Vacker och intressant skogspromenad strax nordost om Fröllinge gård Getinge

Fjolårslöv av bok

Idag, 2 april, tog kärestan och jag en givande skogspromenad i skogen strax nordost om Fröllinge gård belägen mellan Getinge och Kvibille i Halland. Syftet var att titta närmare på några nyckelbiotoper och ett naturreservat. Vi tog oss inte ända fram till skogen per bil (elbil förstås) eftersom trafik genom gården inte är tillåten. Vi parkerade i vägkanten före gården och promenerade igenom den, vilket inte gjorde oss nåt alls eftersom vi även var ute efter att få röra på oss.

Fröllinge slott

Fröllinge gård har anor åtminstone tillbaka till 1400-talet. Slottet byggdes i början av 1600-talet under den tid Halland var danskt. Det är byggt av granit och har restaurerats flera gånger, senast på 1960-talet.  

Alldeles intill gården finns en relativt stor nyckelbiotop i form av en vacker bokskog. En fin bäck rann bland alar i kanten av bokbeståndet.

En fin bäck i kanten av en nyckelbiotop vid gården 

Vi gick mot NO längs skogsbilvägen. Där såg vi på håll en del ståtliga naturvårdsträd som sparats. Flera var döda och vi trodde att området av nån anledning försumpats. Vi gick inte fram dit. 

Sparade naturvårdsträd

Den egentligen mest spännande delen av turen var när vi lämnade vägen och gav oss ut i terrängen mellan Svalemossen och Hälldammssjön. Vi följde mossens västra kant och tog oss sen förbi norra sjöänden. 

Svalemossen

Hälldammssjön

Det som mest fångade vårt intresse var att det i ett delområde där fanns väldigt mycket stående och liggande död ved av bok, en för mig helt ovanlig syn.

Stående död ved av bok 

Innan vi var uppe på vägen igen norr om sjön stötte vi på de obligatoriska körskadorna som uppkommit av att maskiner körts då marken hade dålig bärighet (vattenmättad). När så sker i sluttande terräng uppkommer en permanent och förstärkt skada i och med att vattnet söker sig ny väg, traktorspåret blir en bäck. 

Traktorspår som blivit en mindre bäck

Hallands skogsland har vad gäller trädslag totalt omdanats flera gånger sedan medeltiden. Före 1600-talet tror man att skogar med ek, bok och tall dominerade ända ner till havet. Under de ständiga krigen och flytt av gränsen mellan Sverige och Danmark skövlades ekskogen, detta av flera skäl. Krigsherrarna behövde ekstockar till skeppsbygge. Den ena makten skövlade för att den andra inte skulle komma åt virket. Och när Sverige tog över Halland skövlade svenska staten för att hålla hallänningarna i fattigdom för att de inte skulle bli uppstudsiga. Under den här tiden uppstod som resultat av skogsskövlingen både sandflykt och ljunghedar. 

Kampen mellan lövskog och fortgår än. Man ser utanför skyddade områden ännu enstaka gamla lövträd kämpa för att överleva i granskogen. Vad vi såg fick lövträden inte mycket hjälp i form av bortröjning av granen strax intill. 

Gamla lövträd kämpar på emot anstormningen av gran

Här borde de gamla lövträden röjas fram

När vi gick vidare vägen fram dominerade granen på båda sidor om vägen. Såna partier är rätt trista att gå igenom, man ser inget annat än rakt framåt.

Långa sträckor gick vägen genom ung, mörk granskog

När vi vänt ner mot slätten igen möttes vi åter av den ljusa och trevliga bokskogen, där man kände sig lättare till sinnes än inne bland den de mörka granbestånden. 

Här gick vägen fram genom ett ljust bokbestånd 

När vi inte hade så långt kvar ner till gården igen stötte vi på en del Douglas-granar (Pseudotsuga menziesii). Det är ett främmande trädslag från västra Nordamerika som prövats på bl a Fröllinge gård. Trädslaget är det barrträd i världen som kan bli näst högst efter "redwood". En Douglas-gran hade hållit på att ramla intill vägen varför man fällt allt utom den gigantiska rotstocken. För en liten "klenare" levande Douglas-gran intill uppskattade jag höjden till cirka 42 meter, vilket är rätt högt för ett träd i Sverige. För att plantera detta trädslag måste man söka tillstånd hos Skogsstyrelsen. 

Rotstock av Douglas-gran

När vi var tillbaka vid gården igen hade vi gått cirka sju kilometer. Det tog oss ett par timmar - vi går inte särskilt fort eftersom vi ofta stannar till och undersöker saker och ting. Landskapet öppnade sig med en vacker dalgång mot nordväst. Den lilla ån i dalen rinner ut i Suseån som i sin tur mynnar i havet vid Vesslunda en bit söder om Falkenberg. 

Dalgång ner mot Suseån

En del fåglar såg och hörde vi förstås: gransångare (första för året), ett par skogsduvor, spillkråka, rödstjärt, bofink, nötskrika, skogssnäppa (vid sjön) och ormvråk. På långt håll och under mycket kort tid såg jag en möjlig kungsörn. Den visade sig snabbt över skogsranden, jag hann inte ens få fram kikaren. 

En fin tur som kan rekommenderas, särskilt om man ger sig av från skogsbilvägarna ibland.