (ovan) och ligger på berget ovan Omalos-platån och entrén till den populära Samariaravinen. 

Stationen ligger 1680 meter över havet. Man startar vandringen dit på parkeringen till Samariaravinen, där finns en ok märkt stig uppåt . Halvvägs till stationen mynnar stigen ut på den serpentinväg som går hela vägen upp. Totalt från parkeringen är det drygt fyra hundra höjdmeter som tog oss 2-3 timmar. 

Vi gjorde turen för tiotalet år sen. Den gav mycket positiva vibbar, det var fint väder, makalös utsikt och som bonus kom vi i närkontakt med med en stor (27) flock gåsgamar. De lyfte ur en liten klyfta alldeles intill vägen vi gick. Nu, det här året, ville vi försöka göra om den fina turen. Och se, det lyckades. Det var precis lika fint som förra gången. Och vår ork räckte bra trots att vi var tio år äldre. Men någon stor flock med gåsgamar blev det inte. Dock såg vi ett mindre antal på håll. 

 

Det blev sammantaget sex mycket fina veckor på Kreta. Vi upptäckte som sagt mycket nytt. Kreta är verkligen outtömligt. Och drömmen om Paknes och Psiloritis lever!