torsdag 22 augusti 2024

Fyra nationalparker i augusti 2024: Haparanda skärgård, Muddus, Pieljekaise och Björnlandet


Min ambition är att ha besökt Sveriges samtliga nationalparker. De är naturens guldstjärnor. Just nu är de 30 stycken och jag hade ca en tredjedel kvar när året började, samtliga i övre Norrland. Eftersom det är väldigt långt dit från Halland där jag bor har jag insett jag måste besöka flera per resa. Nu under en dryg vecka i augusti blev det fyra. Sen återstår fem, mer eller mindre otillgängliga. Kanske nästa år.




Vi åkte tåg till Umeå och hyrde där en bil. Vi körde sen 180 mil enligt kartan ovan och besökte då nationalparkerna Haparanda skärgård, Muddus, Pieljekaise och Björnlandet. Bodde gjorde vi i Umeå (första och sista natten, hos släkt), Kalix (hotell Gamla staden, två nätter), Gällivare (Dundret Fjällhem), Jokkmokk (STF Vandrarhem Åsgård), Arjeplog (hotell Hornavan) och Storuman (hotell Toppen). 


Haparanda skärgård

Vi hade varit lyckosamma och fått plats på säsongens sista båttur dit. Båten går från Haparanda hamn i Nikkala, belägen på en udde mellan Kalix och Haparanda. Vi undrade hur dagen skulle bli, på kajen vräkte nämligen regnet ner. Men det lättade snart och en bit ut till havs sken solen. Vi var ett tjugotal passagerare i båten. Turen till huvudön Sandskär tar en timme. Nationalparken bildades 1995 och består av två större öar och några mindre. 




Man går i land på Sandskär. Där vid hamnen Kumpula finns ett antal fiskarstugor som idag till en del nyttjas som sommarstugor. Ön har aldrig haft nån permanent befolkning, men under somrarna användes den av många familjer för sommarfiske. Då kunde det bo hundratals människor där. De hade även med sig en del getter för mjölkens skull. Strax bortom husen finns ett kapell.




Ön är fem kilometer lång i syd-nord och ett par-tre kilometer bred i söder. Som hörs på namnet är det mesta sand. Under sanden finns morän och den är bitvis synlig. I norra Bottenviken är landhöjningen betydande. Sandskär kom ur havet så sent som för ca 600 år sedan. Öns norra del består av ett flera kilometer långt rev som sträcker sig mot norr. Sandstränderna är fina och längs dem finns välutvecklade sanddyner. På ett par ställen finns "stadion", det är plan mark som omges av sanddyner i flera riktningar. 




Trädskiktet är mestadels glest och ringa. Mest är det öppen hedmark med bland annat ljung. På Sandskär och andra öar i området finns några endemiska arter som bottenviksmalört och gultåtel. Fågellivet är rikt, särskilt under vår- och höststreck nyttjas öarna som rastlokaler. Ett och annat däggdjur, som älg, ren, räv och hare, tar sig ibland ut på isarna till ön. Där kan de bli kvar kortare eller längre tid. Vi såg på ett ställe ett älgkadaver. 




Från söder till norr på ön sträcker sig en fem kilometer lång vandringsstig. Längs den finns ett antal numrerade pålar med motsvarande information i en broschyr som finns att köpa på båten. Stigen sträcker sig ända ut på den norra udden. Där kan man bli upphämtad av båten för hemfärd. 


Muddus

Nationalparken består mest av myr och gammal barrskog. Den bildades 1942 och är landets fjärde största. Större är endast de tre fjällparkerna längst i norr: Sarek, Stora Sjöfallet och Padjelanta. Muddus ligger mellan Gällivare och Jokkmokk. En dryg mil söder om Porjus går en rätt dålig grusväg österut mot parkens entré vid Skaddje. När vi nådde dit var många redan före oss. Flera husbilar, varav merparten tyska.




Vårt mål låg sju kilometer norrut. Det var Muddusfallet, där Muddusälven i några steg kastar sig drygt 40 meter nedför den bergkant som dämmer upp myrområdena norr därom. Nästan hela parken dräneras söderut genom fallet. Vägen dit var i mitt tycke lite enahanda: tallskog med spår av dimensionsavverkning, och en stig med sten och rötter som likt en "slakmota" sakta tog oss uppför. Det finns delvis två parallella stigar att gå. En lite lättare som vi tog och en jobbigare vilken närmare följde älvfåran. Kungsfåglar och mindre korsnäbbar lät höra av sig längs vår väg.




Plötsligt var man där. Skogen öppnade sig och där störtade sig enorma mängder vatten med ett dån ner i en liten tjärn som omges av höga klippor. Besväret att ta sig dit var direkt bortglömt. Vid utsikten där finns en mindre rastplats iordninggjord. En knapp kilometer norr om fallet finns en övernattningsstuga. Vi tittade in i den. Den var fin och också använd. I parken som helhet finns fem stugor, samtliga i den södra tredjedelen. 

Vi vände tillbaka söderut mot parkeringen. Det var förstås lättare att gå åt det hållet. Några fler husbilar hade anslutit. Även de tyska. Vi gladdes åt att Sveriges nationalparker är uppskattade även internationellt. 


Pieljekaise

Parken bildades 1909 och utvidgades redan 1913. Syftet var att bevara ett stort sammanhängande område med fjällbjörkskog. Denna park tillhör en grupp som man måste vandra till för att nå entrén. Man går sex kilometer på Kungsleden från Jäkkvik innan man kommer till parkgränsen. Jäkkvik nås efter en timmes bilkörning västerut från Arjeplog. Där i Jäkkvik är det ordentligt skyltat var man kan parkera bilen och vart man sen ska gå. 




Vårt mål var Pieljekaisestugan, belägen åtta kilometer från vår start och två kilometer in i parken. Knappt halvvägs finns en annan öppen stuga att rasta i. Vandringen till Pieljekaisestugan sönderföll grovt i tre ungefär lika långa delar: 1/ uppför genom fjällbjörkskog på blöt stenig stig, 2/ flackt över kalfjäll på mestadels rätt bra stig men på några ställen väldigt blött och stort behov av spänger, och 3/ nedför genom fjällbjörkskog på stenig men hyfsat torr stig. Den här dagen hade vi lite otur med vädret, lätt regn och låg molnbas. Utsikten är säkert fantastisk vid bra väder. 




Stugan var i god ordning och erbjöd en bra plats för rast. Den verkar inte vara tänkt att sova över i, vi såg inga sängar. Dock fanns ett låst utrymme. Kanske måste man boka och få nyckel om man vill sova där. En kvinna vi tidigare mötte sa sig ha legat över där.

Vi vände och gick samma väg tillbaka. Vi gick ju längs Kungsleden och vi mötte förstås en del folk, detta trots att det var vardag. Som jag minns det mötte vi två par, två ensamma kvinnor och sju ensamma män. Vi var lite överraskade av den stora andelen ensamvandrare. Flertalet vandrare vi mötte var från andra länder.


Björnlandet




Parken bildades 1991 med syftet att bevara ett opåverkat skogs- och bergsområde. Den ligger mellan Åsele och Fredrika. Den är inte särskilt stor, endast ca tusen hektar. Det finns sex vandringsleder och två stugor. I dem kan man övernatta. Vi gick Urskogsleden 3 km och Angsjöleden 4 km. Sistnämnda var rätt krävande eftersom den går upp på berget söder om sjön. 




Mest minns jag den vackra urskogslika tallskogen. gransumpskogen med mängder av garnlav, de mycket stora flyttblocken sydväst om Angsjön och slutligen det stora området med naturvårdsbränning väster om Angsjön. Spången över tillflödet till sjön behöver ses över. Nu gick det inte att ta sig fram torrskodd. 




Sammantaget ett mycket positivt besök. Vi fick passande till och med se björnspillning. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar