En finstämd dag på brandfältet i Västmanland – sex månader efter branden

I mitten av februari, ganska exakt sex månader efter det att branden släcktes – ett besök i brandfältets centrala del där Bergviks och Karl Hedins marker gränsar mot varandra. En nollgradig, mulen dag vid lunchtid, men på f m ganska mycket dimma.

Vi fick svart på vitt på brandens härjningar. Allt var svart på vitt. Hårt brunnen skog överallt, stående eller liggande. En del hade redan avverkats, företrädesvis längs skogsbilvägar som hade säkrats, och den låg i vältor, väntande på att köras ut. Den brunna ungskogen stod oftast upp fortfarande, vad vi kunde se. Dock hade den ofta ramlat i sänkorna. Möjligen hade rotsystemen varit ytligare här. En hel del svartbrända, vackra och spektakulära rester av träd fanns att beskåda.

På ett ställe stötte vi på resterna av ett uppbrunnet mindre hus. Bara murstocken fanns kvar av huset, där det hade stått på en bergknalle intill sjön. Det var slående tyst, alldeles vindstilla faktiskt. Snön dämpar också. I vilken skog som helst på våra breddgrader är det väldigt tyst så här års, så brandfältet är inget direkt undantag. Ögonen satt på skaft efter fåglar och andra djur, men det var segt på den fronten. Det enda levande var en flock siskor, ca 100 st. Jag hann inte se om det var grön- eller gråsiskor. En kungsörn brukar kunna visa sig, men idag satt den nog och kurade dimma.

Att brandfältet är allt annat en livlöst, det var lätt att se. Spår efter vilt var det rätt gott om, framförallt älg. Ett antal älgar i olika storlekar hade pulsat fram i snön. Där fanns också spår efter rådjur, räv, varg och hare. Vi stötte också på ett par andra vandrare ute i terrängen. De inventerar fåglar regelbundet och kunde berätta att det visst setts järvspår i södra delen av brandfältet. I så fall en stor sensation. Den närmaste föryngringen brukar ske uppåt Medelpad.

Efter rundturen smakade det bra med kaffe vid en liten brasa som vi gjorde på medhavd ved. På brandfältet finns det inte så mycket eldfängt kvar. Att elda här kändes nästan som en helig eller otänkbar handling, här där det brunnit ohämmat för en tid sen. Som att svära i kyrkan kanske. Det luktade i alla fall mycket gott med röken.

Jag ser verkligen fram emot att komma tillbaka till våren och försommaren, detta för att se hur det börjat spira grönt bland allt det svarta. Hört har jag att länsstyrelsens reservatsplanering glädjande har avancerat rätt långt. Reservatet blir rätt stort, då även AB Karl Hedin bestämt sig avsätta ett stort parti. Det blir spännande att följa hur reservatet kommer att te sig framgent. Verkligen kul att bolagen och kyrkan slutit upp kring reservatsidén.

I skamrån står nu bara de högljudda ledningarna för LRF och Mellanskog i Mälardalen. De såg gärna att det blev ett reservat, bara de slapp bidra själva. De argumenterade emot tanken på ett stort reservat med de mest befängda argument. Om det blir ett Naturum så småningom, vilket jag innerligt hoppas, så ser jag fram emot att det etableras där det är bäst för tillkommande besökare, vilket torde vara på Ramnäs-sidan.  Och inte på ”bondsidan” i Svartådalen, som LRF:s Sture Johansson, ordförande i Mälardalen, tydligen lobbat för hos landshövdingen. Att ta utan att ge, det är ingen hållbar politik.