Årets licensjakt på varg och därmed förknippade tidigare händelser i Olsjöreviret väster om Grängesberg - Ludvika har fått mig att undra över rubrikens fråga. Mycket i den aktuella jakten verkar bildlikt talat ha varit skott från höften. Tre tankar ligger nära tillhands:
1/ En spontan skyddsjakt på eget initiativ enligt 28§ i
Jaktförordningen kan drabba ”fel” djur och få olyckliga konsekvenser på en
vargflocks beteende
2/ Samhället har mycket liten möjlighet att utöva kontroll över
att skyddsjakt på eget initiativ håller sig inom lagens råmärken vad gäller skrämselåtgärder
före skott
3/ Det behövs klara kriterier för varför länsstyrelsen ska få ge utökad
licens ges under jaktens gång – om det överhuvudtaget är lämpligt
Alfahannen skjuten vid angrepp på jakthund 2013 – en propplösare
Till att börja med valdes reviret ut därför att de tre vargarna
där uppträdde nära bebyggelse. De tog en förrymd hund, några katter och får. En
del människor blev rädda. Flera gånger ansöktes det av den anledningen om
skyddsjakt, ansökningar som länsstyrelsen avslog.
Varför uppträdde vargarna på detta sätt? Normalt håller de ju sig i
stort sett borta från folk. Via en bekant på trakten fick jag veta att
problemen accentuerats efter september 2013, uppgifter som jag senare kollade
upp med Länsstyrelsen och i stort sett fick verifierade.
Då i slutet av september 2013 hade revirets alfahanne skjutits av
en jägare som var ute på rävjakt med sin drever. Han sa sig inte ha känt till
att det fanns varg i närheten. Plötsligt hade han vid Ljungåsen fått höra sin
drever "skrika" och rusade mot ljudet. Efter ca 150 m fick han se att
två vargar huggit in på drevern.
Jägaren var ensam på platsen, således fanns inga vittnen till händelsen.
Polisutredningen baserade sig därför på jägarens egen beskrivning av det skedda
och teknisk bevisning i form av skador på hunden och spår på marken.
Enligt Jaktförordningens 28§ får man skjuta en varg under pågående
eller förväntat angrepp på tamdjur. Det kallas skyddsjakt på eget initiativ.
Ett krav för att få skjuta verkanseld är att man först på annat sätt försökt
skrämma bort det angripande djuret.
När jägaren kom fram till platsen såg han att två vargar bet in på
den skrikande drevern. Han säger sig nu ha avlossat ett varningsskott, stående
10-40 m från vargarna. Dock kunde han efteråt inte exakt utvisa platsen där han
stod. Därutöver kunde Länsstyrelsens besiktningsman efteråt inte hitta någon
tomhylsa som skulle ha kommit från detta skott.
Jägaren angav att vargarna inte reagerade på varningsskottet. Då
gav han istället verkanseld och sköt mot den närmaste vargen som segnade ner.
Den andra vargen gav sig då snabbt in i skogen. Den fallna vargen dog inte av
första skottet utan avfångades med ett skott mot huvudet.
Hunden levde, men var illa däran. Jägaren tog med sig hunden och
lämnade snabbt platsen för att åka till Djursjukhuset i Falun. Hunden
överlevde, men fick smärre bestående men, visade min kontakt nu i dagarna med
hundägaren. Under tiden då skytten var med hunden till Falun låg vargen obevakad
kvar på skottplatsen innan den senare togs om hand för obduktion vid SVA.
Av det besiktningsprotokoll som länsstyrelsens utkallade
tjänsteman upprättade är det uppenbart att det i det aktuella fallet verkligen
var ett pågående angrepp. Bl a spår på marken vittnade om att en strid pågått
där. Skadorna på hunden verifierade också detta.
Åklagare i Östersund utredde skjutningen som misstänkt jaktbrott.
Utredningen lades efter en tid ned av följande skäl (direkt citerat från
beslutet):
Skäl Det finns inte längre anledning att fullfölja förundersökningen.
På det utredningsmaterial som nu föreligger går det inte att motbevisa att handlandet skett utifrån 28 § jaktförordningen. Ytterligare utredning kan inte antas förändra bevisläget på ett avgörande sätt.
Att det var frågan om ett vargangrepp var uppenbart. Här fanns
teknisk bevisning i form av den skadade hunden och också spår av strid på
platsen. Men i fråga om något försök till skrämsel hade prövats, där fanns
ingen bevisning alls utan åklagaren gick helt på skyttens egna uppgifter. Detta
trots en del oklarheter. Skytten kunde som sagts inte precisera var han stått
då skrämselskottet avlossades och någon tomhylsa kopplad till detta skott kunde
heller inte återfinnas.
Det är troligen så att situationen oftast är sådan att vittnen
saknas vid en händelse som denna. Och chansen att hitta en tomhylsa i terrängen
kanske inte heller är så stor generellt sett. Är detta en rimlig situation? Ska
det finnas en lagregel där det inte alls går att kontrollera efteråt att den
följts? Ger inte detta utrymme för den illvillige vargjägaren att skjuta direkt
utan skrämselåtgärder? Det torde vara något för lagstiftaren att fundera över.
Länsstyrelsens beslut att lägga till en extra varg på licensen
När jakten pågått ett tag i reviret och två vargar då skjutits,
beslutade länsstyrelsen vid en intern överläggning 26 januari att en varg till
skulle få skjutas. Samtidigt togs en del av det tillåtna jaktområdets västra
del bort.
Skälen till beslutet var enligt mina uppgifter från Länsstyrelsen:
1/ att varg nummer två som sköts inte hörde till det aktuella reviret,
utan till reviret närmast västerut
2/ att man ville undvika att skjuta fler vargar från det västliga
reviret
3/ att jägarna observerat två kvarvarande vargar i Olsjöreviret
något som Länsstyrelsens naturbevakare kunde verifiera
4/ att vargjakt enligt Dalarnas förvaltningsplan för de stora
rovdjuren (punkt 5.3.4) ska ”inriktas mot hela revir och revirens samtliga
vargar”.
Innebörden av ovanstående är att det kan bli aktuellt att skjuta
extra vargar utöver den ursprungliga planen om det dyker upp ”stänkvargar” från
revirets omgivningar. Det låter inte särskilt genomtänkt. Var går gränsen för
detta? En varg, två vargar, tre vargar…?
Det hade varit intressant att veta vem som tog initiativet till
den utökade licensen. Var det länsstyrelsen själv eller var det jägarna? Jag
har i mina kontakter med länsstyrelen nte lyckats få veta varifrån initiativet
kom.
Jägarna ville ju dessutom redan innan länsstyrelsens beslut få
skjuta en varg till, detta med argumentet att en av de skjutna vargarna
(möjligen var det den andra i ordningen) hade skabb – den skulle ju därför
avlivas av djurvårdsskäl och borde därför inte enligt jägarnas logik ingå i
licensen. Jag ställer mig undrande till denna logik av flera skäl. Till att
börja med ingick ju i licensen det antal vargar som man hade goda skäl tro
hörde till reviret. Dessutom bör man se till jaktens syfte – av jägarnas
viljeyttring kan man tro att jakten skulle gälla fina skinn; ”vi var ju
utlovade tre fina skinn, nu blev det bara två"…
Sammantaget verkar det behövas klara kriterier för när en utökad
licens kan ges, nu verkar djungelns lag ha rått.
Lite vargpolitik i media de senaste dagarna
Sven-Erik Bucht (S) och Åsa Romson (MP) skrev i SvD, ”Så får vi
balans i vargpolitiken”, Brännpunkt 4 februari 2015.
De föreslår fem olika åtgärder, bl a att inrätta en permanent
vargkommitté och att utreda beslutsprocesser och kriterier för skyddsjakt. Det
senare verkar angeläget enligt min genomgång ovan.
Helena Jonsson (LRF) svarade redan dagen efter Bucht & Romson
i SvD, ”En ren obstruktion mot riksdagsbeslutet”, Brännpunkt.
Hon menar att det finns en av riksdagen beslutad vargpolitik och
att regeringen med detta förslag bara förhalar dess implementering. Hon säger
att riksdagen tog ett politiskt beslut om vad som är gynnsam bevarandestatus i
och med att forskarna inte kunde komma överens. Sen lägger hon till ”Den
viktiga frågan var, och är, hur mycket varg tål Sveriges landsbygd.” Märkligt
resonemang tycker jag – gynnsam bevarandestatus måste vara en genetisk/ekologisk
fråga. Den kan inte reduceras till att få styras av landsbygdens missnöje. Det
Jonsson pratar om är väl snarast ”landsbygdens status vad gäller vargtålighet”,
som, om än viktigt, alls inte handlar om genetik och ekologi.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar