Intressant vandring längs Pukasjöhultsvägen nordost om Okome i Halland

Det här var en ny sträcka som jag aldrig gått. Sånt är alltid kul och spännande, men samtidigt lite chansartat. I torsdags skulle jag egentligen lett en vandring i skogslandskapet vid Sibbarps kyrka, men på grund av flera återbud uppstod chansen att reka nåt nytt område. Jag letar i regel på nya områden enklast bara genom att kolla på en karta i skala 1:100 000. Då letar jag i regel efter ställen där det går att gå en rundslinga. Jag går på stigar eller skogsbilvägar, båda är okej. När jag väl hittat en potentiellt objekt kollar jag mer i detalj med hjälp av Google Maps. 

Den här gången landade kartletandet på ett område tre kilometer nordost om Okome. Där finns ett lite större sammanhängande skogsområde mellan vägen mot Gällared och Ätraforsdammen. Kärestan och jag ställde bilen vid en avfart Pukasjöhultsvägen cirka tre kilometer från Okome, där ligger en gård som heter Tången. Därifrån gick vi fram och tillbaka till Äskåsen på en skogsbilväg modell större. Det blev 13 kilometer fram och tillbaka och tog oss cirka 3,5 timmar, då inklusive fikapaus och diverse stopp för fotograferande. Det var lättgånget och ganska flackt förutom sista biten upp mot Äskåsen. 

Längs den här vägen passerar man flera intressant objekt: naturreservatet Skogen, ett större kalhygge, Stora Trännsjön och slutligen berget Äskåsen med en skyddad bokskog. 

Naturreservatet Skogen

Det når man efter bara ett par kilometer och det ligger på båda sidor om vägen. Det bildades 2008 och består av ett område som för 100-150 år sen utgjorde del av en mindre by med flera torp. Här bodde uppskattningsvis 70-80 personer som odlade, hade kritter och därutöver jobbade åt större gårdar på trakten. Det var tydligen så att många deltog i byggandet av kanalen när Ramsjön dikades ut.

Inom reservatet finns resterna av två torp, Skogen och Ekehultet. Torpet Skogen har gett namn åt reservatet. Där finns husgrunder, olika stensättningar och ett intakt hus kvar. Vad det använts till är oklart, idag rymmer det bara en massa bråte. Torpet "levde" under en relativt kort period, 1850-1920.

Efter det har skogen tagit över och består idag mest av bok, men även en del andra trädslag. Det står på reservatsskylten att reservatet bildades för att värna biologisk mångfald och rörligt friluftsliv. Jag antar att även värnandet om kulturminnena bidragit, även om det inte är utskrivet. Bland särskilt ovanliga organismer som finns i reservatet nämns skogsduva och fnösketicka med den därtill kopplade larven av jättesvampmalen. 

Kalhygget

Strax efter att ha passerat reservatet kommer man till dess motsats, ett kalhygge med exempel på industriskogsbrukets metoder som markberedning och biobränsleskörd. 

På vägens nordöstra sida är hygget ett par år äldre än på den sydvästra. På förstnämnda sida är markberedningen gjord. Invid vägen låg staplar med timmer och högar med blivande biobränsle. I ett stort område invid dessa var marken sönderkörd med flera stora vattenfyllda spår. Entrepenören verkar inte ha brytt sig alls om att hösten har varit mycket nederbördsrik, utan har kört på som vanligt. 

Av virkeshögarna att döma är markägaren Setheliska stiftelsen, virkesmottagaren Derome och entrepenören Södra skogsägarna. Den nämnda stiftelsen är särskilt intressant i sammanhanget. Dess syfte är att stödja utbildning av ungdomar från Sätila och Hyssna församlingar, i första hand dom som utbildar sig inom jord- och skogsbruk eller hushåll. Man får hoppas att de inom skogsbruk får genomgå en utbildning som tydligt tar avstånd ifrån en praxis som körskadorna på detta hygge är ett exempel på.

Stora Trännsjön

Längs vägen vidare mot sjön korsar man Boa kyrkstig. Den är cirka sex kilometer enkel väg och går från byn Boa intill Ätraforsdammen till Okome kyrka. Den blir spännande att testa vid ett annat tillfälle.

Stora Trännsjön är förhållandevis stor och omgiven av skog. På samma sida som vägen går en stickväg ner till en ganska öppen plats lämplig som fikaställe. Möjligen går det att bada där när vädret tillåter.   

Äskåsen

Vandringens vändpunkt var Äskåsen. Det är ett 184 meter högt berg dit det leder en mindre skogsbilväg som tar av från Pukasjöhultsvägen i en vänsterkurva en bit efter sjön. Äskåsen är med sina 184 meter ett av Hallands högsta berg. Högst på 226 meter är Högalteknall på Hallandsåsen. 

Vid toppen av berget finns en bokskog som är skyddad med ett civilrättsligt naturvårdsavtal mellan markägaren och staten företrädd av Skogsstyrelsen. Markägaren får ersättning för att i X antal år sköta (eller avstå från att sköta) skogen på det sätt som överenskommits. Bokträden är flerstammiga som buketter, en form som kan bero på att träden delvis nyttjats för att ta grenar till foder eller bränsle. Kul var också att den gamla träskylten fortfarande satt uppe.

Återfärd

Efter en fikapaus i duggregnet vände vi hemåt. På vägen tillbaks till bilen blev det en del ytterligare fotograferande, framförallt av vattnet i terrängen som var rikligt efter allt regnande under hösten. De tre sista månaderna har det kommit ungefär dubbelt så mycket som normalt. 

Fåglar brukar vi ofta se och lyssna efter längs vägen. Denna gång var det magert. Endast några gråsiskor dök upp hoppandes på vägen. En talgoxe lät höra av sig. 

Vi åkte som sagt bil till startpunkten från där vi bor i Glommen, en resa på cirka tre mil. För ett år sen skaffade vi en elbil för att kunna ta oss ut till naturen på ett enkelt och miljövänligt sett. Buss funkar på vardagar, men som vanligt i Halland typiskt inte för arbetande friluftsmänniskor på helger.