"Pärlan vid Barken" brukar det heta, jag har för mig att det är epitetet på Folkets Park i Söderbärke. Och den ligger mycket fint, precis vid sjön. Särskilt vackert är det i sommarnatten när ljuset liksom aldrig vill försvinna bakom bergen bortom Smedjebacken. Tävla med den folkparken vad gäller läget kan nog bara den i Malingsbo. Den ligger nästan ute i sjön och också i rätt väderstreck för nattliga danser.
Men epitetet "Pärlan vid Barken" kan gälla hela samhället. Jag tycker förstås framförallt att det gäller Nors by i Söderbärke. Som jag uppfattat det sträcker sig Nor från bron över sundet i Barken och därefter tills man lämnar samhället öster- eller norrut. Där vidtar "utskogen" som sen inte tar slut förrän i orter som Norberg och Säter. Den här delen av Söderbärke känner jag extra för.
Ordet "Nor" lär betyda "sund" (den sjögeografiska beteckningen) och är väl valt med tanke på att bron i Söderbärke går över ett sund i Barken. Från den bron har man fin utsikt såväl norrut och över kyrkudden, som söderut ner mot Vadshållet. Möjligen kan någon ortnamnsgrävare ta sig an frågan om Nor alternativt skulle kunna ha nåt med "norr" att göra. Det tycker jag vore en tristare koppling, så den frågan får nån annan gräva i.
En kuriosa i sammanhanget, som jag även nämnt i nåt tidigare inlägg om Söderbärke, är att min morfars far och mor, med Nors by som förebild, lär ha tagit sig efternamnet "Nohrstedt" efter att tidigare ha hetat nåt vanligt son-namn, just nu har jag glömt vilket. Bokstaven "h" var de tvungna att klämma in eftersom det redan fanns ett efternamn "Norstedt"; ja ni vet förläggarsläkten, vars anrika förlag nyligen köptes upp av det utländska företaget Story-tell.
Oavsett om jag eventuellt tagit miste på ortsnamnets egentliga ursprung så är Nor en riktig pärla. Det har många orsaker att jag tycker så. Jag har många positiva minnen härifrån. Vi syskon tillbringade som knattar många somrar här hos mormor Lisen och morfar Jonas i gården vid vägskälet där vägen delar sig mot Larsbo respektive Hemshyttan. Tog väl hand om oss gjorde också mormors syster "moster Kerstin" med mannen Hannes i det gamla torpet på Strömberget beläget rakt över åker från morföräldrarna.
Nor ligger mycket vackert i ett ganska kuperat landskap vid södra stranden av sjön Norra Barken. Sjön är långsträckt mot norr och utsikten åt det hållet förlorar sig i diset bortöver bergen vid Smedjebacken. På västra sidan av sjön och en bit bort vakar Vanbergs klack över nejden. Där uppe ifrån är det förresten en fantastiskt fin utsikt. Min bortgångne morbror Erland påstod sig vad jag minns ha sett björn, eller möjligen spår av en, där på baksidan av Vanberget. Säkert har nog också en och annan varg tagit sig förbi där för att strosa ner mot Malingsbo för att där kalasa lite på älgarna avsedda enkom för kungens skruvade jaktbegär.
Jag minns att mor, mormor och och moster Kerstin alla ofta satt där vid södra stranden och glodde mot norr i sommarkvällarna, inte samtidigt utan oftast en och en. Att männen gjorde det har jag inget minne av alls. Min mor satt på äldre dagar oftast på badhällen nedanför Strömberget. Det gjorde också moster Kerstin har jag för mig.
Mormor Lisen kom ofta inte längre än till lagårdsbacken för att glo ut över sjön. Där satte hon sig på en bänk med utsikt ner mot sjön. På bänken fanns även plats för ett barnbarn och jag satt där i stillhet med mormor många gånger och tyckte om det. Någon gång bjöd hon på en sån där vit godis som var hård utanpå med mjuk kola inuti. Som förresten min morfar Jonas nog var, när jag tänker efter. Det där godiset blev jag ibland ivägskickad för att inhandla i livsmedelsaffären som då låg där bortom nedförsbacken där jag tror att det idag är ett dagis.
Mormor hade också ett annat favoritställe för att glo över sjön i sommarkvällen. Det var i björkbacken bakom det stora hus som då var Godtemplarlogen. Där hade hon också en bänk och jag fick ibland sitta med. Något tiotal år senare fick min morbror Bengt köpa björkbacken och byggde sig där en sommarstuga som idag innehas av min kusin Lars-Olof.
Jag glodde ibland även ensam ut över sjön i skymningen. Som liten var mitt eget favoritställe uppe i lönnen vid infarten till gården. Där i nederdelen av kronan fanns en grov horisontell gren på vilken det var perfekt att sitta. Förutom att sitta och glo roade jag mig även med att göra "näsor" av lönnens frukter eller att släppa dem neråt som nödlandande helikoptrar. Där på grenen satt man också lite dold av lövverket så det gick bra att i lönn(!)dom sitta och ha koll på dom som passerade därunder. Det var inte direkt Ströget, mest liv var det i stövaren Ticko som var kedjad i en löplina där på lagårdsbacken. Hunden var en gatukorsning mellan en renrasig fin stövare och nån vad-vet-jag. Det var i alla fall en mycket trevlig hund som jag fick gå många rastningsturer med. Jagade hare kunde den visst också. Det var mest hörsägen för jag var då för liten för att hänga med på jakt. Lönnen har jag nyligen kollat att den finns kvar. Denna gång var jag alldeles för ovig för att klättra upp.
Mitt nuvarande favorit-glo-ställe vid sjön är badhällen nedanför gamla macken i korsningen mot Vad respektive Söderbärke "City". Där på hällen har man perfekta utsikten bort mot bergen vid Smedjebacken. Här grundlades nog min mors förkärlek som ung för Dan Anderssons diktning med i första hand "Det är något bortom bergen". Idag ser man på de bergen flera vindkraftverk. De stör mig inte alls, snarare tvärtom. Dels tycker jag de är vackra. Dels får vetskapen om att de inte genererar växthusgaser eller andra miljöföroreningar mig att må bra.
För längesen var här en lång och hög badbrygga från vilken vi badade som små. Det fanns trappor ner för oss som inte var hopp- och simkunniga. För egen del blev det den inre trappan, där jag bottnade (jag lärde mig att simma mycket sent). I förpuberteten är det tydligen vanligt att man drömmer att man faller. Jag drömde ideligen att jag ramlade ner från den här höga badbryggan. Precis när jag slog i vattnet vaknade jag med ett ryck. Granne med denna badbrygga fanns det tydligen före min tid också en ångbåtsbrygga som då det begav sig servade båttrafiken av gods och folk längs Strömsholms kanal mellan Smedjebacken och Mälaren.
Vägkorset där man går ner till badhällen leder bildligt talat till nästa orsak varför Nors by är en riktig pärla. I byn finns flera gamla fina bergsmansgårdar, timrade och förstås målade i Falu rödfärg. Där vid korsningen ligger ett par utmärkta och välskötta exempel. De är värda en extra titt. Glo bara så där lite lagom ifall de nuvarande innehavarna är hemma.
Ta dig gärna över bron i Söderbärke och se lite extra på Nor med sina fina gårdar och den fantastiska utsikten över sjön. Om du kommer med bil så ställ den på parkeringen vid brofästet vid Hembygdsgården. Kanske är det där öppet för en fika som avslutning på turen i Nor. En runda längst ut på udden vid kyrkan kan också rekommenderas. Kyrkan är förstås värt ett besök inuti. Den är stor, ljus och vacker. Någon buss går också via Nor, t ex den mellan Fagersta och Smedjebacken. I Söderbärke finns också en tågstation som är rätt frekvent trafikerad. Därifrån går man till Nor på en knapp halvtimme. God tur!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar