Fem km på skidor med utter i sikte – en resa över fem tusen år

Utanför Uppsalas västra stadsdel Eriksberg ligger landet runt knuten. Framsynta stadsplanerare, som förstått att boende i staden behöver närliggande ytor för friluftsliv, har sett till att militärens gamla skjutfält i Hågadalen blev ett stort naturreservat i st f bebyggt med bostäder.

Är det snö som nu går det att sätta på sig skidorna direkt utanför huset. De senaste dagarnas omväxlande töväder och kyla har gjort att det nu går att skida fram fritt över skaren på fälten. En frihetskänsla, nästan som i fjällen. Jag tar mig fram österut, först längs den gamla järnvägsvallen mot Enköping. Där den möter skogsbrynet tar jag av ut över fälten och rör mig parallellt med Hågaån. Ån, fick jag förresten veta i somras på en STF-exkursion, rinner upp i Fiby urskog ett par mil utanför staden bortåt Jumkil till.

Dagens mål är platsen där Hågaån rinner under stora vägen mot Enköping. Där har jag fått veta att det ska finnas utter. Jag har aldrig sett en livs levande utter och var nyfiken värre. I brospannet under vägen har det längs båda sidorna byggts en slags hyllor där uttrarna kan passera. Uttrar söker sig ofta fram längs vattendrags stränder. Då de kommer till en bro har det visat sig att de ofta går över vägen för att komma vidare och då har många blivit överkörda. Detta problem reduceras med den typ av hyllor som nu byggts under bron på platsen.

Uttern har glädjande ökat i mängd under de senaste ca 30 åren, från att tidigare ha varit närmast utdöd. Den svåra situationen förklarades framförallt med miljögiftet PCB som försvårade utterns föryngring. Länsstyrelsen i Uppsala län har återkommande inventerat populationen och sammanfattat resultaten senast i: ”Utvecklingen av Upplands utterpopulation under 1995 – 2004” (Länsstyrelsen i Uppsala län 2006, ISSN 1400-4712).

http://www.lansstyrelsen.se/uppsala/SiteCollectionDocuments/Sv/publikationer/2006/2006-14-upplands-utterpopulation.pdf

Utterpopulationen har genomgått en positiv utveckling, i början hade ca 20 % av inventerade provsträckor spår av utter, 2005 var det 50 %. Utter har stora hemområden. Efter kriget var populationen mycket låg p g a tidigare hård jakt och miljögifter (ffa PCB). Den fanns då företrädesvis ute i Roslagen. Den har sen ökat och spridit sig västerut i länet. Den får 1-3 ungar per år och föredrar näringsrika fiskrika vattendrag med skyddande vegetation. Ett nytt potentiellt hot är miljögiftet PFOS, ett fluorerat branddämpande ämne som använts mycket för brandskydd av t ex textilier.

Någon utter fick jag inte se, men väl mycket spår. Uttrar hade rört sig nere på iskanten på åns båda sidor, vilket var lätt att se i snön som bevarat spåren. De hade också använt hyllorna under brospannet för att passera vägen. Nästa gång jag kommer hit ska jag nog spana av åns kanter på norra sidan av Enköpingsvägen. Tills vidare får jag nöja mig med att titta på den korta filmsnutt som finns på nätet (Biotopia), vilken är inspelad på platsen av Bo Söderström. Tyvärr fungerar det inte att länka till den, men googla ”utter i Hågaån” så hittar ni lätt filmen.

Då där inte var några uttrar att spana in, gav jag mig iväg söderut för en tur genom reservatet. Där mellan Hågaby och Enköpingsvägen finns det också annat intressant, mer av kulturhistorisk art. Vid den gamla Läby bro, strax söder om korsningen Enköpings- och Salavägen, finns en minnessten rest på initiativ av Karl IV Johan. Den minner om att Gustav Vasa under det s k befrielsekriget 1521-1523 mot den danske kung Kristian här, vid det vad som då fanns på platsen, påstods ha varit mycket nära att bli infångad av militär trupp som stod under befäl av den katolske ärkebiskopen i Uppsala, Gustaf Trolle, vilken var i maskopi med kung Kristian. Vad jag läst hävdas att stenen står på fel ställe. Det fanns nämligen flera vad över Hågaån väster om staden och att det inträffade hade skett lite längre bort.

Lite närmare Hågaby finns på södra sidan av ån ett antal stora stenar resta. På håll ser det nästan ut som en skeppsättning, men det är tydligen inte en sådan. Dock finns bland stenarna en fin runsten, ca 1000 år gammal. Den har Riksantikvarieämbetets nummer 902. Texten på stenen har inte kunnat uttolkas, man bedömer att det var en ovan runskrivare.

Intressant är att tänka på att det bodde människor här för ca 1000 år sedan, då i vikingatid. Då var det en bra båtled här från Mälaren och norrut mot Gamla Uppsala, väster om nuvarande Uppsala. Människor levde här på stränderna och levde på djurhållning och enklare jordbruk. Ur havet steg med landhöjningen marker som blev rika strandängar och alkärr, vilka som successivt togs i bruk.

Söder om Hågaby finns den magnifika och berömda Hågahögen eller Kung Björns hög. Den är ytterligare ca 1000 år gammal (bronsålder), unik i Mellansverige och låg vid anläggningen på en udde i en omgivande havsvik. Den grävdes ut i början på 1900-talet. Den blivande kungen Gustav VI Adolf medverkade vid utgrävningen. I högen fanns man då rikligt med guldföremål. Högen anses vara Skandinaviens rikaste hög från bronsåldern.

Stranden på andra sidan fjärden väster om högen utgjorde utkanten av det nuvarande skogsområdet Nåsten, som nu ingår i reservatet Hågadalen – Nåsten. De högsta bergknallarna i området dök upp ur havet ca 3500 år f Kr och ses idag som kala klippor eller beväxta med några martallar. Då skogsområdet är flackt och har många bergknallar, har det p g a ett kartmaterail med få höjdangivelser, varit svårt att lista ut vilken bergknalle som är högst.

En spektakulär klippa i sydöstra utkanten av området är i alla fall den s k Predikstolen. Den är 15 m hög, står rakt upp och är populär bland klättrare. Där finns rester av en fornborg. Området kring Predikstolen har en rik, lundartad flora och Linné hade platsen som slutmål för sin Gottsunda-vandring: http://www.linnestigarna.se/gottsunda/pa_linnes_tid.php

Markanvändningen i området har ju förändrats mycket under de 5500 år som gått sen landet steg upp ur havet. Från de första jägarna på havsstranden, över de första bönderna som utnyttjade strandängarna som bete till sina djur, senare bönder som med hjälp av yxa, spett, spade, oxar, hästar och åder odlade upp strandängarna och alkärren. Hågadalen var länge övningsfält för Upplands regemente. När det lades ner aktualiserades på 1980-talet frågan om ett reservat i området, dels med tanke på alla kulturlämningarna där, dels med tanke på det rörliga friluftslivet och en bitvis ovanlig och värdefull flora. Kommunen inrättade reservatet 1998 och det får nog anses vara en framgångshistoria verkligen. Den som tvivlar kan ta på sig skidorna och åka ut en solig söndag i februari. Det formligen myllrar av folk där och i den anslutande skogen Nåsten som också ingår i reservatet. Genom reservatet går en skidled ner till Hammarskog, den gamla herrgården vid Ekoln där det idag är servering på helgerna.

Markerna hålls öppna av betande djur, framförallt hästar, från ett antal olika stall. Den öppna odlingen har reducerats till de åkrar kring Ekensberg som brukas av Stabby Gård, en av gårdarna i Eko-kedjan ”Sju gårdar”.

Markanvändningen är verkligen dynamisk över tid. Skogen och åkrarna i norra delen har t ex fått se en järnväg som anlagts, lagts ner, och nu idag blivit kombinerad skid-, cykel-, vandrings- och ridled. Dessutom är den en del av en relativt nystartad fjärilsvandring.

Så här nära inpå en storstad är ekoturismen ständigt växande i landskapet. Det senaste nytillskottet lovar verkligen gott, nämligen ett blivande café, konferens och kulturhus vid gården Ekensberg som ligger mitt i reservatet och halvvägs längs leden till Hammarskog. Perfekta stället för ett fik. Hoppas många kommer att stanna till där efter öppnandet i sommar. Symtomatiskt är det en inflyttad från Centraleuropa som satsar. I detta fall från Österrike. Sachertårta är utlovad! 

Många är de ställen i skogslandet i det inre av Svealand och Norrland som drivs av människor som flyttat hit från olika delar av Europa. Nederländerna är nog det vanligaste ursprungslandet. De är väldigt välkomna och värdefulla. Utan dem skulle landet förtvina. Den som vill lära sig mer om Upplands tidiga historia vad gäller natur och kultur efter det att landet kom upp ur havet kan med fördel läsa Maja Hagermans fina bok "Försvunnen värld" (Norstedts förlag) vilken baserar sig på resultat främst från nya E4-utgrävningarna.