LRF överdriver mjölkproduktionens betydelse för biologisk mångfald

Nedanstående text är en längre version av den debattartikel ”Mångfald utan mjölk” som idag 5 november 2015 finns på UNT Debatt:

http://unt.se/asikt/debatt/mangfald-utan-mjolk-3958286.aspx

 Det har varit mycket uppmärksamhet i media på senare tid om “mjölkkrisen”. LRF har drivit en kampanj för ökat stöd från regering, detaljister och konsumenter till landets mjölkbönder. Kampanjen har varit framgångsrik, för en tid sen lovade regeringen minskad dieselskatt och nationell tilläggsfinansiering av EU-bidrag, sammantaget värt hundratals miljoner kronor.

Bakgrunden är bland annat Arlas sjunkande producentpriser. Dessa motiveras av ett nyuppkommet globalt överskott på olika mjölkprodukter. Överskottet är främst ett resultat av att Ryssland svarade med importstopp när andra länder införde handelssanktioner i protest mot Rysslands krigsaktiviteter i Ukraina. Den lägre betalningen till mjölkbönderna har enligt LRF:s ledning gett akuta problem för cirka 800 av landets totalt 4300 mjölkbönder.

Mjölkproduktionen är en ekonomiskt viktig bransch i Sverige, den står för en tredjedel av jordbrukets produktionsvärde. Jordbruket är också samtidigt en av staten och skattebetalarna mycket omhuldad bransch. Statligt bidrag, som mestadels går via EU, utgör 20-25 procent av produktionsvärdet.

För att vinna sympatier för ökat stöd från regering och konsumenter har LRF använt flera olika argument om ”svenska mervärden”. Dessa ska visa hur angelägen mjölkproduktionen i Sverige är. Ett återkommande argument är att mjölkproduktionen har avgörande betydelse för den biologiska mångfalden och därmed för möjligheten att uppnå miljömålet ”Ett rikt odlingslandskap”.

"Svensk mjölkproduktion bidrar även med andra miljövärden. Den öppnar landskapen och biologiska mångfalden förutsätter betande djur." Så skrev Palle Borgström ordförande i LRF:s mjölkdelegation och Sture Johansson ordförande i LRF Mälardalen i en artikel "Svensk mjölk ger stora miljövärden" i LT Åsikter 23 oktober 2015.

Det är inget nytt argument. Redan för fyra år sedan, 2 december 2011, skrev Anna-Karin Modin Edman, miljöexpert på Svensk Mjölk (blivande LRF Mjölk), i en artikel ”Biologisk mångfald kan inte importeras” på DN Debatt att "Biologisk mångfald och ett rikt odlingslandskap behövs här, nu och i framtiden. Därför behövs det mjölkkor i hela Sverige.”  

I september 2015 kom tillsammans med SvD en reklambilaga från Mediaplanet. Där fanns en artikel av Annika Wihlborg, i vilken hon skrev "Mjölkproduktionen har dessutom flera positiva effekter på den biologiska mångfalden." Det framkom i bilagan inte vem som finansierat hennes artikel. Det är väl inte otänkbart att det var LRF.

Till och med några SLU-forskare har okritiskt anslutit sig till hyllningskören. Margareta Emanuelsson och Jan Bertilsson från SLU skriver tillsammans med Anders H Gustafsson Växa Sverige att "Mjölkproduktionen är dessutom positiv för många miljömål som har starkt stöd hos vår befolkning. Den bidrar till exempel till ökad biologisk mångfald...."  Detta i en artikel på SvD Debatt 5 mars 2015 "Livsmedelsverkets råd om mjölk slår helt fel."

Är då mjölkproduktionen så viktig för den biologiska mångfalden som ovanstående debattörer hävdar? I jordbrukslandskapet är det naturbetesmark som är den för biologisk mångfald avgörande delen. Åkermark är triviala miljöer med få arter. Naturbetesmark däremot är en artrik miljö med många rödlistade arter. De har därför ett högt bevarandevärde. Betesmark är mark som betas och som inte lämpar sig att plöja. Med naturbetesmark menar man betesmark som inte kultiverats eller gödslats på lång tid. Den är ofta glest bevuxen med träd. Arealen sådan mark har minskat över tid och är idag uppskattningsvis mellan fyra och fem hundra tusen hektar.

Först lite grundläggande biologi om mjölkkor. Kor börjar ge mjölk vid ca 2,5 års ålder efter att fått sin första kalv. Kalven blir ”lurad” på den mjölk som egentligen är avsedd för den och vi människor tar den istället. Efter ett knappt år avtar mjölkbildningen och kon måste då få en ny kalv för att få igång den igen. En genomsnittlig svensk ko får tre kalvar och ger då mjölk i tre perioder, så kallade laktationer. En tjurkalv som kon får blir kött efter slakt vid 0,5-1,5 års ålder. En kvigkalv får leva vidare för att så småningom ersätta de kor som tas ur drift när produktionen av mjölk börjar avta. När kalven blivit ett år kallas den kviga. Till ”mjölkproduktion” räknar man både mjölkkorna själva och de kalvar och kvigor som behövs för att ersätta dem, de senare så kallade rekryteringsdjur.

Naturbetesmarkerna är som det hörs till för bete och detta sker förstås under sommarhalvåret. Under resten av året får djuren foder som odlats på åkermarken. Vilka djur är det då som betar i naturbetesmarkerna? Ja, det är knappast alls några mjölkkor som betar där. Därtill är detta bete för magert och marken ligger ofta långt bort från den ladugård som korna måste in i två gånger per dygn. Däremot betar en del kvigor där. Från Jordbruksverket har jag fått uppskattningen att endast cirka 20-30 procent av naturbetesmarkerna betas av djur som hör till mjölkproduktionen. Merparten betas istället av djur i ren köttproduktion och också av hästar för fritidsändamål.

Det mesta, faktiskt hela 90-95 procent, av den näring som samtliga djur i mjölkproduktionen konsumerar, kommer enligt Jordbruksverket från åkrar, till en del belägna i utlandet. Av Sveriges åkerareal används hela ¾ till att odla foder för djurproduktion, det är mest vallar med gräs och klöver, men även en del spannmål och baljväxter till kraftfoder. Till denna areal kommer en yta motsvarande resterande ¼ som ligger i utlandet på vilken det odlas till exempel soja för kraftfoder. Åkermark, i alla fall som den hanteras idag, är rätt betydelselös för biologisk mångfald. Åkrarna är stora och enformiga. Avbrott i form av dikeskanter, gärdesgårdar och åkerholmar har utplånats. I en odling av foder används mycket få arter. Flest är det i en vall, där som mest en handfull arter ingår i fröblandningen. Soja importeras från Sydamerika och den odlingen har till en del inneburit att artrika regnskogar offrats.

Min slutsats är att mjölkproduktionen endast har ringa betydelse för jordbrukslandskapets biologiska mångfald. Den lilla del av naturbetesmarkerna som djur i mjölkproduktionen betar på kan lika gärna betas av andra djur, för köttproduktion eller fritidsändamål.

Det är möjligt att det finns goda skäl att välja svensk mjölk, men att göra det för att främja den biologiska mångfalden i landets odlingslandskap är inte särskilt verkningsfullt. För den som konsumerar animalier och vill främja mångfalden är ett viktigare bidrag att efterfråga naturbeteskött.

Litteratur:

Jordbruksverket (2015) Mervärden i svensk mjölkproduktion. Rapport 2015-07-01, 5 sidor. Finns på Jordbruksverkets webbplats


Nordberg, A. 2013. Utvärdering av ängs- och betesmarksinventeringen och databasen TUVA. Rapport 2013:32. Jordbruksverket, Jönköping.


Palmgren, E. 2010. Hur mycket naturbetesmarker har vi idag? Examensarbete i biologi vid SLU, Institutionen för skogens ekologi och skötsel. Rapport 2010:09. 58 sidor.


Sandström, J. m fl 2015. Tillstånd och trender för arter och deras livsmiljöer – rödlistade arter i Sverige 2015. ArtDatabanken Rapporterar. ArtDatabanken SLU. 64 sidor.

Styr med sikte på miljömålen - Naturvårdsverkets fördjupade utvärdering av miljömålen 2015. Naturvårdsverket Rapport 6666. 140 sidor. 


Sveriges Officiella Statistik – Statistiska Meddelanden JO 45 SM 1403: EEA - Ekonomisk kalkyl för jordbrukssektorn - Jordbrukets intäkter efter region och driftsinriktning 2013