Morups Tånge - gult i midsommartid

Gulmåra

Häromdagen alldeles innan midsommar besökte jag ånyo Tången efter några veckors bortavaro. Markvegetationens blommor hade nu helt bytt färg till gult från förra gången då triftens rödrosa dominerade helt.

Trift vid det tidigare besöket

Den gula färgens huvudinslag utgjordes främst av gulmåra (första bilden). Den förekom i stor mängd främst på de mer strandnära partierna där tidigare triften blommat. 

Kärringtand

Men i allt det gula var även många andra, men mindre vanliga, blommor som t ex kärringtand, gul fetknopp, vanlig gråfibbla (möjligen mattfibbla) och gåsört. Här och var fanns också enstaka smörblommor.

Gul fetknopp

Kärringtanden och fetknoppen växte i ungefär samma partier som gulmåran. Fibblan var mer vanlig i de högre partierna, lite längre bort från stranden.  

Fibbla (gråfibbla eller möjligen mattfibbla)

Gåsörten däremot fann jag i de lite fuktigare partierna i Tångens södra del ner mot Korshamn, dit jag gick för att spana efter fåglar. Jag såg där bl a småspov och större strandpipare.

Gåsört

Fascinerande är det verkligen med denna mångfald av former och färger i naturen och också den stora föränderligheten under året. Vilken kontrast detta var mot förra gångens rödrosa och mot allt det vita under vinterns skidturer på det tunna snötäcket. Hur ska det se ut vid nästa besök?

Brandfältet i Västmanland 4 juni 2016

Det är magiskt med föränderligheten på detta brandfält. Varje gång jag besöker det uppvisar det ett nytt ansikte. Det förra besöket var i september förra året och då gav det fortfarande ett rätt sterilt intryck. 

Nu i början av juni 2016 hade den tidigare svarta och grå marken förvandlats till ett grönt hav av örnbräken, björk, mjölkört och korsört. Det blir nog mycket vackert och färggrant när mjölkörten så småningom slår ut. I vägkanterna blommade nu bland annat midsommarblomster, ängsklocka, kärringtand, gökärt, skogsstjärna och violer. 

Ett mycket slående och vackert inslag var all den tuvull som blommade vitt och i stor omfattning i fuktiga partier av terrängen. Den utgjorde en fantastisk kontrast mot de svarta döda träden som ännu stod upp. 

Jag guidade denna dag en grupp på tjugo personer från STF och Friluftsfrämjandet i Uppsala. Vi gjorde tre nedslag på brandfältet där vi successivt följde brandintensiteten från söder mot norr.

Första stoppet gjorde vi vid Öjesjön strax utanför reservatet i söder. Vi gick grusvägen på den östra sidan mot norr, stannade och fikade vid den fina lilla sandstranden och avslutade med att besöka det utbrända skördarliket som finns en bit bort längs den väg som går österut från sandstranden. Den utbrända maskinen fascinerar och minner om kraften i branden och det hot den utgjorde mot människor och egendom. 

Det andra stoppet blev vid besöksplatsen Grävlingberget mitt i reservatet och belägen längs den väg igenom detta som länsstyrelsen iordningställt. Glädjande på vägen dit var att vi mötte så många andra besökare, på bästa shoppingtid en lördag. 

Från besöksplatsen gick vi en bit tillbaka längs vägen och sen ner mot Stora Vallsjön. Där hittade vi strax innan vändplanen en grön blommande öppen yta ner mot stranden. Den passade utmärkt för en stunds vila och lunch. 

Vid vändplanen tittade vi närmare på resterna av det utbrända huset som stått där i ett fantastiskt läge på klippan ovan sjön. Murstocken som stod upp efter branden revs senare och är idag en stor hög med tegel. 

Vi åkte ur reservatet ner mot Virsbo och for sen upp till Ängelsbergs Bruk där vi stannade till en stund för att kort bese det fantastiska världsarvet. Därifrån åkte vi vägen österut mot Hästbäck. Den går genom den nordligaste tredjedelen av brandfältet där intensiteten i branden var som värst. Marken ägs av AB Karl Hedin. Den mesta döda skogen har avverkats (går tydligen att nyttja) och landskapet ter sig mycket ödsligt, som på månen har många tyckt. Återplantering av området har inletts. Vi stannade till en kort stund och såg ut över sjön Snyten, som blev ett viktigt hinder för brandens vidare spridning norröver. 

Tillbaka i Uppsala efter nio timmar var det fint att tänka på ännu en fantastisk dag på brandfältet. Soligt skönt väder, brandfältet i ny grön skepnad och trevliga och intresserade medresenärer. 

Vandring på Kuststigen mellan Uddevalla och Lysekil

Denna vandringsresa gjorde vi under fyra dagar från 29 april t o m 2 maj 2016. Kuststigen är ett omfattande och sammanhängande system av vandringsetapper mellan Uddevalla i Sverige och Oslo i Norge. Information finns på nätet. Det finns också en relativt bra vandringsguide upptryckt. Vi köpte den via Turistbyrån i Lysekil. Vi valde bland de leder som finns i den södra delen mellan Uddevalla och Lysekil.

Av olika anledningar (väder, ork) improviserade vi en del och ”småfuskade” lite med tåg och buss. Vi valde relativt dyra alternativ för logi, men det finns billigare för den som så önskar. Vår vandringspolicy är numer ungefär följande: miljövänlig till- och frånresa, behaglig vandring utan alltför mycket packning (inte mer än 6-7 kilo) och som en följd av detta ett boende där det finns möjlighet att äta både middag och frukost. Det enda vi bär med oss är matsäck för dagen, kikare, kamera (mobil), ombyte till kvällen och första-hjälpen-material.

Nedan följer en berättelse om vår vandring. På slutet finns också en del tips som riktar sig dels till den som står bakom guiden, dels till den presumtive vandraren.



29 april (5 tim vandring)



Vi startade relativt tidigt på dagen där vi bor i Glommen utanför Falkenberg. Vi tog en buss in till staden och fortsatte sen med tåg och buss till startpunkten i Uddevalla. När vi kom dit var det dags för lunch och vi hittade en vegetarisk restaurang ”Café Navet” alldeles intill busstationen.

Vi kom igång med vår vandring strax efter kl 12. Vi gick över den bro som leder över ån söderut från busstationen och sen västerut längs Byfjordens södra sida. Direkt där efter bron fanns inga ledmarkeringar alls, vi fick gå lite på känn efter den relativt storskaliga karta som finns i guiden. Till att börja med går leden genom ett tråkigt industriområde. Efter detta dök dock skyltar "Strandpromenaden" upp, vilka vi sen följde till Gustavsberg. Vi visste att Kuststigen och Strandpromenaden skulle sammanfalla en bra bit i början. Några markeringar för Kuststigen hade vi så här långt inte sett till.

Vädret var hotande med mörka moln, men vi klarade oss från regn trots att SMHI hade utlovat regn nästan hela eftermiddagen. Vi var förstås glada att SMHI hade fel. Strandpromenaden bokstavligen hänger på berget längs några hundra meter, verkligen ett imponerande och påkostat bygge.

Gustavsberg är ett fint ställe, det är en gammal badort dit Uddevallabor en period vallfärdade. Det är nuförtiden vandrarhem i det gamla kallbadhuset. Min medvandrare, kärestan Lena, berättade att hon bott där under ett fältarbete för längesedan. 

Sen började eländet: enligt kartan skulle leden Kuststigen gå upp i skogen och gå på högre höjd. Skylten Strandpromenaden pekade mycket riktigt upp i skogen och vi följde den. Det blev konstigare och konstigare. Plötsligt såg att vi höll på att komma tillbaka till Gustavsberg! Med hjälp av mobilens GPS tog vi oss via en traktorväg och en bäckravin upp på en väg. Efter mångt och mycket hamnade vi på Kuststigen igen. Den måste ha fortsatt en bit till längs stranden där vi tog upp. Denna vår irrfärd i skogen var en effekt av dålig skyltning, att det inte var tydligt utmärkt var Kuststigen fortsatte rakt fram när Strandpromenaden tog av.

Våra irrfärder var inte slut i och med detta. Nu kom Kuststigen ut i ett pågående bygge av ett högt beläget bostadsområde. Här villades vi bort igen, ledmarkeringarna bara försvann. Vi irrade runt ett tag innan vi hittade en liten omärkt stig som ledde neråt mot fjorden. Först där dök ledmarkeringarna upp igen. Varning således för ledens parti mellan Gustavsberg och bron över Byfjorden. Där nedan husbyggena kom vi ut på en sandig fin udde.

En fin stig var det nu i en tallskog som sträckte sig in under den stora och i mitt tycke vackra bron. Stigen slingrade sig vidare mellan sommarstugor och över jordbruksmark. Vid femtiden kom vi till Råssbyn, detta var endast halvvägs på vår planerade vandring och vi insåg att vi omöjligen skulle hinna gå en dryg mil till innan middagen. Enligt ledbeskrivningen skulle den gångna sträckan vara 11 km. Våra stegräknare på mobilen indikerade 17-18 km! Vad var rätt och fel? Tog vi så korta steg då vi gick med packning i terräng att stegräknarna helt lurade oss? Som tur var upptäckte vi att det fanns en buss in till Ljungskile, vi behövde bara vänta en kvart innan den kom.

Bussen gick nästan hela vägen fram till det reserverade boendet på Villa Sjötorp i Lyckorna, ett fint område i Ljungskiles södra utkant. Ett fint och högt beläget hotell med vid utsikt över havet. En god middag väntade oss där.



30 april (5 tim vandring)



Vi åt en helt fantastisk frukost. Planen var att gå tre mil över Orust, från Svanesund till Malö strömmar, detta efter att först ha tagit en buss från Ljungskile till Kolhättans färjeläge på andra sidan vattnet från Svanesund räknat. Men visa av gårdagens erfarenhet insåg vi att vi inte skulle hinna denna långa vandring på en dag med vårt tempo.

Vi tog därför en lugn morgon och gick sen längs stranden in mot Ljungskile centrum ca 3 km. Vi passerade det gamla kallbadhuset där Friluftsfrämjandet har kajak- och seglingsverksamhet. En kurs i optimistjolle pågick ute på fjärden.

Vi hann precis med tåget till Stenungsund, där vi fikade på Café Oasen, ett utmärkt ställe som ett par jobbare tipsade oss om. Därefter blev det bussen (Orust express mot Uddevalla) ut på Orust. I Varekil fick vi byta till en mer lokalbetonad buss mot Ellös. Det var trevliga busschaufförer, dels mot oss, dels mot varandra. De tog sig tid att gå ur bussarna och samtala med varandra en liten stund i väntan på avgång. Vi gick av bussen ungefär efter två tredjedelar av distansen över Orust, vid hållplatsen Håv. Därifrån letade vi oss sen med hjälp av mobilens GPS fram på småvägar genom landskapet mot nordväst för att träffa på Kuststigen och dess karta. Det var ett omväxlande landskap med gamla risiga gårdar á lá hill-billy, dåligt dränerade åkrar med tågväxter och däremellan fina bergknallar glest bevuxna med ek. Flera av bergknallarna verkade nyligen ha gallrats ur på gran. Vi passerade en och annan porlande bäck omgiven av lövträd och en matta av vitsippor.

Uppe vid tjärnen Håltavatten träffade vi på Kuststigen igen. Vi hade kommit dit på den gamla landsvägen i syd-nordlig riktning som det stod att läsa på en informationsskylt vid den fina rastplats som låg där vid tjärnen. Vi fikade i duggregnet. Här vid tjärnen visade det sig ha varit mycket mänsklig aktivitet på 1800-talet. På den tiden växte Sveriges befolkning snabbt och det blev svårt att föda alla. Många utvandrade, andra bröt ny odlingsmark i skogen. Så var det med kolonisationen vid Håltavatten. Vid vår rastplats hade en handelsbod och ett garveri legat. På andra sidan tjärnen  fanns också en "herrgård" Hålta med bl a en två-våningsbyggnad. Rester finns kvar i form av en lund med många exotiska växter vilka var del av den trädgård som fanns där vid herrgården. I södra änden på tjärnen fanns rester av ett mycket enkelt torp Majlyckan. Här hade en ensam kvinna med barn levat under mycket fattiga förhållanden.

Hela det idag skogbevuxna höglandet där vi vandrade fram var på den tiden sannolikt helt öppet, betat av kritter tillhöriga den hela rad av torp som verkar ha funnits där. En stor kulturgärning har gjorts i sen tid med EU-stöd i form av uppmärkning av de gamla torpruinerna med namn och information om vilka som bott där. Torpen verkade överlag ha byggts i början på 1800-talet och sen övergivits efter två-tre generationer i slutet av samma århundrade.

Lite längre västerut kom vi fram till ett stort hygge. En hel del högstubbar och torrträd hade lämnats. En tornfalk kom inflygande och satte sig pedagogiskt i ett av torrträden. Trots skyddsdikning var det blött och många planterade granar såg ut att gå hädan. Längs stigen över hygget hade man föredömligt sett till att riset tagits åt sidan. Med samtidigt hade man på några ställen istället kört sönder stigen. Ett gammalt vrak i form av en f d arbetsvagn på hjul stod havererad i kanten på hygget, detta alldeles intill resterna av ett gammalt torp, vilket för oss snarast såg ut som en gammal jordkällare med lågt i tak. I andra änden på hygget hade plantörerna tyvärr lämnat efter sig både pappkartonger och plasthinkar. De såg ut att ha legat där rätt länge.

Efter hygget började nu stigen bära utför i en ravin där en fin bäck rann. Först gick leden genom högstammig granskog och sen genom lövskog med mängder av vitsippor på marken. Tyvärr fanns längs denna sträckning ytterligare två vrak av arbetsbodar, varav i alla fall den ena var uppenbart övergiven. Den saknade helt tak. Efter en ganska brant och lerig sista bit kom vi ner på slätten nedan berget. När vi vände oss stod klippväggen hög och den smala ravinen där vi kommit genom syntes knappt.

Vi gick därefter vägen ner till färjeläget vid Malö strömmar. Passerade en gammal plantskola och något slags nedlagt trädgårdsprojekt vilket uppenbart hade haft EU-stöd. Nu var det mest bara skräpigt alltihop. Som alltid är det svårt att förstå att människor står ut med att lämna så mycket skräp efter sig, att man inte avvecklar verksamhet på ett snyggt sätt. Och svårt att förstå är det också att de människor som lever kvar där står ut med att se all bråten.

Vi kom precis till färjans avgång. Vi behövde bara vänta några minuter på den korta överfärden. Färjan gick bara två turer i timmen, så vi var glada att slippa vänta där i duggregnet. Visserligen finns där en kur att sitta i, men det var lite råkallt ändå. Sen hade vi bara två km kvar att gå till det reserverade boendet på Handelsman Flink. Det är ett häftigt ställe, där tydligen Evert Taube hängde en del. Det var nu Valborgsmässoafton och vi kom rätt in i ett kvällsarrangemang med musikunderhållning på den restaurang som finns där. Stället hade två övernattningsalternativ, ett logement och en ”svit”. Vi valde det senare då det visade sig dels att det inte kostade så mycket som det låter, dels att det ligger sagolikt fint alldeles intill vattnet med stora panoramafönster ut mot klipporna och havet.

1 maj (5 tim vandring)

Detta visade sig bli vandringens bästa dag. Solen flödade, temperaturen var idealisk för vandring och stigen gick fram i ett tilltalande småbrutet landskap. Över högt belägna klippor med vidunderlig utsikt över fjärdar, genom klippskrevor, längs sandstränder, i sommarstugeområden och genom ett småskaligt jordbrukslandskap.

Vi började på Flatö, tog färja över till fastlandet vid Ängö brygga, gick över stora bron till Skaftö och tog slutligen båten från Fiskebäckskil till Lysekil. Att gå över den stora bron till Skaftö var faktiskt lite läskigt, dels för att trafiken där var rätt intensiv och vägrenen smal, dels för att den är hög och jag har tendens för att få svindel.

Särskilt minnesvärt från denna dag var de nyröjda lövskogsmarkerna i Kärlingesunds naturreservat, utsikten från kala höga klippor och Gullmarsfjorden som bredde ut.

På näthinnan finns också Fiskebäckskil med de fina husen som ligger hopgyttrade uppför klipporna. Och att förglömma var inte den sköna lunchstunden på en solig klippa i lä för den kalla vinden från havet.

Trevligt och omväxlande var det att få åka båt in mot slutmålet i Lysekil. En vacker vy var det över staden då båten närmade sig kaj. Den höga smäckra kyrkan på höjden sticker ut. Plumpar i stadsbilden är ett par fula 1960-talsbyggnader intill kajen. Detta är alls inget unikt för Lysekil, liknande plumpar finns i de flesta svenska städer som omstöptes för femtio år sedan. Det finns mycket sådant som borde rivas med tanke på stadsbilden och ersättas av något vackrare som passar in.

Vi fick ut mot udden och det väntande boendet på Strandflickornas Havshotell. Ett ställe som visade sig vara perfekt för en värdig avslutning på vår vandring: ett bra läge nära havet, en sekelgammal mysig inredning och en riktigt bra frukost.

Efter att ha vilat ut i Lysekil tog vi bussen till Göteborg, för vidare transport med tåg till Falkenberg.

Förslag förbättringar

Guiden

Skriv ut normal vandringstid på de olika etapperna, inte bara avstånd. Det är stora skillnader i hur långt man går per timme beroende på stigens beskaffenhet.

Ge tips om möjliga boenden av olika standard på etappmålen, eller i alla fall hur man kan komma därifrån med buss till boende i närheten. På åtminstone några etappmål verkar det helt saknas boendealternativ för dem som inte vill bära med sig tält och mat.

Sträckan Uddevalla - Råssbyn/Ljungskile

Gå bara Uddevalla - Gustavsberg, sen är Kuststigen inte kul för närvarande, speciellt inte mellan Gustavsberg och bron över Byfjorden. Från Gustavsberg går det säkert att ta sig med stadsbuss tillbaka Uddevalla och därifrån vidare. Sträckningen från stan till Gustavsberg är värd att gå, den är rätt spektakulär där den bitvis hänger på det branta berget. Dock är den första biten genom industriområdet rätt trist.


Leden måste markeras bättre med Kuststigens symbol ända från bron inne i Uddevalla, det räcker inte med skyltarna "Strandpromenaden". Denna brist gjorde att vi blev lurade att gå upp i skogen alldeles för tidigt strax bortom Gustavsberg.

Ett alternativt upplägg (visavi Guidens förslag)

Dag 1:

Ankomst tidigt till Uddevalla (eller kvällen innan)

Strandpromenaden t o r Gustavsberg (eller stadsbuss tillbaka)

Tåg till Ljungskile

Övernattning där



Dag 2:

Tåg till Stenungsund

Buss till Orust - Varekil - mot Ellös

Kliv av vid Håv

Gå småvägar upp till Kuststigen vid Håltavatten

Gå Kuststigen till Malö strömmar och Handelsman Flink

Övernattning där



Dag 3

Gå Kuststigen till Östersidan i Fiskebäckskil

Ta båten till Lysekil

Övernatta där eller ta kvällsbuss till Göteborg

Bilden ovan visar på ett ungefär hur vi rörde oss. Dock tog vi oss med tåg ända ner till Stenungsund och sen därifrån med buss via Myggenäs till Varekil. På vardagar går det buss från Ljungskile till Kolhättans färjeläge mittemot Svanesund. Sen vet jag inte om det därifrån går att åka buss till Varekil.

Fler kan mättas med vegetarisk kost - debattinlägg i ATL

Nedanstående text publicerades i ATL - Lantbrukets Affärstidning 29 april 2016 som en replik på ett tidigare inlägg.

http://www.lantbruk.com/debatt/fler-kan-mattas-med-vegetarisk-kost 

Börje Berntsson hade i inlägget ”Hur ska vi mätta världens befolkning utan idisslare” 8 april två budskap: 1/ Mjölk- och köttproduktionens klimatavtryck behöver inte minska ty andra källor är större, och 2/ Det går inte att odla för humankonsumtion på ”gräsbevuxen betesmark”.

1/ Statens hållning är att alla sektorer ska minska klimatavtrycket. Berntssons åsikt är extrem. Med hans logik behöver Sverige inte alls vidta några åtgärder, vi har ju bara 1,5 promille av världens utsläpp. Nej, alla måste bidra, särskilt Västvärlden där utsläppen per capita vida överstiger det hållbara. Rimligt är att den svenska kött- och mjölkproduktionen bidrar. FAO menar att mjölkbranschen inom OECD med känd teknik skulle kunna reducera utsläppen med 10-15 procent. Berntssons ovilja är utbredd, bara 30 svenska lantbruk är klimatcertifierade.

2/ Berntsson inbillar oss att animalieproduktion baserar sig på ”gräsbevuxen betesmark”. Det är fel. ”Betesmark” är inte åkermark. På sommarhalvåret äter flertalet djur på betesvallar på åkermark. Djuren kan inte beta på vinterhalvåret, då kommer fodret från slåttervallar på åkermark. För mjölkproduktionens djur, menar Jordbruksverket att 90-95 procent av näringen kommer från åkermark. Så till min poäng: den åkermarken (Sveriges halva åkerareal) lämpar sig bra för odling av flera för oss ätliga grödor såsom olika sädesslag, balj- och oljeväxter, rotfrukter och trädgårdsväxter. Många växtföljder inkluderar vall tillsammans med för oss ätbara grödor. Det säger allt. Jag behöver bara titta ut över den magra halländska sandjorden för att se att vallen har flera andra grödor intill.

Berntsson undrar hur världens livsmedelsförsörjning ska klaras utan idisslare. I själva verket är det tvärtom. Ska den klaras måste det ske en storskalig förändring bort från animaliska livsmedel. Ett hektar kan föda flera gånger mer människor på en vegetarisk kost än om det som produceras går via idisslare.

Hans-Örjan Nohrstedt, Glommen

  

Myter om mjölken - debattinlägg i Hallands Nyheter

Nedanstående text fanns införd som debattinlägg i Hallands Nyheter 29 april 2016:

http://hn.se/asikter/ordetarfritt/1.4926315-ingen-kris-for-mjolkproduktionen

Rubriken var som vanligt satt av redaktören och som ofta inte helt väl vald. Mitt förslag var "Myter om mjölken". Att det inte är någon kris för mjölkproduktionen påstår jag inte i texten. Däremot att krisen, mätt i nedläggningstakten av mjölkgårdar, varit avsevärt värre förr.

I HN 18/4 sprider krönikör Eva Bofride, Centerpressens Nyhetsbyrå, myter om mjölk. Utifrån ett gotländskt mjölkföretags konkurs sprider hon vidare de myter som ingår i LRF:s propaganda för ökat stöd till en bransch med överproduktion, stort skattestöd och miljöproblem.

Myt 1: Svår kris för mjölkproduktionen

Takten i nedläggningen av mjölkgårdar under LRF:s två ”krisår” 2014 och 2015, efter Rysslands importstopp, har bara varit hälften så stor som tidigare. Nedläggning av mjölkgårdar har historiskt oftast inneburit att produktionen övertagits av andra.

Myt 2: Mjölkgårdar grundbulten för landsbygden

Tesen är: utan mjölkgårdar ingen levande landsbygd och inget öppet landskap. Faktum är att mjölkgårdar utgör bara sex procent av alla företag på landsbygden. Retoriken glömmer växtodlingen, hästnäringen, skogsbruket, besöksnäringen och alla som bor på landsbygden. Fodret till mjölkkor kommer mest från åkermark. Sådan mark kan enkelt hållas öppen genom att odla annat än vallar, såsom mat vi kan äta och lågväxande energigrödor.

Myt 3: Krav avseende miljö och djuromsorg är avgörande för ”mjölkkrisen”

Helt avgörande för att svenska mejerivaror tappar mark internationellt är global överproduktion och det ryska importstoppet. Ovanpå detta kan de svenska reglerna ha en viss marginell effekt. Men vilken slutsats ska dras? LRF vill både ha kakan kvar och äta upp den: man vill både sälja ”svenska mervärden” och ta bort särregler. Det rimliga är att ha stränga krav och verka för att EU anammar dem. Ännu en myt är att svenskt jordbruk har särskilt låg användning av antibiotika och bekämpningsmedel. De andra nordiska länderna exklusive Danmark, samt de baltiska länderna, är i samma klass som Sverige, ibland bättre.

FN (IPCC, FAO) anser att mjölk- och köttproduktion har en negativ miljöpåverkan av betydelse globalt och att branschen kan reducera den. Detta även om annan verksamhet har större betydelse.

Ett spännande besök på Store Mosse

Åh, du Store, vilken Mosse! Kort sammanfattat kan man säga att jag blev alldeles bergtagen, om man nu kan säga så om en mosse. Jag tycker om att kunna se långt, det frigör tanken. Och på Store Mosse, som är en knapp kvadratmil stor och på största delen saknar träd, där kan man verkligen se långt.

Store Mosse är tydligen den största svenska myren söder om Lappland. För de av er som inte redan vet det är "myr" ett samlingsbegrepp för mosse och kärr. Skillnaden mellan dem är vegetationssamhället och hur detta försörjs med vatten (ovan- eller underifrån). Store Mosse är i den meningen inte bara en mosse utan rymmer även kärr och också sjöar och gölar.

Ett av mina mer ambitiösa pensionärsprojekt är att kryssa de av Sveriges nationalparker som jag inte tidigare besökt. Det är rätt många som är kvar, jag har varit i knappt hälften. Den senaste i raden var Fulufjället, nu var således turen kommen till Store Mosse i sydvästra Småland, strax väster om Värnamo.

Fredagen 22 april bjöd på kanonväder, det var soligt och några plusgrader. Det var precis så bra som SMHI hade utlovat och jag var därför beredd på avfärd när det dagades.

Jag hade redan tidigare räknat ut att det skulle gå utmärkt att resa kollektivt till Store Mosses entré vid Naturum. Från Glommen där jag bor: buss nr 7 till Falkenberg, Öresundståg till Halmstad, Krösatåg till Värnamo, buss 201 till Store Mosse Naturum. Det var relativt korta väntetider och resan gick på ca tre timmar. Det är en timme mer än per bil, men avsevärt mer vilsamt och tiden kan man ju nyttja till något konstruktivt om man inte behöver sova.

Vägen mot Gislaved går rakt igenom nationalparken och delar den i ungefär två lika stora delar. Parallellt går förresten också en järnväg. Vid tio-tiden klev jag av bussen vid hållplatsen strax intill Naturum.

Nu stod jag där på mitten av parken och måste välja – åt norr eller söder? Jag hade knappt sex timmar på mig och insåg att jag bara skulle hinna ena halvan. Medan jag funderade gick jag upp i det helt fantastiska fågeltornet med fin utsikt norröver mot den största sjön Kävsjön. Tornet är delvis anpassat för rörelsehindrade och är i tre våningar, de två första inglasade. Där fanns också information om parken. Bl a fanns där foto och text om professorn och jägmästaren Edvard Wibeck, som genom att uppmärksamma myrens naturvärden redan för drygt etthundra år sedan, kan sägas ha initierat den process som långt senare resulterade i bildandet av nationalparken. Jag såg från tornet ett antal tranor därute på det stora myrflaket plus en handfull rådjur. En enkelbeckasin hördes trots blåsten.

Jag hade i bakhuvudet att någon rekommenderat mig att gå leden söderut mot Lovön. Sagt och gjort gjorde jag det även om jag glömt anledningen, jag tror möjligen det hade med dvärgbeckasiner att göra. Första kilometern går man längs än rätt tråkig grusväg fram till det stora huset vid Kittlakull. Där kan man tydligen hyra in sig om man behöver övernatta. Sen går leden på en gångbro över järnvägen. Från bron ser man ut över det område där man under första halvan av 1900-talet bröt torv. Intill ligger platsen för den industri som gjorde strö av torven. Ett hundratal man var som mest verksamma där. Spåren efter torvtäkten är tydliga på den delen av myren som ligger där närmast järnvägen. Detta även om dikena sen en tid är dämda. Vitmossan har börjat återkolonisera. Restaureringen gjordes 2010-2015 inom ramen för ett EU-projekt ”Ad(d)mire”.

När man passerat den tidigare torvtäkten ställs man inför valet att gå över den öppna myren eller genom tallskogen på ”rocknarna” vidare mot Lovön. Här behövs en liten kvartärgeologisk utvikning. När inlandsisen drog sig tillbaka var det i området först en stor sjö och sen en stor öppen sandhed. På denna hed bildades sanddyner, vilka är de åslika formationer med tallskog längs vilka en av lederna går. Dessa dyner kallas ”rocknar”. I broschyren för området finns en mer utförlig beskrivning av områdets bildning fram till idag.

Jag valde stigen på dessa rocknar söderut och tänkte sen gå leden över spängerna på myren hemåt. Stigen var mycket fin att gå där den slingrade sig fram i tallskogen. Påminde lite om mina träningsmarker utanför Örebro anno dazumal. Blev riktigt löpsugen faktiskt, testade att jogga lite, men knäna protesterade. Ornitologiskt var det lite sparsmakat. Några bofinkar sjöng ihärdigt i ett parti. Såg en kungsfågel, ett par trädpiplärkor och skymten av en större hackspett. Det enda som hördes förutom fågelsången var suset i tallkronorna. Bruset från trafiken på stora vägen genom området hade lämnat mig ungefär en till två kilometer söder om densamma.

Myren har använts av människan på olika sätt. Torvtäkt har redan nämnts. Slåtter för vinterfoder skedde också. I den lilla skog som finns på myren hade man även haft kolmilor. Här längs stigen fanns en skylt som berättade om den verksamheten. Det gick att se resterna av en kolarkoja och med god fantasi också platsen där milan stått.

Det var verkligen folktomt på myren så här på en vardag och utanför semestertid. Men med ett par kilometer kvar till Lovön mötte jag i alla fall ett par trevliga danskar. De hade sommarstuga en bit neråt kusten och brukade varje år göra ett besök på Store Mosse. De var också fågelintresserade och vi jämförde våra respektive observationer. De pratade länge om någon ”sångdrossel” som det tog lång tid innan jag fattade att det måste ha varit en taltrast.

De öppna markerna vid Lovön var överraskande stora. Här hade under 1900-talet bedrivits jordbruk på den moränbacke som Lovön utgör. Av mangårdsbyggnaderna återstår bara uppfarten i sten till den tidigare höskullen. Det finns två hus där, det enda kan man hyra för större sällskap, det andra står jämt öppet för vandrare och där finns två sängplatser, en kamin och toalett. Vedhögen på gården var gigantisk. Vatten finns i en pump på gården. Jag åt min matsäck bekvämt sittande på en bänk i lä bakom det stora huset. Sittande där gjorde jag ett antal fågelobservationer som var av annan karaktär än ute på myren eller i tallskogen: t ex fasan, kaja och stare. En ormvråk lät höra av sig i fjärran.

Ungefär halva vägen tillbaka gick jag samma stig som på utfärden. Därefter gick stigen över ett litet berg med gammal gran, för att sen bära ut över den öppna myren i riktning norrut. Spången såg nästan ut att försvinna upp i himlen långt där borta. Jag stötte upp en storspov och ett antal ängspiplärkor. Strax fick jag också höra ett orrspel på långt håll, ett ljud som verkligen hör myren till.

När jag var tillbaka över järnvägen och började gå tillbaka grusvägen från Kittlakull mot Naturum vaknade mitt sedvanliga skräpletande. I dikena låg en eller annan ölburk. Uppe vid stora vägen blev det än värre och framförallt vid busshållplatsen. Jag fick ihop en liten samling som jag tog med mig. En öl var faktiskt av märket ”Wolverine” (järv), vilket är en överraskande sydlig lokal för den arten. Det var sorgligt att se att folk inte kan låta bli att slänga skräp ens i en nationalpark. Jag skickade senare ett mejl till parkförvaltaren med tips om städning. Det är ju inte kul att bussburna parkbesökare ska mötas av skräp när de stiger av vid parken.

Bussen kom någon minut över fyra från Gislavedshållet. Vad ovanligt att någon väntar på bussen här, sa chauffören. Och förtydligade att det ju var utanför turistsäsongen ännu. Bra att veta är att man på bussen måste betala med kontanter (30 kr), betalkort kunde de inte ta.

En fin dag på Store Mosse var till ända. Jag måste snart komma tillbaka för att ta också den norra delen. Hemresan gick också den bra. Väntetiderna var ännu kortare än åt andra hållet.

Gör ett besök på Store Mosse. Mycket speciell natur och en hel del intressant kulturhistoria. Och det går utmärkt bra att ta sig dit miljövänligt per tåg och buss.

På cykel tvärs Halland - från Glommen till Ullared

För en globalt hållbar utveckling måste vårt resande i den rika världen reformeras. Vi måste bort från bilåkande och flygresor baserade på fossila bränslen. Det innebär att långresandet bör reduceras kraftigt, i alla fall så länge inte förnybara alternativa bränslen har utvecklats.

Vi människor är ju ofta nyfikna och vill upptäcka och uppleva nytt, så det känns kanske lite hämmande att sluta resa till Thailand och andra liknande populära långväga resmål. Tillsvidare får vi dock nöja oss med att ta del om det som finns runt knuten. Och det finns alltid något nytt att upptäcka på närmare håll på platser som nås genom miljövänligt resande till fots, eller per cykel, buss och tåg.

Jag vill här slå ett slag för cykling. Att cykla är ett bra sätt att miljövänligt, hälsosamt och relativt snabbt ta sig fram genom landskapet. Det är dock samtidigt tillräckligt långsamt för att man ska hinna upptäcka en hel del företeelser som man missar då man susar fram i bil, t ex hör man ljud och känner lukter.

Den här söndagen i månadsskiftet mars – april var tanken att vi skulle uppåt Ullared för att lunta, d v s bränna av det torra fjolårsgräset, vid kärestans sons gamla banvaktarstuga vid den gamla Pyttebanans ännu existerande banvall (fast utan syllar och räls idag). Trafiken på banan lades ner i slutet av 1950-talet och rälsen bröts upp snart därefter.

Vädret var rätt bra och prognosen var hyfsat luntningsväder där uppåt Ullared. Dock hade det regnat rätt mycket dagen innan, och vi trodde kanske att det skulle bli svårt trots dagens idealiska väder. Men den sen tidigare insamlade rishögen skulle väldet i alla fall gå att på fyr på, tänkte vi. Plötsligt fick jag ett infall att jag skulle cykla dit. Vi hade länge pratat om att det skulle vara fullt möjligt att göra en dagstur dit upp, nu tyckte jag läget var utmärkt. Det är ca 7 mil tur och retur, det borde man hinna bra på en dag.

Jag hann inte mer än börja min färd förrän dimmorna drev in över slätten. Det var medvind och den varma luft som kom från väster kyldes ner över det ännu kalla havet. Dimmorna drev som sjok över de ännu osådda fälten. Efter att ha passerat Långås Lanthandel, vilken glädjande fortfarande lever och sannolikt drivs av någon ny svensk, dök Långås vindpark upp i dimman. Den var så tät att bara de närmaste kunde ses och då bara den nedre delen av dem.

Sjok fanns där inte bara i form av dimma utan även som den plast som rivits loss från jordbrukets platsbalar av vinden eller djur och driver fritt omkring. Detta har jag diskuterat i ett tidigare blogginlägg ( http://hans-orjan.blogspot.se/2016/03/jordbrukarna-fororenar-landskapet-med.html ). Plastbalarna är ofta förfulande i landskapet där de ligger lite varsomhelst i högar. Ibland hindrar de t o m sikten ut över det öppna landskapet. I högen nedan fanns dock ett passande lämnat öppet utrymme så att Hässlås kyrka kunde ses.

Snart nådde jag gränsen mellan slätten och det skogsland som reser sig ur den halländska sanden. Som en bekräftelse på detta dök plötsligt upp en skylt med texten ”Äventyrsskog”. Ja, skog är äventyr, inte tu tal om det. Strax nådde jag Sibbarp och noterade med intresse dels hur vacker kyrkomiljön där är med berget bakom, dels den röda klockstapeln i trä. Jag är fascinerad av träbyggnader därför att de är relativt miljövänliga i jämförelse med byggnader av stål och betong. Därför stannade jag till för att ta reda på mer om denna klockstapel, jag undrade t ex hur gammal den är. Det fanns ingen speciellt informationsskylt om klockstapeln som berättade just detta. Jag googlade också på Wikipedia och Svenska Kyrkans beskrivningar, detta utan att finna svar på min fråga. Jag hade precis gett upp och var på väg tillbaka till min cykel när en kvinna inifrån överraskande öppnade dörren på kyrkan. Jag gick henne till mötes och hon visade sig vara kyrkans kantor. Men inte heller hon hade svaret. - Men vi tar och frågar den pensionerade kyrkvaktmästaren, han bor här och är nog hemma, sa hon. Vi knackade på i det som var en f d lärarbostad i vänstra delen av församlingshemmet. Efter en stunds tystnad hörde vi att någon rörde sig därinne och strax öppnade en man som haltade fram på kryckor.

Och han visste verkligen besked. Han var som en levande uppslagsbok och dessutom ytterst pratsugen. Jag blev kvar där vid kyrkan uppemot en timme. - Klockstapeln är faktiskt olåst så du kan gå in där och ta dig en titt, sa han. - Du får till och med öppna luckorna för att få in ljus om du behöver, men sätt inte igång klockspelet, förmanade han. Han berättade att klockstapeln var från 1600-talet och att storklockan var ännu äldre, från 1500-talet. Jag minns tyvärr inte vad han sa om storklockans ursprung. Lillklockan var av betydligt yngre datum, från cirka 1940 vill jag minnas att han sa. För att få en vacker klockringning behöver man tydligen två klockor. Klockstapelns yttre var omgjort flera gånger under tiden fram till idag. Själva kyrkobyggnaden i sten var från 1200-talet. Det hade tillbaka i tiden funnits idéer om att bygga en större kyrka, men bygden var för fattig för detta.

Till slut fick jag tvinga mig att avsluta samtalet, jag hade ju ett mål att tänka på längre inåt landet. Dock tog jag mig tid att gå in inuti klockstapeln. Porten var mycket riktigt olåst. - Märkligt, tänkte jag, att den fått vara ifred från diverse marodörer. Det fanns bra elbelysning därinne, så jag kunde fotografera utan att öppna luckorna och behövde därigenom inte riskera att sabotera klockspelets automatik. Klockstapelns skelett utgjordes av rejäla timmerbitar, de bitar som bar upp klockornas upphängning var åtta meter långa och 3-4 dm i fyrkant. De var jämntjocka hela vägen så det måste ha varit ett imponerande träd som fick släppa till virke till dessa. Jag kunde förstås inte låta bli att klättra upp en bit för att känna på storklockan. Med nageln knackade jag lite lätt och klockan släppte då ifrån sig en lätt och vacker klar ton.

Jag grenslade min Cube igen och stretade vidare, glad över att jag gjorde stoppet vid kyrkan. Nu följde lite omväxlande tät trist granskog omväxlande med mer öppna marker vid Högryd. Där gick en ensam sångsvan och betade långt ute på fältet där det såg ut att vara lite fuktigt. Kanske hoppades den på sällskap och häckning. Vid gården, som uppenbarligen har djur, låg den obligatoriska jättehögen med plastbalar, en av de större jag sett. Men bra att den vara där och inte utströdd lite varstans i landskapet. Och strax därefter kom ytterligare en vanlig och väldigt trist företeelse på landsbygden: i ett större grustag alldeles intill vägen fanns allsköns maskiner placerade. En del såg ut att användas medan många stod och rostade. Svenskt lantbruk har i form av sådana här mer eller mindre undangömda deponier en stor städskuld att ta tag i. Det är inget annat än nedskräpning av naturen och sådan är olaglig.

Efter Högryd följde ytterligare en tät granskog upp mot Ästad. Ungefär mitt på den sträckan öppnade sig plötsligt skogen i en glänta på vänster sida. Vad var nu detta? Här hade jag susat fram i bil många gånger utan att ens se denna öppning på en markerad kulle i granskogen. Där ser man ännu en fördel med att cykla: man upptäcker nya företeelser. Jag lade ner cykeln i diket och gick fram till den skylt som fanns uppsatt på en stolpe en liten bit ifrån vägen. Detta var Källekullens gravfält från järnåldern. Vid den tiden bodde de flesta i Halland på utspridda gårdar. På dessa fanns inägor nära husen och på utmarken i skogen betade djuren. Invid gårdarna fanns också gravfält. På denna plats har man hittat en skeppsättning, en stensättning och flera gravrösen. Den stora sten som idag står ensam rest på platsen utgjorde stäven. Noterbart är hur lite hänsyn som tagits i skogsbruket invid gravplatsen. Förutom den glänta som finns med spridda mindre ekar tränger sig den täta trista granskogen på från norr och är bara tiotalet meter från stävstenen. Jag tycker man skulle ha ett avsevärt större lövdominerat parti även norr om gravfältet.

Ytterligare en bit norröver kommer man till Ästad Gård. Den är en utstickande företeelse verkligen i landskapet. Här satsas verkligen i värsta GK-anda på olika företeelser. Man har vingård, vinbryggeri, konferens, stugor för uthyrning och har haft flyktingmottagning. Jag önskar jag hade kunnat säga att det var smakfullt gjort och smälte bra in i landskapet. Men tyvärr tycker jag det är förskräckligt. Bryggeriet är gjort som en dålig kopia på en borg.

När man lämnar Ästad håller man höger då man närmar sig vingården. För att fortsätta norrut kan man sen antingen ta sig fram väster eller öster om Älvasjön som ligger strax bortom vinodlingen. Västra sidan är i särklass finast med öppna hagmarker och fin utsikt över sjön. Den fina lilla väg som går fram där når man genom att ta vänster precis efter vingården.

Det här partiet väster om Älvasjön är pastoral betesmark och mycket behagligt att röra sig fram igenom, till fots och per cykel. Det går bra även med den landsvägshybrid som jag denna gång tog mig fram med. Här i det öppna landskapet har jag gått flera gånger förut och då noterat att markägaren byggde vad jag då trodde skulle bli ett viltvatten. Nu till detta år hade det plötsligt dykt upp en stor villa där.

Vägen fortsätter rakt norröver efter passagen av sjön. På höger hand passerar man mitt på en lång raka en öppen välvårdad plats på höger hand. Det är ruinen efter en gammal gård ”Kulls”. På en skylt där finns platsens historia beskriven inklusive de människor som levde där. Det är en rofylld plats, väl värd att stanna till på om det passar. Det finns bord och bänk där för den som vill sitta ner en stund för att äta. På andra sidan vägen i närheten fanns ett annat lustigt ”boställe”.

Högt uppe på ett sluttande hygge stod en husvagn uppställd. Några skogsbruksaktiviteter pågick inte. Det enda jag kunde gissa var att någon satt där och passade på vildsvin. Ett av fönstren såg nämligen apterade ut för vad som skulle kunna vara ett sådant syfte.

Efter att ha passerat Kulls kommer man till ett T-kors där man tar till höger mot Lustorp. Vid den första lilla gården som dyker upp går en skogsbilväg in till vänster. Den leder förbi Björkasjöns östra sida. Jag valde den, för den är dels en kortare väg bort i riktning mot Ullared, dels ett sätt att få se både Bråtadals vandrarhem och Björkekullens naturreservat. De är båda väl värda besök. Jag har skrivit om platserna i flera tidigare inlägg. Den här vägen är dock ingen snabb väg utan på ett par ställen får man leda cykeln på grund av grov stenkross på vägen eller av kraftigt uppförslut.

Så småningom kommer man ut på en asfalterad väg och tar där höger ner mot den å som korsar vägen. I korsningen på andra sidan ån tar man vänster mot Skinnarlyngen. I slutet av den långa uppförsbacken som följer tar man höger ut på den lilla traktorväg som leder över fälten.

Där är vackert. Man passerar en liten bäck som över lång tid skapat den mjukt utformade ravinen den rinner i. Precis efter bäcken ser man på höger hand resterna av den gamla smalspåriga järnvägen ”Pyttebanan” som gick mellan Ullared och Falkenberg. När man kommit upp på plan mark igen ser man gården Ängarna framför sig och där bakom till vänster Utsiktsberget där en gång pilgrimsfalk häckat.

Gården verkar vara stadd i förfall. Här bodde tidigare ett brödrapar som vad jag hört inte pratade med varandra, där de bodde i varsin del av huset. När den kvarvarande brodern nyligen gick bort köptes gården, ryktesvis av en av ägarna till GK:s. Mycket skog har avverkats som vanligt är för att finansiera gårdsköp. Någon har slagit vallen och tagit reda på skörden. Men boningshuset och mangårdsbyggnaderna gör ingen något åt än så länge. Om ryktet jag hört om vem som köpt är sant blir jag lite orolig vad som kommer att hända med detta vackra område. Detta med tanke på den ständiga omstöpningen som sker vid GK i Ullared.

Efter gården kommer man strax till ett T-kors. Där tar man vänster (det är i riktning Skinnarlyngen) och sen nästa höger så är man på den gamla banvallen efter Pyttebanan igen som leder in mot Ullared.

Efter 3,5 timme var jag framme. En rätt lång tid med tanke på avståndet, men jag hade gjort ganska många stopp. Luntning vidtog, en gammal kulturyttring som fortfarande lever kvar i det halländska landskapet. Egentligen gick det inte så bra, därtill hade det regnat för mycket dagen innan. Dock fick eld på en del rishögar. Jag cyklade sen tillbaka, då gick det betydligt fortare, bara kring två timmar. De trevligaste avbrotten i snålblåsten hemåt var att jag fick se rovfågeln glada på ett par ställen. Vid Ängarna satte en glada igång en flock kajor. Vid Långås hängde en glada med en ormvråk vid nåt byte på marken.

En cykeltur på småvägar tvärs i Halland kan varmt rekommenderas. Vägarna är oftast asfalterade och biltrafiken är mycket måttlig. Och det finns väldigt mycket intressant att titta på längs vägen, både vad gäller natur och kultur.