Två minnesrika dagar i Söderbärke

Efter ett par dagar på stora brandfältet bortom Ängelsberg, då jag var hantlangare åt kärestan L i hennes vegetationsstudier där, "vilade" jag upp mig i Söderbärke. 

Där i Nor, på andra sidan sundet mellan Södra och Norra Barken, var jag och syskonen som barn mycket hos mormor L och morfar J. De ägde en jord-och skogsgård belägen precis där landsvägen delar sig mot Larsbo respektive Hemshyttan. Den innehas nu av kusin J.

Ibland var vi hos mammas moster K och hennes man H, som bodde på andra sidan åkern på Strömberget. I det gamla huset, kallat Strömtorpet, från 1700-talet bor nu min syster K och hennes man K. 

Vi syskon var ofta "bortleasade" över en stor del av sommaren eftersom båda våra föräldrar arbetade heltid och väl inte hade så mycket semester. Vi lekte och busade i lador och skog. 

Själv fick jag tidigt också en introduktion i lantarbetets ädla och svettiga konst. Mormor och morfar hade kor, så höskörd och förflyttningar av korna mellan bete och lagård samt vattning i sjön stod på programmet. Korna gick nog mest av sig själva, väl invanda som de var vid rutten. När jag gick där efter dem med en lång vidja i handen, trodde jag dock annat. 

Höskörden bestod för vår del tidigt mest av att åka hölass, men successivt fick jag börja hiva upp klöver och timotej på hässjorna. Ett tungt och svettigt jobb. Ett välkommet avbrott var när mormor L kom med saft och bullar i en korg. 

Här grundlades mitt agrara intresse. Speciellt roligt och värdefullt var att mina morbröder Ö och E ännu fanns på plats på gården. De var barnkära, lite galna och såg verkligen oss småttingar.  

Jag fick tidigt följa med Ö på jobb i skogen, vilket mest för min del bestod i att barka massavedsbitar. Jag tror jag fick några ören per bit. Varma dagar var det en satans massa bromsar vad jag minns. En del så stora som sparvar. Satte de sig på massavedsbiten var det rätt enkelt att ta dem av daga med barkspaden, som en skogsarbetets giljotin.

Morbröderna gillade att lura i mig en massa tokigheter, vad jag minns var Ö en mästare i detta, men med E hack i häl. Ö lurade t ex i mig att fräken, som är vanlig i skogen, endast växer där räven har pinkat och därför i folkmun kallas  "rävrompa". Det dröjde många år innan jag fattade att jag var förd bakom ljuset.

"Vet du definitionen på en rap?", frågade Ö mig en dag. Det visste jag förstås inte, så han drog den: "Från magen kommande, uppför halsen gående, på tungan rullande, en brakfis som förkunnar att ändan har gått i baklås". 

E hade ungefär samma humor: "Visste du att jag kan latin?", sa han plötsligt en gång. "Nej, inte alls, ingen aning", sa jag och mörkade att jag knappt visste vad latin var. Ett och annat blomnamn på latin hade jag dock nog hört, då vid 8-10 års ålder, typ "Tussilago farfara". Tack vare det genomskådade jag ganska snabbt den harang han drog: "Bonnáfis luktárilla, Prästáfis likáså".

Både Ö och E berättade alla möjliga dråpliga historier om olika personligheter i byn. De hette sånt som Post-Tage, Skrap-Kalle och Rännskitar-Lasse. Vad de ägnat sig åt i huvudsak var ju rätt lätt att tänka sig. Alla hade det gemensamma att de var bortgångna, så sanningshalten i morbrödernas historier var förstås omöjlig att bekräfta. Så här i efterhand slår det mig nu att de inte hade några dråpliga historier om kvinnor. Det offentliga historierummet var väl en mansvärld på den tiden.

En av de sista rövarhistorierna som Ö hann berätta för mig innan han alltför tidigt gick bort var ungefär denna (möjligen kan jag ha hört den senare i andra hand via E): 

Ö jobbade på äldre dagar som kyrkvaktmästare. En av sysslorna var att förflytta de döda som skulle till begravningsgudstjänsten i kyrkorummet från den tillfälliga uppehållsplatsen i det svala rummet en trappa ner. Det fanns ingen hiss så kistorna fick skjutas på en särskild vagn utomhus på en asfalterad gång och som ni förstår var det uppförsbacke. 

För er som inte redan vet det ligger Söderbärke kyrka precis vid stranden av sjön Barken. Till saken hör också att den avlidne NN hade levat i samhället Vad en mil nedströms längs Barken. 

Morbror Ö och hans kollega tog i allt vad tygen höll. Det gick länge bra, men sakta. Men säg den lycka som varar; precis när de var nästan på krönet snubblade de till och tappade taget om kistan och vagnen. Den började förstås rulla med allt högre fart nedför backen i riktning mot sjön. Morbror Ö började självklart springa efter för att hindra den att fara ut i sjön. Men han hejdar sig en sekund då kollegan ropar - "NEJ, låt bli för tusan! Det fattar du väl att han vill hem till Vad igen!" 

På nåt oklart sätt, som jag inte minns från berättelsen, fick de tydligen stopp på ekipaget och NN blev senare vederbörligen begravd. Med tanke på alla historier som Ö och E berättade så vete tusan om nånting av detta är sant!

Nu i mitt eget berättande slår det mig att morbror E:s bortgång är nästan lika osannolik som ovanstående historia. Och denna gång tror jag att det jag skriver är alldeles sant. Till saken hör att E var en riktigt inbiten jägare. 

Några gubbar i jaktlaget inklusive morbror E skulle jaga älgkalv när det snart var slut på säsongen. Det var således vinter och en del snö. Jakten bedrevs långt bort på utskogen. E hade tagit ett pass vid ett stenblock i kanten på ett hygge. 

Hundföraren och dennes hund lyckades få igång ko och kalv. En av passgrannarna såg ekipaget på håll och rapporterade över radion att han sett älgarna och också att de var på väg i riktning mot det hygge där E fanns på plats. 

Spänningen tätnade. Plötsligt hördes två relativt snabba skott bort ifrån det hygge där E fanns. Och sen ett till skott med lite fördröjning. Sen blev det alldeles tyst.

Alla väntade nu med spänning på att E skulle komma in på radion och rapportera hur det hade gått med älgkalven. Men rapporten dröjde, knastrandet på radion uteblev. "Han är väl fram och kollar kalven" tänkte nog flera av passgrannarna. 

Efter flera minuters tystnad tyckte jaktledaren det fick vara nog. Han anropade E, men tystnaden fortsatte. Efter ytterligare ett försök till kontakt gav han upp. Hundföraren anslöt och de båda gav sig tillsammans av bortemot E:s pass. 

E var död. De fann honom liggande livlös i snön intill det stenblock där han stått på pass. En stund senare fann man älgkalven, även den död. Man konstaterade att E nog skjutit kalven med sina två första skott. Det tredje skottet fann man aldrig. Sannolikt hade E avlidit redan i det andra skottögonblicket. Det tredje skottet trodde man hade gått iväg upp i luften när han gled ner längs sidan på stenblocket han tagit stöd emot. 

Den första tidens reaktioner var förstås stor chock, som det är när någon närstående hastigt rycks bort. Men med tiden kom nog de flesta att tänka på att detta väl var det helt ideala sättet för en inbiten jägare och skogsman att lämna jordelivet på: att avlida på pass och efter att precis ha nedlagt sitt sista byte. 

Den här otroliga historien är dock inte helt slut ännu. Någon vecka senare besöktes platsen av de närmaste. När de pulsat fram i snön en bit över hygget lyfter plötsligt en kungsörn med mäktiga vingslag från platsen. Sannolikt hade den festat på resterna från den urtagna älgkalven. Örnens flykt över skogen blev sinnebilden av morbror E:s färd till de sälla jaktmarkerna.

Med denna magnifika avslutning får det nu också bli ett slut på mina tankars planlösa fladdrande i min egen Söderbärke-historia. Mer får kanske komma nån annan gång.

Åter nu igen till nutiden. Jag var ju nu i Nor för att vila upp mig efter det ofantligt tuffa fältjobbet med kärestan L på brandfältet. Men som vanligt är i Söderbärke blev det aktivt värre, släktingar och bekanta dyker överraskande upp till höger och vänster. Samtalen och fikapauserna blev därför långa och talrika.

När jag anlände med tåget från Ängelsberg bröt regnet ut. Inom parentes hävdar min bror S att det alltid börjar regna i Söderbärke när jag kommer dit, han fick således rätt även denna gång. Som tur var hade jag mycket nära denna gång till det öppna sommarcafét i Hembygdsgården. Den är vackert belägen på stranden till Barken, alldeles nära brofästet. De serverar hembakat bröd till drycken, oftast är det ungdomar som sköter ruljangsen. En fika kostar ungefär en tredjedel av det som city-slickers får betala i t ex centrala Stockholm. Här hängde jag under en knapp timme i väntan på att regnet skulle sluta och också i väntan på min bror S som skulle komna förbi efter ärenden i Smedjebacken, kommunens säte och huvudort. När han kom blev ju fikat förstås förlängt med en rejäl stund till, det fanns ju ytterligare ännu icke avsmakat fikabröd...

Förutom mycket goda och trevliga middagar hos bror S med hustru B och kusin G med hennes man C, så hann jag även med en del annat under denna fina två-dagars-vistelse i Söderbärke.

Extremt morgontidig som jag är blev det ett par längre promenader strax efter gryningen. Favoriten är vägen över åkrarna ut mot Norsäng, sen kan man ta av på tre olika stigar genom skogen söderut, för att då komma ut på vägen mellan Hemshyttan och Söderbärke.  

På åkrarna före Norsäng går ofta rådjur. Så här i rådjurens parningstid blir de oförsiktiga och särskilt bockarna visar sig ofta öppet. En morgon såg jag hela fem råbockar ganska nära varandra på åkrarna där. Detta var bara några få dagar innan bockjakten skulle börja. En och annan jägare hade säkert sett dem och fyllts av förhoppningar.

Den bortre stigen att vika av innan Dammsjön leder på en svag ås söderut förbi det gamla bostället Norrbyn. Jag har skrivit kort om det i ett tidigare inlägg. Man passerar först en gammal ladugård som sett bättre dagar. Kort därefter på en liten höjd på vänster hand den plats där bostadshuset uppenbarligen låg, bekräftat av vårdträd, yppig flora, husgrund och en kvarbliven potta i emalj. Lite längre bort finns väggarna i slaggsten från nån större mangårdsbyggnad. 

På den här platsen måste det för 60-70 år sen ha varit mycket vackert. Neråt Dammsjön var det säkert helt öppet med åkrar och betesmark, likaså på västra sidan om åsen. Idag är här en trist mörk granskog ända in på stigen och det gamla bostället. Det slog mig att det vore en välgärning för kulturmiljövården och friluftslivet att hugga ur och öppna upp en glänta kring vårdträden. Det finns tydligen möjlighet att söka bidrag (NOKÅS) på Skogsstyrelsen. Jag vet inte hur länge platsen varit bebodd, men ska försöka ta reda på mer om det.

En kväll var broder S, kusindotter L och jag på sommarteater vid hembygdsgården i Norberg. Vi såg där ett av mina absoluta favoritstycken: "Vem älskar Yngve Frej" av Stig Claeson (Slas). Upprinnelsen till vårt besök var nästan otrolig och tål att kort återges här. Några dagar innan föreställningen var jag och kärestan hembjudna till kusin G, hennes man C och deras dotter L, nu vuxen. De bor i Köpenhamn och där har L varit hela sin uppväxt. Under middagen kom vi att beröra svensk litteratur och L bad om tips på bra sådan. Hon menade att hon hade saknat sådan i hemmet. Flera exempel lyftes fram i samtalet runt bordet. Jag kom att nämnda Slas och då speciellt "Vem älskar Yngve Frej". 

Nästa dag var jag med kärestan på fältjobb på det stora brandfältet sydost om Fagersta. Vi skulle äta en lite sen lunch på den servering som ligger i Ängelsberg. Det var fullt på parkeringen intill serveringen där den ligger lite högt med utsikt över Åmänningen. Därför ställde vi bilen på parkeringen vid genomfartsvägen och nära järnvägsstationen. När jag steg ut ur bilen var jag precis framför ortens anslagstavla. Och vad föll då min blick på om inte en affisch som gjorde reklam för föreställningen "Vem älskar Yngve Frej". Eftersom verket varit uppe till samtal kvällen innan tänkte att detta måste vara ett tecken, så på kvällen  kollade jag direkt med kusinbarnet L om hon ville följa med och se den, vilket hon gärna gjorde. Hennes föräldrar kunde inte på grund av den stundande kräftpremiären i Barken för stamfastigheterna runt sjön. Dock ville min bror S följa med, hans kräftpremiär var först en vecka senare

Strömtorpet, min systers hus, var dessa dagar nästan som T-centralen, fast mycket trevligare. I samband med fältjobbet på brandfältet fick jag och kärestan L låna huset. Efter två dagar räckte det med jobb för mig, kärestan L skulle fortsätta och då bo på vandrarhemmet i Ängelsberg. För egen del tänkte jag bli kvar på Strömtorpet och trodde det skulle bli stilla och ensamt. Men det slapp jag, för först ringde kusin P och sa att han, fru M och hennes son H gärna bodde över i samband med kräftpremiären. Kul, och på Strömtorpet får ju många numer plats efter byggandet av stora uthuset inklusive ett fint och stort gästrum. Strax därefter messade systerson H med flickvän J och sa att de också planerade att ligga över, detta i samband med en tur från Falun, där de bor, till Stockholm för att köpa varsin kajak. 

De ville på hemvägen testa de nya kajakerna i Barken. Så spännande, tänkte jag, själv lite inbiten kajakägare. Kanske skulle det bli en chans även för mig att pröva en ny sorts kajak. H hade under sommaren lånat vår stuga på Skatön i Söderhamns skärgård, detta för att i lugn och inspirerande miljö skriva på en roman som utspelar sig vid och på havet. Vi har kajaker där, vilka H tydligen nyttjat flitigt och blivit rejält biten av. Kul! 

Nu, en av morgnarna i Söderbärke, skulle jag och framförallt mitt kusinbarn L få pröva de nya kajakerna. Vi höll till vid den kommunala badplatsen framme i byn. Sandstrand med tillhörande grässlänt är den ideala miljön att komma i vattnet med en kajak. Jag gjorde bara ett kort test ut runt hopptornet. Kajaken kändes stabil och lätt att paddla. Utrustningsmässigt var jag mest imponerad av en liten, men ändå viktig detalj: det var så lätt att ändra inställning på fotstödet med roderreglaget. Det underlättar mycket när personer av olika längd ska turas om i sittbrunnen. På min egen kajak är det mycket besvärligt att ändra på fotstöden. 

Nej, nu närmar det sig slutet på min berättelse från då- och nutid. Min vistelse i Söderbärke var också slut. Jag gick förstås till stationen. Noterade att det en lång sträcka saknas trottoar. Och också att det inte finns nåt övergångsställe där man ska över den mycket trafikerade vägen mellan Fagersta och Ludvika. Synd, det borde åtgärdas. Gående och cyklande borde stimuleras genom bättre infrastruktur här.

Intill vägen mot stationen stod en stor skylt som gjorde reklam för den Ölfestival som varje år sedan länge hålls i Söderbärke i slutet av oktober, denna gång 28-29 oktober. Kul kuriosa är att det är kompisarna A&A på Eskilstuna Ölkultur som står för årets festivalöl. Om inte tidigare, så återkommer jag i alla fall då vid Ölfestivalen till Söderbärke. Det känns bra att tänka på.