Storjungfrun i augusti 2011

I slutet av augusti besökte vi för första gången ön Storjungfrun vid Hälsingekusten. Ön ligger lite för sig själv i det yttersta havsbandet en dryg mil utanför Ljusne i den södra delen av Söderhamns skärgård. Vi hade länge sett ön från olika håll, den såg spännande ut och vi hade tänkt att man borde åka dit på ”upptäcktsresa”. Nu skulle det äntligen bli av. Vi ville bl a vandra runt på ön, studera skogen, skåda fågel och titta närmare på fyren. För den som inte har egen båt kan taxibåt beställas via Söderhamns turistbyrå. Den utgår från Nyhamn strax nordost om Ljusne och kostar 200 kr t o r för vuxna.

Storjungfrun är mycket värd ett eller flera besök. Här finns vacker och varierande natur, flera vandringsstigar, badmöjligheter och en intressant kulturhistoria. Fyra enkla, men mycket fina, stugor med havsutsikt finns att hyra av Söderhamns kommun för en billig penning (ca 500 kr per natt). Utedass, vatten i hink från brunn och gasolspis och dito kylskåp är det som gäller. Mat och dricksvatten får man ta med från land. Det finns fyra våningssängar och två utdragssängar i varje stuga. Vi tyckte dock att det var lagom plats för två personer i en stuga. Om inte annat innebär platsen i kylskåpet en begränsning.

Den som vill njuta av havsutsikten och rena horisontlinjen rekommenderas ett besök inom ett par år. Sen ska en gigantisk vindkraftspark byggas på Storgrundet några km öster om ön. Den kommer att bryta merparten av horisontlinjen österut och kommer att synas på mycket långt håll i skärgården. Inklusive propellern lär ett vindkraftverk bli 150 m högt. 

Ön är knappt fyra km lång i syd-norr och en dryg km bred. Som högst är den ca 20 m. Landhöjningen är idag en knapp cm per år. Ön beräknas ha stuckit upp för första gången ovan vattenytan för 2500 år sedan.  Jordlagret är mestadels en svallad morän, med inslag av många strandvallar i form av klapperstensfält.

Tall- och en del granskog täcker merparten av öns yta. Skogshistoriken verkar rätt sparsamt dokumenterad, men man inser att dagens skog på stora ytor är påverkad av tidigare skogsbränder, stormfällningar och skogsbruk. Det lär ha varit en omfattande skogsbrand kring 1875 och 1954 var det en svår vinterstorm som fällde stora mängder skog. Skogsbruk av betydelse bedöms ha inletts först en bit in på 1900-talet. Här och var verkar det troligt att skogen står på mark som tidigare varit slåtteräng. Vissa områden har karaktär av mer opåverkad naturskog med inslag av väldigt gamla träd och död ved. Ett knapp tiotal av Skogsvårdsstyrelsen utpekade s k nyckelbiotoper av varierande karaktär finns på ön.

Ön ägdes troligen tidigt av kyrkan, konfiskerades av Gustav Vasa och gavs sedan av Gustaf II Adolf till Söderhamns stad då den fick stadsrättigheter 1620. Man tror att ön under lång tid utnyttjats för temporärt boende framförallt av fiskare från bl a Gävletrakten och Söderhamn.  Pilgrimer på väg till Trondheim tros också ha stannat till under slutet av vikingatiden. Mer permanent boende har sannolikt först tillkommit på senare tid i form av fyr- och lotspersonal, och tidvis en del skogsarbetare.

Fyren på öns nordöstra del invid hamnen byggdes 1838, och var då stenkolseldad. Den är dryga 20 m hög. Den har gjorts om i omgångar och drivits med både rovolja och fotogen. Idag drivs den av en panel med solceller. Fyren automatiserades 1964, då den sista fyrvaktaren också slutade. Tillträde till fyren finns bara under en kyrkosöndag i mitten av sommaren.  

Hamnen har en rejäl pir till skydd för stormar från öster och nordost. Den är sommartid en populär gästhamn för fritidsbåtar och rymmer ett 25-tal. Bryggor och ankringsmöjligheter finns också vid öns enda sandstrand Toppatall på västsidan. 

Kring hamnen finns ett antal gamla fastigheter som idag är fritidshus. I närheten av hamnen finns också ett flera hundra år gammalt litet kapell som är fint att titta in i.

Fågelskådningen var överlag givande, totalt såg vi ett drygt 50-tal arter på ett par dagar. Bra platser var kring fyren, Hälluddens klippor på norra stranden och längst ner på södra udden, där sjöfåglarna sökte skydd av några små öar. Några för oss lite mer ovanliga arter var grå flugsnappare, törnskata, mosnäppa, gluttsnäppa, salskrake, bergand och fiskgjuse. Och så förstås havsörnen som i sakta gemak passerade revy framför oss längs stranden när vi satt på altanen och åt.

Ett stort tack till Söderhamns kommun som varit förutseende att underlätta besök och boende på Storjungfrun, en verklig pärla i skärgården. 

Litteraturtips:

Hovanta, Elisa - Helgön Stora Jungfrun, kulturhistorisk inventering av ön Storjungfrun Söderhamns stad, Hälsingland 2009. Arkeologi och kulturhistoria 24. Knights Förlag. 57 sidor. ISSN 1403-9370

Skye, Erik - Skogsvegetation på Storjungfrun. Norrlands Skogsvårdsförbunds Tidskrift 1963, s 405-516.