Försvunnen fars fotspår

Pappa Ragnar,  i 20-års-åldern tror jag

Det var i fjol (2015) 100 år sedan min pappa Ragnar föddes den 28 juni. Då fick jag idén att berätta lite om honom och också att arrangera den resa i hans fotspår som jag skriver om nedan. För mig har väl detta varit en process av bearbetning av mina egna minnen och erfarenheter i syfte att försöka förstå mer om honom och om mig själv.

Det är nu ett drygt kvarts sekel sen han dog, så i fysisk mening har han varit försvunnen i alla fall sen dess. Dock har jag därefter tänkt på honom en hel del, så i den meningen har han varit delvis närvarande hela tiden. Att jag skrivit den här texten och ordnade vår resa, tyder ju också på det. 

För mig var han rätt mycket försvunnen under sin livstid. Vi hade en rätt sporadisk kontakt. Under mina första år i Sundsvall, jag bodde där tills andra klass, berodde detta gissningsvis på att han likt andra fäder jobbade mest hela tiden och dessutom tog liten del i barnens fostran. Att hans jobb var i Härnösand gjorde förstås inte saken bättre. Jag minns egentligen intre så mycket av honom från den här tiden. En och annan tidig skidtur i skogen bortom Södra Stadsberget har jag dock en del flyktiga minnen av.

Efter tiden i Härnösand fick han jobb som butikschef på Luxor i centrala Örebro och reste dit flera månader innan resten av familjen. När det lilla huset i Sundsvall väl var sålt, reste vi i resten av familjen dit. Efter inte så lång tid visade det sig att han under "singeltillvaron" i Örebro funnit en ny kvinna. Detta dröjde det dock länge innan jag som 8-åring förstod. 

Den första tiden i Örebro hölls i alla fall familjen hjälpligt ihop. Jag minns en del fina helgutflykter i Kilsbergen och fotbollsspelande på Hampetorps IP, intill vilken vi hade en liten sommarstuga. Därutöver några vanvettiga bilfärder dit och till andra ställen, bl a till Sörmland där hans släkt fanns och till Degerfors eller Karlstad för derbymatcher i fotboll och bandy. Bilbälten fanns inte då eller användes i alla fall inte. Bilar och sport gillade han. Han var, liksom min mamma, en rätt hyfsad löpare i unga år. En egenskap som det senare visade sig att jag nog ärvt.

Efter en tid förstod även jag långsamt att föräldrarnas äktenskap rämnade och att de skulle skiljas. När skilsmässan väl var ett faktum skämdes jag. Varför vet jag inte, men bidrog gjorde nog att det på den tiden var mycket ovanligt att föräldrar skiljde sig. Jag ville de första åren varken tala om det eller ta hem kompisar.

Han flyttade till och öppnade egen butik i Karlskoga och bad ofta om att jag skulle komma på besök. När jag motsträvigt någon gång ibland i tonåren fick mig dit så hade han inte tid med mig utan endast med sina affärer. Då stack jag istället ut och löptränade, vilket jag sen en tid börjat med.

Jag tävlade på medeldistans under gymnasieåren i KFUM Örebro. Han ville då gärna komma och titta, intresserad som han var av sport i allmänhet och löpning i synnerhet. Lite ville han nog också vara med och sola sig i glansen av mina framgångar (jag var hyfsat bra för min ålder). Vem har inte gjort så visavi sina egna barn?

Han fick två barn i det nya äktenskapet, två halvsystrar till mig. Den yngre omkom tragiskt tidigt under traumatiska omständigheter. Den äldre har jag först på äldre dagar haft den stora glädjen att anknyta lite mer till. När jag själv fått barn träffade vi min pappa med sin nya familj vid några tillfällen i deras sommarstuga vid Våtsjön strax öster om Karlskoga. Då, och alltför sent, hade mitt eget harnesk mot honom börjat erodera.

Jag minns att han var mycket intresserad av barnbarnen och gärna hade dem i knäet. Bara ett par år efter att min yngste son föddes gick min pappa tragiskt och snabbt bort i en obotlig sjukdom som plötsligt gav sig tillkänna. Detta var 1989 och pappa var då endast 74 år gammal.

Resan i pappas fotspår

Vem var han egentligen? Den 28 juni 2015 var det precis 100 år sedan han föddes. Det tyckte jag var ett passande tillfälle att om möjligt förstå mer om honom. För mina tre syskon, två nära kusiner och min käresta fixade jag därför till en resa i pappas fotspår. Ett minst lika viktigt syfte som att leta efter spåren av honom var förstås att ha glädjen av några dagars trevlig samvaro.

Vy över Sittuna vid Långhalsen där min farmor Anna Lovisa växte upp

Under ett par dagar kring 28 juni reste vi runt till platser som anknöt till min pappa, alla centralt belägna i det vackra Sörmland. Avseende skönhet är enligt min mening nog Sörmland sammantaget bland "Topp-fem" av Sveriges landskap. Medtävlare är enligt min mening främst Ångermanland, Hälsingland, Värmland och Gotland. Sörmlands tjusning är dess småbrutna topografi, dess ständiga och småskaliga mix av skog och öppna landskap och de många sjöarna.

Vi bodde på Lilla Paris, en lantligt belägen Bed & Breakfast i Husby-Oppunda. Det ligger strax norr om Vrena där pappa växte upp. Stället ligger i kanten på ett skogsparti med åkermarkens öppna landskap mot norr. På Lilla Paris fanns ett för oss idealiskt hus med ett centralt beläget vardagsrum, ett stort kök/matrum och precis det antal sovrum vi behövde. Den första kvällen då vi kom fanns smörgåsar iordninggjorda. Den andra av de två kvällarna vi bodde där hade värdparet ordnat en mycket god middag på kött av dovhjort (själv åt jag förstås fisk).

Vårt program var späckat med besök av platser och aktiviteter. Den första dagen av de två började med ett besök vid Högvalla strax sydväst om Vrena. Vrena ligger med sjöarna Långhalsen och Hallbosjön på varsin sida. Till Högvalla är det numer lite krångligt att hitta. Det har byggts en bostadsområde som skymmer vägen. Man åker per bil en liten bit västerut från Vrena kyrka i riktning Bettna och Katrineholm. Strax i utkanten på Vrena tar man vänster in från stora vägen på Strandvägen, sen strax höger in på Prästebolsvägen och slutligen vänster in på Björkslingan. Längst in på den, i kanten ut mot åkrarna, ställer man bilen. Sen får man gå 500-600 meter på en sån där fin gammaldags grusväg med grässvålen i mitten.

På den fina grusvägen mellan Prästbol och Högvalla

Vid Högvalla, med utsikt över Hallbosjön, hade min pappa och hans tre syskon växt upp. Huset byggdes av min farfar Gustaf Lundgren alldeles i början av 1900-talet. Han och hans nyblivna hustru Anna Lovisa var under byggtiden inhyrda på ett litet ställe Karlberg, fågelvägen endast några kilometer västerut. Dit var vi aldrig, det visade sig nämligen under min tidigare rek-tur ligga rätt trångt till med svårigheter att parkera. Jag var lite osäker på också i vilket av husen där som farmor och farfar hade bott.

Högvalla där pappa växte upp

Från Högvalla har jag många rätt tydliga minnen. Farfar Gustaf var en stillsam, lite butter och tillbakadragen person. Han var inte särskilt barnkär tror jag och därför nog inte heller speciellt intresserad av oss barnbarn. Han hade nån slags astma och rökte därför företrädesvis sent på kvällarna cigaretter som gav ifrån sig en lite märklig och otäck lukt. Han åt havregrynsgröt till frukost och var noga med elva-kaffe, precis på klockslaget skulle det vara. Jag ser också honom framför mig slående med lien på tomten eller bärande två hinkar vatten på sitt ok. Brunnen fanns strax nedan och framför huset. Den sinade ibland och då hämtade han vatten långt bort en bit tillbaka längs vägen mot Vrena. Det var också bort mot det gamla soldattorpet där en bekant som hette Emil bodde. Jag var med honom eller pappa dit nån gång. Jag minns inte om de var släkt på nåt sätt eller bara grannar och polare.

Min farfar Gustaf, sannolikt vid ca 30 års ålder

Min farmor Anna Lovisa har jag tyvärr aldrig träffat, hon dog redan då min pappa var i yngre tonåren. Hon var en mycket vacker kvinna av en del fotografier att döma. Hushållsarbetet övertogs efter hennes bortgång av pappas yngre syster. Farfars huvudsakliga arbete var vid sågen i Vrena.

Min farmor Anna Lovisa, sannolikt också ca 30 år

Som små var vi syskon ofta på Högvalla med våra föräldrar. Ofta var också nån farbror eller faster där med familj. Det var mycket kalasande. Och också mycket musik och glad stämning. Äldsta fastern och hennes man spelade och sjöng. Något fragmentarisk minne har jag dels av stora gäddor i en sump nere vid bryggan (farfar försörjde sig delvis genom fiske), dels av bad nere på badklippan dit man kom genom att passera Sjumilaskogen.

Badklippan bortom Sjumilaskogen, vid Hallbosjön

När min äldsta syster och jag var små var vi där nån sommarvecka på grönbete ett par gånger. Att det var två har det sagts mig, men jag kan bara minnas en. Jag tror vi var kanske 8-10 år då. Farfar var inte rustad att ta hand om oss småttingar, så därför hade vi en inhyrd barnflicka med oss. Föräldrarna jobbade. Vi ägnade oss åt att att leka kurragömma i de gamla uthusen och att smyga runt i skogen. Ekbacken mot Vrena till var vi ofta i. Jag tror att vi då nog inte alls uppfattade backens botaniska företräden.

Barnflickan vi då hade är värd ett särskilt kapitel. Hon kan ha varit 15-16 år. Rödhårig minns jag. Jag tror hon knappt kunde laga mat. Nåt hon var bra på var dock att vänslas med killen i granngården Prästbol, han kunde vara ett eller två år äldre. Badade vid klippan gjorde vi rätt ofta, detta trots att vi nog inte kunde simma (jag lärde mig mycket sent). En gång vid badet hade barnflickan med sig den nye pojkvännen i släptåg. Vi småglin var väl alltför påflugna så det nya paret tog helt sonika och simmade över sjön till en annan badklippa där. På så sätt fick de vänslas ifred. Att se till oss icke simkunniga glin det var förstås underordnat. Jag var nog lite hemligt kär i denna rödhåriga skönhet. Och svartsjuk förstås på den där fjanten från Prästbol.

Nej, åter nu till jakten på den försvunna fadern. När jag hade varit på rek-turen tidigare en vardag fanns inga människor i det gamla huset vid Högvalla, men att det var bebott det syntes, sannolikt hade nån det som fritidshus. Huset var sig likt från barndomen men hade försetts med en farstuutbyggnad. Denna gång stod nu en bil parkerad där. Vi var rätt tidiga och det det var lördag morgon, så de boende låg möjligen och sov. Jag gick in på tomten till huset och knackade på. Vi ville ju alla om möjligt gå runt på tomten för att se oss omkring och kanske känna igen stort som smått. Bortsett från min rek-tur var det nog mer än 30 år sen jag var här.
Jag hörde hur det bullrade till inne i huset och strax kom en lite yrvaken kvinna i morgonrock och öppnade. Jag berättade vilka vi var och hon erbjöd oss omedelbart att både gå runt på tomten och att komna in i huset. Nu kom också hennes man och hälsade oss välkomna. Han var färgad och kusin M berättade då för oss vad faster I en gång hade sagt. Faster I bodde inne i Vrena och hade en gång besökt Högvalla i samma nostalgiska ärende som vi nu. Efter sitt besök hade hon då enligt kusin M överväldigad sagt: "Och vet ni, det bor en neger på Högvalla!". Flertalet av oss hörsammade nu inbjudan att titta in i huset. Själv nöjde jag mig att titta in i den nytillbyggda farstun.

Den bortre delen av tomten ner mot Hallbosjön var sen länge avstyckad, inkluderande ladugården och det stora uthuset med bl a vedboden. Det var i dessa byggnader vi syskon och kusiner lekte mer eller mindre farliga och förbjudna lekar. Efter hustitten gick vi ner till badklippan. Det som barn upplevdes som Sjumilaskogen var nu möjligen en Sjustegsskog, om än långa sådana. Då en högvuxen granskog, nu en dito tallskog. Däremellan har en hyggesfas passerat. Mycket hinner hända med industriskog på 50-60 år.

Badklippan i sig var sig lik. Det som ändrat sig var vegetationen på land och i vattnet. Tallarna i strandskogen hade blivit större och tätare. Vassen utanför klippan hade växt ihop från sidorna så att knappast alls något öppet simstråk rakt ut återstod. Jag har varit här några gånger sen ungdomen och var själv därför redan införstådd med förändringen. Ingen var badsugen, men vi stod där på klippan en stund och pratade gamla minnen.

Vi gick tillbaka till bilarna. Det började närma sig nästa inplanerade aktivitet, utfärd med båten Munter på Hallbosjön från kajplatsen vid Pilgrimsbo i Vrena. Väl där åt vi en medhavd god salladslunch på de bord med bänkar som finns utställda. Munter är en gammal ångslup från slutet av 1800-talet. Den byggdes på beställning av en greve Sparre i Ulricehamn. Den är ombyggd flera gånger sen dess. Den har transporterat folk och gods på först Åsunden och senast Hallbosjön och Yngaren. De två sistnämnda sjöarna har förbindelse genom Skräddartorpsån (intill vilken förresten min farfars och farmors första egna bostad Karlberg ligger; de hyrde där en tid).

Ångslupen Munter i vilken vi åkte på Hallbosjön

Munter förföll successivt och övergavs senare vind för våg. År 2002 hittades den i ett vassbälte och togs då om hand av några entusiaster, som sen i regi av den nybildade föreningen ”Munters vänner” reparerade den. Idag erbjuder och säljer föreningen omtyckta och nostalgiska turer på Hallbosjön och Yngaren. Man kan vara sällskap på upp till ett dussin ombord.

Vi hade förbeställt och steg ombord. Vi fick en mycket fin tur till motorns långsamma och rytmiska dunkande i det fantastiskt fina vädret. Från sjösidan återsåg vi nu Högvalla och badklippan. Några fiskgjusar höll till på en liten ö i sjön. Vid Skräddartorpsåns mynning vände kaptenen på slupen. Vi skymtade där Karlberg där som sagt farfar och farmor bott en kort tid. När vi landat igen efter turen gjorde vi ett kort besök i det intilliggande "Munterhuset". I det f d bykhuset är det idag museum, klubbhus, konferenslokal och café.

Nästa stopp var vid Vrena kyrka och kyrkogård. Här ligger min farfar och farmor begravda. När vi stod där vid gravstenen blev jag plötsligt osäker på om han stavade med "v" eller "f" i slutet av förnamnet. Var det Gustav eller Gustaf? Jag har för mig att det står olika på gravstenen och i diverse släktforskningsmaterial. Det ligger flera nära och kära begravda där på kyrkogården och vi var där en lång stund för begrundan och vård av gravar.

Intill kyrkogården ligger en stor äldre byggnad som för längesen var skola. Möjligen gick min pappa där nåt år. Dock kände min ena kusin till att han hade gått flera småskoleår i Farnebo skola ett par kilometer väster om Vrena. Dit gick det tåg men sannolikt var det apostlahästar eller cykel som gällde i brist på pengar. Vi stannade till där vid den lustiga skylten ”Farnebo C” och gick sen ett varv i den lilla byn där skolan nog hade varit i den röda byggnad som ligger lite högt.

Det slog mig nånstans här att jag inte visste vad pappa försörjt sig på mellan skolan och tiden i Uppsala där han jobbade som skötare på Ulleråker och då träffade mamma som gick på sjuksköterskeskola på Akademiska. Men min kusin M hade i alla fall vissa besked. Han hade jobbat dels som bonddräng hos min farmors föräldrar i Sittuna (mer nedan), dels på nåt vägbygge i trakten som jag aldrig förstod vilket det var.

Färden fortsatte västerut till Broby Idrottsplats. Mycket vackert är det där längs vägen. Man far längs Yngarens norra strand och bl a förbi infarten till godset Åkerö, känt inte minst för sina goda äpplen Åkerö Glas. Broby IP ligger på en sandig platt tallhed. Här finns idag en festplats och en fotbollsplan. Pappa hade berättat att han cyklade hit från Vrena på morgonen för att delta i löpartävlingar. Sen bar det hem på cykeln efteråt. De löparbanor han tävlat på var nu vid vårt besök 2015 helt försvunna. Jag vet att jag varit där tidigare, dels en gång med pappa (troligen sent 1960-tal), dels en gång själv (troligen 1980-tal). Då fanns löparbanorna ännu kvar. Sorgligt att banlöparkulturen tynat bort.

Ska inte derbyt på Broby IP börja snart?

Jag var i kontakt med idrottsföreningen inför vårt besök för att kolla om det eventuellt fanns några gamla årsböcker från det tidiga 1930-tal då pappa borde ha tävlat där. Några sådana fanns tyvärr inte. Numer ägnade sig klubben huvudsakligen åt fotboll, triathlon och längdåkning på skidor. Vi satt ner på "läktaren" och njöt i solen av vårt medhavda fika. Några av oss slumrade en stund i solen. Det måste ha sett ut som vi var ett mycket tidigt anlänt gäng inför nästa lokalderby.

Innan kvällen skulle vi hinna med ännu ett nedslag i historien, denna gång var det dags för ett besök på platsen där min farmor Anna Lovisa växt upp. På vägen till hennes föräldrars Sittuna gård vid sjön Långhalsen gjorde vi ett kort stopp vid Bettna kyrka, där hennes föräldrar skulle vara begravda. Jag hade varit där och letat under min rek-tur men fått ge upp, trodde att den nog inte fanns kvar. Men nu när vi var fler, lyckades vi faktiskt hitta den och stannade där en stund.

Sittuna gård är egentligen två och de ligger otroligt vackert vid stranden av Långhalsen. När man står uppe på vägens sista backkrön och ser gårdarna och sjön är det sinnebilden för Sörmland. Vackrare kan det knappast bli. Jag är inte ensam att tycka det. Vyn är tydligen omslagsbild på ett praktverk om Sörmland. Vi ställde bilarna där på krönet och gick nerför backen. 

Strax före den vänstra (västra) gården, som var min farmors föräldrars, gick vi över fältet ner mot sjön, detta för att försöka finna några jättegrytor som kusinerna visste skulle finnas där. Vi hittade dem, men de var inte direkt jättelika, tycker en som varit vid Sveafallen. Vi svängde sen upp mot gården. Ingen var hemma, så vi kunde ta en närmare titt på gårdstunet. 

Precis när vi var på väg att lämna gården och stod och granskade en vacker buske vid utfarten, då kom ägaren farande i bil i hög fart och nästan prejade oss då han sladdade in på uppfarten. Han var ingen släkting till oss. Det var uppenbart att sladden var ett sätt att visa missnöje med att vi stod där. Min vänliga och diplomatiska äldre kusin M, som ingen kan bli arg på, gav sig efter honom för att förklara vårt ärende. Hon lyckades tydligen blidka honom.

Efter att ha insupit allt det vackra var det nu dags att återvända till Lilla Paris för middag och övernattning. Vi åkte i två bilar och vi valde olika vägar hem. Den jag åkte var den smala grusväg som går nästan rakt söderut och förbi ett litet boställe med det poetiska namnet Rosenhill. Men gud sig förbarme vad vi strax fann där gömt i skogen längs vägen: en veritabel kyrkogård med uppemot trettio olika maskiner stadda i olika grader av förfall. En del hade t o m fått ett rejält lager förna på sig. Eländet har jag beskrivit i ett annat inlägg på bloggen.

På kvällen fick vi av värdparet på Lilla Paris en mycket god middag med varmrätten tillagad av hjortstek. Som sig bör kan tilläggas. På fälten i trakten såg vi dovhjort i flockar lite här och var. Både inhägnade och rymlingar.
Nästa dags förmiddag började vi vid Blacksta kyrka där min farfars föräldrar begravdes. Vi lyckades inte hitta någon gravsten. Graven måste av avslutats. Jag minns tydligt att jag var där vid en gravsten nära kyrkväggen med min pappa då jag var i yngre tonåren.

Ulriksberg där min farfar Gustaf växte upp

Vi fortsatte sen några kilometer österut till det lilla torpet Ulriksberg där min farfar växte upp. Det ligger mitt i skogen ner mot Djupvik vid norra stranden av Långhalsen. Där i skogen finns två torp intill varandra. Farfar växte upp i det öster om vägen. De nuvarande ägarna var hemma och släppte vänligen in oss trots att vi inte hört av oss i förväg.

Här slutade resan i min försvunne fars fotspår. Dock återstod två ytterligare inslag på vår resa. Vi gjorde ett besök i den nya lösdriftsladugården på Ekenäs gård som ägs av Lammska stiftelsen. Jag satt i dess styrelse då. Ladugården förevisades av lantbrukets vd Örjan Bergman och väckte stort intresse.

Vi avslutade sedan med ett besök på Högtorp gård i Mellösa strax norr om Flen. Där förädlar Lena Engelmark Embertsén och Ola Engelmark vilda växter från gårdens skog till bl a oljor och siraper för matlagning. Vi bjöds på en fantastiskt god vegetarisk lunch serverad i trädgården i ett väder som var helt sagolikt.

Avslutande fantastisk lunch på Högtorp gård

Lunchen var ett formidabelt slut på vår resa. Mycket spännande var det att besöka alla platserna med koppling till pappa Ragnar. Men jag tror det mest var berättelserna av kusinerna som gjorde honom mer tydlig. En hel del nytt fick jag lära av dom om honom. Min bild av honom som "en barnkär charmör och slarver, rätt rolig och lätt att umgås med, men svår att leva med", den fick kvarstå då den snarast förstärkts av allt jag hört och sett under resan.

Tack ni syskon, kusiner och kärestan som deltog och gjorde resan viktig och minnesvärd för mig! Hoppas ni också tyckte den var det.

Pappa Ragnars släktträd så långt jag uppfattat det