Vandring på Klosterleden och Östgötaleden

I månadsskiftet april-maj 2015 vandrade vi under fyra dagar Vadstena-Ödeshög-Tåkern. Klosterleden går mellan Kolmården och Ödeshög. Vi följde den i stora drag, men improviserade här och var för att ta en kortare eller finare väg. Över Omberg följde vi t ex Östgötaleden. Ibland sammanfaller de två lederna. Från Ödeshög tog vi oss sen via buss och till fots till Tåkern för att skåda fågel och titta på det nya Naturum.

Vår vandring bestod av följande etapper:

Dag 1: Vadstena – Luckerstad B&B via Nässja, ca 14 km, 3 timmar

Dag 2: Luckerstad – Ombergs Turisthotell via Borghamn, ca 25 km, 8 timmar

Dag 3: Omberg – Ödeshög via Stora Lund naturreservat, ca 10 km, 3 timmar

Dag 3 forts: Ödeshög – Svanshals vandrarhem vid Tåkern, vi tog buss mot Väderstad och steg av på hållplats Kyleberg, gick sen ca 4 km, 1 timme

Dag 4: Svanshals – Naturum Tåkern – åter hållplats Kyleberg, ca 6 km, 2 timmar

Vi kom till Vadstena mitt på dagen sista april med tåg och buss via Linköping och Skänninge. En historiskt innehållsrik stad med mycket att titta på förstås. För oss blev det mest exteriört för det visade sig att det mesta öppnade först fr o m maj. Den gamla klosterkyrkan var dock öppen och vi tittade in. Vi förvånades över den ovanliga, nästan kvadratiska formen och avsaknaden av vapenhus. Den kändes mer välkomnande än den form av kyrka man vant sig vid. Kyrkan invigdes 1430 och hade byggts efter noggranna anvisningar av Heliga Birgitta. Vid torget finns rådhuset (bild nedan), också det från 1400-talet, och Sveriges äldsta bevarade. I västra utkanten ligger Vadstena slott, en av landets Vasaborgar.

Innan vi skulle ge oss iväg på vår vandring behövde vi äta något rejält. Flera restauranger i centrum var stängda så här på Valborgsmässoafton. Efter surfande på nätet fastnade vi för en koreansk restaurang en bit bort längs Motalagatan. Den visade sig vara öppen och en höjdare. En på utsidan oansenlig restaurang, liten också inuti med bara ett par bord, men maten var fantastiskt god. Vi åt bibimbap, en slags koreansk pytt, men här serverad med ingredienserna åtskilda. ”Gästerna här i Sverige vill ha det så”, sa den koreanske kocken.

Ja, hur skulle man klara mathållningen, så här under en helg, om det inte vore för våra invandrare och deras medtagna matkultur. Under vår vandring blev det inte bara koreanskt som i Vadstena, utan italiensk (!?) pizza i Ödeshög och en avslutande mongolisk buffét i Linköping. ”Det svenska matlandet” som förre landsbygdsministern Erlandsson pratade sig varm för, lyser verkligen med sin frånvaro utanför storstaden. Detta är ju egentligen mycket märkligt, eftersom det är där på landsbygden maten har sitt ursprung.

På Pilgrimscentrum intill kyrkan hade vi vänligen gratis fått en liten bok om Klosterleden. Där fanns kartor och beskrivningar för dess olika delar, så med den borde vi kunna ta oss fram var vår tanke. Det visade sig snabbt vara fel, för Klosterleden var en led nästan helt utan markeringar. Vi hittade inga markeringar när vi skulle ut ur Vadstena och fick gå lite på känn. T ex rundade vi reningsverket på landsidan trots att det på kartan såg ut som att leden skulle gå rakt igenom.

Efter att ha passerat reningsverket följde vi Vätterstranden nordväst ut till gården Naddö, där leden svängde 90 grader in mot landet. Sen gick vi på en mindre grusväg upp mot Nässja kyrka. Hela vägen från Vadstena hade leden gått i ett öppet och ganska enformigt jordbrukslandskap. Sällskap hade vi under vägen av stora mängder sånglärkor som drillade i skyn trots blåsten. Också av en cairnterriervalp som rymde från husse som samlade sten i en gigantisk frontlastare långt borta på ett fält. Valpen jagade som besatt fram och tillbaka över fältet och ville inte släppa taget om oss. När vi och valpen försvunnit ur sikte för husse bakom ett backkrön kom denne snart farande i sin monsterlastare för att hämta valpen. Lite lustigt var det med en så stor maskin för en så liten hund.   

Vi diskuterade längs vägen vad som varit här innan jordbruket. Av en del tecken, bl a pumpstationer och invallade kanaler, var det rimligt att tro att här varit kärrmarker, vilka dikats ut. Följden blev att de organiska marklagren odlades bort och markytan sänktes. Därav det uppkomna behovet av pumpstationer och kanaler. Nästa dag, nära Omberg, såg vi också lite rester av mörk, organisk matjord. De här kärrmarkerna var innan dikningen sannolikt beväxta med en del lövskog, framförallt al.

Det väder som i början varit hyfsat, men rejält blåsigt, förbyttes i höjd med Nässja kyrka av regn. Därför blev det inte så mycket av några kyrkostudier på denna plats. Kyrkan var dessutom låst, men vi tog skydd bakom den i lä för regn och blåst när vi bytte om till mer ändamålsenliga kläder. Det är i alla fall en fin liten kyrka som enligt s k dendrokronologisk analys (analys av årsringar) av byggnadsvirket lär vara från 1100-talets andra hälft. I närheten av kyrkan finns tydligen också en domarring, men den missade vi helt i ovädret.

Vi stretade vidare söderut över fälten i regn och blåst. Efter ett par km kom vi till ännu en vacker kyrka vid Örberga (bild ovan). Den har ett tydligen rätt unikt torn, en parallell till den mer berömda kyrkan i Husaby, och är byggd i början av 1100-talet i grå kalksten. Kyrkan ger ett enkelt men samtidigt sobert intryck. Även denna kyrka var låst, men det var inte sidobyggnaden som visade sig innehålla såväl ett ”stenmuseum” som ett enkelt härbärge. Stenmuseumet var inte vad man i förstone tänkte på utan innehöll en ca 2 m lång rektangulär och mycket vackert målad gravkista i sten. Härbärget fanns på övervåningen och där fanns tre enkla sängar på vilka man kan sova över under sin vandring. Endast 30 kronor kostar det, pengar som man kan lägga i en bössa. Den enda bekvämligheten förutom sängen var en toalett som fanns på gården.

Vi noterade att kyrkorna och traktens alla äldre boställen låg på höjder i landskapet. Det gav oss stöd i tankarna om att här varit stora kärrmarker innan utdikningen och uppodlingen, varför det då för länge sedan endast var tänkbart att bo i höjdlägen.

Istället för att övernatta i det enkla härbärget, valde vi ett avsevärt bekvämare nattlogi, nämligen Luckerstad Gästhus (B & B). Gården ligger ca en km söder om Örberga kyrka. Gårdens ägare visade sig ha arrenderat ut åkermarken och satsar sen flera år på logiverksamheten. Huset man bodde i var relativt nyrenoverat och innehöll 4-5 mycket fina rum och ett stort kök, där man kunde fixa med egen mat om man hade med det. Frukost åt man i en ny tillbyggnad på magasinet intill. Hela gaveln var fönster och man satt och åt med utsikt över några träd och slättens öppna landskap. Frukosten var minnesvärd och innehöll allt man kunde önska och mer därtill. Mycket hemodlat från den egna trädgården, förstås hembakat bröd och särskilt minns jag ett par innovativa och väldigt goda marmelader. Stället kan verkligen rekommenderas, nog faktiskt bland de allra bästa och mest prisvärda B & B vi bott på.

En bonus vid gården var ett par långa pilevallar (alléer av pilträd). De gjorde sig mycket bra i morgondimman efter gårdagens myckna regnande. Sådana alléer är mest kända från Söderslätt i Skåne och ett unikum här i Östergötland. I Skåne anlades på 1600-talet pilevallar längs vägarna på order av danske kungen Kristian IV. Syftet var främst att begränsa vinderosionen av matjorden. De hamlades vart tredje år och fick då sitt karakteristiska utseende.

Efter den goda frukosten, med som det senare visade sig en fantastiskt god lunch i bagaget, gick vi först tillbaka mot Örberga kyrka och svängde sen av mot sydväst. Vi följde mindre vägar nära sjön i riktning mot Omberg, som snart dök upp i synfältet, en knapp mil bort. Vindkraftverken vid Häckenås siktade vi in oss på först. Vi rundade dem nära intill, det var lite otäckt gå så nära, följde sen grusvägen som tog av mot vänster i riktning från sjön, och gick därefter vidare mot Borghamn. Möjligen hade det gått att fortsätta rakt fram längs sjön, men vi tordes inte chansa, på kartan såg det ut som om det fanns en bäck i vägen, som kanske saknade bro.

I Borghamn fanns det i den kant vi först mötte många fina små hus. Vi sökte oss till det STF vandrarhem som vi visste fanns där, inte för att bo, men för att om möjligt hitta lämplig rastplats i lä för vinden. Före vandrarhemmet passerade vi först ortens stenindustri där man bryter och vidareförädlar kalksten. Kalkbrottet ligger i södra delen av ett stort område med kalkberggrund från Omberg och upp mot Motala. Denna formation är förklaringen till varför jordarna uppe på Omberg är så kalkrika och bördiga. Inlandsisen, som här i området rörde sig söderut, malde ner och förde med sig kalkmaterial upp över Omberg. Berggrunden på själva Omberg är i sig ganska näringsfattig och består mest av granit och gnejs, Sveriges två vanligaste bergarter.

Innan vi kom fram till vandrarhemmet passerade vi också hamnen i Borghamn. Där låg mest bara fritidsbåtar i vattnet. Det fanns också några äldre små fiskebåtar, men det låg alla på land. Sammantaget en talande bild över utvecklingen av näringslivet vid Vättern och annorstädes på landsbygden. Vandrarhemmet i Borghamn är stort med många olika hus. Jag har aldrig bott där och vet därför inte hur det är. Vi hittade i alla fall ett lämpligt bord med bänkar i lä, där vi kunde avnjuta det förträffliga lunchpaketet från Luckerstad.

Strax söder om vandrarhemmet i Borghamn fann vi strax Östgötaleden där den tangerade den asfalterade smala väg som går på sjösidan av Omberg. Det bar av uppför en bit, men det blev aldrig jobbigt. Man var snart högt uppe med en vidunderlig utsikt över Vättern och Hökensås på andra sidan. Vi följde sen Östgötaleden längs hela Omberg, via Stocklycke till Ellen Keys bostad Strand och slutligen Ombergs Turisthotell där vi skulle äta middag och övernatta.

Omberg är en horst, likt t ex Söderåsen i Skåne. En horst har bildats genom förkastningar i berggrunden. Omberg har en tydlig förkastning mot Vättern, men även en på östra sidan.

Hela Omberg utgör en av Sveaskogs ekoparker. Skogen överraskade. Som jag mindes den från flera mycket kortvariga besök under min doktorandtid kring 1980 utgjordes den mest av äldre granskog, förutom bokskogen längst i söder, f ö landets mest nordliga naturliga bokskog. Nu insåg jag att den var avsevärt mer variationsrik, både i åldrar och vad gäller trädslagssammansättning. Där finns förutom gran och bok, även tall, lind och också stora inslag av ek. Sveaskog driver ett vällovligt projekt att dels vårda de gamla ekar som finns, dels se till så att det finns flera gamla ekar i framtiden att glädjas över. Hyggen, som ofta är en styggelse för skogsvandraren, uppvisade här på berget sin mest positiva egenskap – att öppna upp i ett kuperat landskap och därigenom möjliggöra mångmila utblickar. I branten ner mot Vättern är det särskilt bördigt p g a en del mer näringsrika bergarter som sticker fram, men även p g a det översilande avrinningsvattnet och den värmande eftermiddags- och kvällssolen. Där finns partier som påminner om urskog, med mycket gamla både levande och döda exemplar av ek och lind.

Omberg uppvisar förstås mycket annan biologisk mångfald än träd. Markvegetationen består p g a kalkrikedomen till större delen av en fantastisk örtflora med många arter som de flesta inte är så vana vid, t ex gulsippa, gullpudra, skogsbingel och ramslök, den senare en kryddväxt förd till landet av invandrande munkar på medeltiden. Vi såg och hörde också en del fåglar, t ex ormvråk, spillkråka, många bofinkar och en del sannolikt nyanlända lövsångare.

På vägen över Omberg stannade vi förstås till på flera mer turistiska platser. Västra väggar var förstås ett måste, där berget stupar ner i Vättern och där man har en fin överblick över Ombergs västra sluttning. Vi kom också förbi Älvarums udde, en fint belägen plats med vindskydd och eldstad. Det var välkommet i det regn som nu börjat tillta. Där mötte vi två unga män som tänkte övernatta i vindskyddet. Vi var inte avundsjuka. Regnigt, kallt och blåsigt. Tyvärr kom vinden den här gången från norr, vilket var fel håll med tanke på vindskyddets lokalisering. Vid Stocklycke finns Ekoparkens besökscentrum med kartor över området och en del annan information. Där finns också vandrarhem och servering. Mot slutet av Omberg passerade vi Ellen Keys ställe Strand, det skulle vi besöka nästa dag, då de skulle ha guidade visningar.

Vid sex – halv sju kom vi under tak på Ombergs turisthotell. Skönt, det hade regnat i flera timmar på slutet. Hotellet är ett gammalt klassikt hotell, i trä och med stora spröjsade fönster. När jag bodde där en gång på en kurs för 35 år sedan var det på dekis. Nu var det sen flera år övertaget av ett par yngre som driver det med frenesi och nu hade renoverat en hel del. Rummet var fint. Middagen var mycket bra, med flera rätter. Tur var det att de inte var så stora.

Nästa dag hade regnandet slutat. Någon berättade att det tydligen kommit hela 40 mm sen det började på eftermiddagen dagen innan. Efter en bra frukost var det dags att fortsätta vandringen söderut. Men först skulle vi hinna med två kulturella visiter: Alvastra kloster och Ellen Keys Strand. Alvastra kloster byggdes upp i mitten av 1100-talet av invandrande cisterciensermunkar utsända från Avignon i Frankrike. Det blev centrum för rörelsens expansion i Mellansverige och flera ytterligare kloster byggdes senare upp. Resterna av klostret ligger strax norr om turisthotellet. Rätt mycket ruiner finns kvar och särskilt iögonenfallande är resterna efter kyrkan som har flera höga väggar kvar. 

Klostret fanns kvar ända fram till reformationen då Gustav Vasa exproprierade klostret som övertogs av en kungsgård som ännu finns kvar i form av ett stort lantbruk på platsen. Munkarna lämnade successivt landet och klosterrörelsen dog ut. Byggnaderna användes som stentäkt för bl a Vasaslottet i Vadstena. I mitten av 1900-talet uppstod ett nytt kloster (”Heliga Hjärtas kloster) vid Omberg, som ligger som mitt på bergets östra sluttning.

En knapp kilometer väster om turisthotellet ligger Ellen Keys Strand. Det är ett stort tvåvåningshus, smalt och avlångt där det ligger i sluttningen alldeles intill Vättern. Där är guidade visningar två-tre gånger om dagen under högsäsong. Ellen Keys var en känd svensk författarinna och debattör som var aktiv under 1800-talets andra hälft och i början av 1900-talet. Särskilt aktiv var hon i frågor om barns lärande och kvinnors rättigheter. Hon lockade tydligen flera hundra åhörare på sina föreläsningar i arbetarrörelsens regi i Stockholm där hon bodde en period. Det engelskklingande efternamnet var ett minne av någon tidigare anfader från Skottland.  Hon växte upp utanför Västervik, tydligen i ett fint hus och en fin miljö som hon alltid senare i livet kom att längta tillbaka till. Familjen kom nämligen på ekonomiskt obestånd och fick lämna det fina huset och flyttade då till Stockholm. När hon senare hade blivit relativt rik på sitt författarskap i 60-års-åldern försökte hon köpa tillbaka föräldrahemmet. Men då detta inte gick lät hon bygga sitt Strand vid Vättern. Det var hennes vänskap med Verner von Heidenstam som hade lockat henne till platsen. Han hyrde sommarhus på granntomten. ”Boken byggde huset” lär Ellen ha sagt om sitt nya hus Strand. Lustigt och passande i sammanhanget är att tomten är granne med det naturreservat som omfattar vad som anses vara Sveriges nordligaste naturliga bestånd av trädslaget bok. Huset drivs idag av en stiftelse som bildades efter hennes bortgång. Hon hade inga barn. Huset är väl bevarat och värt ett besök. Inuti är det målat med vackra milda färger, nästan som Waldorf-färger. Det är fullt av genomtänkta detaljer, särskilt minns jag att hörnen byggs bort eller dolts av tavlor på diagonalen, den indragna balkongen och de fyndiga namnen på olika skåp i köket. Hon lär också sagt att det är tre saker som karakteriserar ett riktigt hem: ”ljus, böcker och människor”. Allt detta finns fortfarande, människorna är idag de många tusen årliga besökarna. Enligt hennes gästbok så hade hon flera tusen gäster under sina år på Strand. Hur hon lyckades administrera detta är idag svårbegripligt. Hon hade inte ens telefon utan all korrespondens skedde brevledes. Idag kan kvinnor söka stipendium för att sitta och arbeta ett par veckor på Strand under sommaren med något som har anknytning till Ellen Keys liv och verksamhet. Besök huset om ni har chansen!

Vi följde sen strandstigen söderut två-tre kilometer till det lilla samhället Hästholmen. Vandringsleden går av någon anledning som vi inte förstod på en väg längre inåt land, också till Hästholmen. Den strandstig vi följde var närmare och också med mer sjökontakt. Kuriosa var också att Ellen Keys lär ha gått denna stig dagligen under tiden när hennes hus Strand byggdes. Hon hyrde då bostad i just Hästholmen. Längs stigen passerar man Ålebäcken där det från 1100-talet till 1700-talet bedrevs kvarnverksamhet, från början tydligen i regi av Alvastra kloster. Hästholmen har gästhamn och kafé. Vi hittade en bänk i lä för den vind som fortsatte att blåsa även denna dag. Där kunde vi sitta ner och äta av vår matsäck.

Strax söder om Hästholmen kommer man in i naturreservatet Stora Lund. Reservatet utgörs av ett område med klippor längs stranden av Vättern. Många vackra hällar finns där, slipade av inlandsisen. Utsikten är fin över sjön. I broschyren om reservatet står att det varit övningsområde för militären och det varnas för att befatta sig med eventuellt ammunition som upphittas. Det enda med militär anknytning vi fann var en gammal bunker eller dylikt som förvandlats till vindskydd/rastplats. Vandringsleden genom reservatet var bitvis lite besvärlig, till den del beroende på det myckna regnandet natten innan. Stigen gick ibland fram i skrevor mellan klipporna. Nu var de förvandlade till moddiga små bäckar. Det kunde också vara rätt halt på klipporna. Det finns en del som borde ses över med leden genom reservatet: någon spång/bro behöver åtgärdas, lite röjning av buskar vore bra för framkomligheten och för att märkningen ska synas, på ett och annat ställe borde omdragning övervägas, och vid golfbanan borde ett skyddsnät sättas upp där leden går precis bredvid en golfgreen.  

Från reservatet gick vi 3-4 kilometer på småvägar genom ett ganska varierat jordbrukslandskap via Önninge till Ödeshög. I Önninge fanns en ”korpralsgård” som vi funderade över vad det kunde vara. I Ödeshög var planen att äta i väntan på en buss österut. Ett par pizzerior var allt som fanns öppet så här på en lördag eftermiddag. Vi fastnade för en av dem efter rekommendation från lokalbefolkningen (Venecia vill jag minnas den hette), där det visade sig att de hade ”italiensk” (!?) pizza. Den visade sig bestå mest av ett tjockt lager ost.

Från Ödeshög är det en mil genom ett trist jordbrukslandskap till Tåkern. Vi tog en buss en bit längs gamla E4 eller som den också tydligen kallas ”Turistvägen”. Vi skulle till vandrarhemmet vid Svanshals för övernattning. Det blev en hel del dividerande och förvirring i samtal med både busschauffören och vandrarhemsföreståndaren innan vi riktigt begrep var vi skulle av. Hållplatsen hette Kyleberg, men visade sig ligga 2 km söder om byn Kyleberg. Så vi fick 4 km att gå i st f som vi trott 2 km. Det var ett enahanda landskap verkligen, det enda trevliga avbrottet var den vackert meandrande Lorbybäcken, vilken småningom rinner ut i Tåkern.

Svanshals vandrarhem visade sig vara ett mycket fint ställe. Det ligger fint alldeles intill kyrkan och har utsikt mot Tåkern bara några hundra meter bort. Huset har varit skola långt tidigare. Ett yngre par driver vandrarhem och café där sen några år och gör det med bravur, de hade fått höga betyg på Tripadvisor. Caféet, där man också fick frukost, var i ett mycket vackert rum, särskilt i morgonsolen. En del av panelen från den gamla skolsalen var bevarad.

Från vandrarhemmet är det inte alls långt ner till strandängarna. Där finns en liten slinga att gå. Bort till Naturum vid Glänås är det bara ca en kilometer. Det var första besöket där och vi hade hört mycket talas om det vassinklädda huset. Det var fint både inne och ute, med stora glasfönster ut mot Tåkern. Även det stora fågeltornet var klätt i vass och tyckte jag påminde i formen om en hjälm som riddarna hade vid tornérspel. Vi följde med på en guidad tur längs ”Strandpromenaden” och fick se/höra bl a skäggmes, trastsångare, trädpiplärka, vattensalamander och grodor. Rördrommens tutande hördes flera gånger över vasshavet. Vi noterade också att där fanns en särskild ”Sagostig” för barn. Bra initiativ att tänka på aktiviteter för barnen på en sådan här plats primärt ämnad för fågelskådning. Alla medföljande barn kanske inte delar föräldrarnas fågelintresse. Naturum Glänås har hela 80 000 besökare per år. Den dagen vi var där var en söndag med vackert väder och det formligen kryllade av folk. Hela Tåkern beräknas ha ca 100 000 besökare på ett år. Tåkern har en spännande historia som fågelsjö. Den blev intressant som sådan efter en sjösänkning med nästan två meter som gjordes i mitten av 1800-talet för att vinna åkermark. Medeldjupet blev då knappt en meter och vassbältena etablerades efter det, vilket gjorde sjön intressant för många fåglar. Den gjorda sänkningen hade dock blivit en besvikelse för jordbruket i och med att den frigjorda marken var stenig och inte särskilt bördig. Bönder i trakten drev då på för att torrlägga hela sjön. Efter mycket diskussion t o m på riksplanet beslutade regeringen i början av 1900-talet att ge tillstånd till torrläggningen. Den blev dock med facit i hand tack och lov aldrig av p g a brist på pengar.

Efter några timmar vid Naturum Glänås gick vi tillbaka de fyra kilometrarna till busshållplatsen Kyleberg. Bussfärden gick till Linköping, där tåg väntade tillbaka mot Uppsala. Innan avfärd hann vi med att äta en mongolisk buffét på ett av de få matställen som var öppna en söndagseftermiddag. Noterbart var att tre av fyra middagar vi ätit under resan var av utländsk härkomst. Och det berodde inte bara på våra egna smakpreferenser utan också på att det ofta är invandrare som har öppna matställen under helgerna. De har verkligen på olika sätt berikat vår matkultur här i landet.

Totalt gick vi ca 6 mil under de här 3,5 dagarna. Det gick rätt lätt tyckte vi trots att vädret inte var det bästa. En bra blandning av natur och kultur blev det också. Hade fler kulturbyggnader varit öppna i Vadstena där vi började hade vi nog tittat mer där och sen tagit en kortare väg genom jordbrukslandskapet till Luckerstad. Överlag var det en fin och intressant vandring som verkligen kan rekommenderas för den som vill pröva.

Beskrivningar/kartor:

Pilgrimsvandra på Klosterleden till Vadstena – guide för yttre och inre vandring. Peregrinus skriftserie nr 7. Pilgrimscentrum i Vadstena, tryckt 2010. ISBN 978-91-7580-466-8 (bok).

Ekopark Omberg, Sveaskog (folder).

Stora Lund. Naturreservat i Östergötlands län. Länsstyrelsen/Ödeshögs kommun (folder).

Tåkern. Naturreservat i Östergötlands län. Länsstyrelsen (folder).