onsdag 15 april 2015

Skogsbrandsutredningen – skogsbrukets ansvar får inte glömmas en gång till





Nedanstående text är identisk med ett inlägg på SvD Brännpunkts nätversion 15 april 2015: 



Bara ett halvår efter den stora skogsbranden i Västmanland, den största på minst hundra år, lämnade regeringens utredare Aud Sjökvist nyligen sin rapport. Det är mycket tänkvärt som står i den. Här ska jag dock efterlysa en helt avgörande aspekt som saknas.


Skogsbruket spelar roll för uppkomsten av okontrollerade bränder genom maskinarbete och naturvårdsbränningar, för mängden och typen av brännbart material i landskapet, samt för möjligheten att släcka uppkomna bränder. Vid storbranden i Västmanland, liksom i många andra fall, var det skogsbruksåtgärder som startade branden. Utredningen diskuterar möjligheten att riskabla åtgärder ska kunna förbjudas vid brandfarligt väder. Skogsbrukets vägar ger goda möjligheter att släcka uppkomna bränder. Utredningen diskuterar om inte skogsnäringen själv borde organisera eller bekosta ytterligare förebyggande åtgärder för släckning av brand, dock med avsaknad av konkretiseringar.


Emellertid förvånar det mycket att i stort sett ingenting alls står i utredningen om vad skogsbruket kan göra för att förebygga en ny storbrand genom att göra själva skogen mindre eldfängd. För att det ska bli en brand vid torka krävs förstås att det finns något som kan brinna, d v s ett bränsle. Med tanke på att skogsbruket i stort sett självt styr vilket bränsle som finns i skogen, hade jag förväntat mig att denna aspekt skulle vara en central del i utredningens analys. Den förra regeringens direktiv (2014:116, 14 aug 2014) till utredningen angav ju att syftet med den var att ”stärka samhällets förmåga att förebygga och hantera allvarliga olyckor och kriser” (min understrykning). En självklar förebyggande åtgärd är att se till att hålla nere förekomsten av eldfängt material i skogen.


Det finns i alla fall i utredningens övergripande slutstaser (s. 152) ett konstaterande som uttrycker en viss insikt i att vad skogsbruket normalt ägnar sig åt är av vikt för uppkomst av en storbrand. Där står att "Avsaknaden av ett systematiskt förebyggande arbete inom skogsnäringen är problematisk." Men utredningen fördjupar sig tyvärr inte mer i detta och pekar inte ut hur en förbättring ska kunna ske.


Skogsbruket gör en hel del som påverkar förutsättningarna för en storbrand vid torka: man röjer bort nästan all björk som är mindre eldfängd än barrträd, man planterar i stor skala gran där det borde vara tall samtidigt som granen är såväl mer eldfängd som känslig för brand, man låter röjningsvirke ligga kvar i skogen, man håller hög täthet på bestånden, man sparar ökande mängder döda träd i skogen av naturvårdsskäl och man lämnar en hel del ris kvar i skogen vid gallring och slutavverkning. Dessutom planerar man inte heller fördelningen i landskapet av bestånd med olika brandbenägenhet i syfte att hindra en brands spridning. Allt detta påverkar risken för uppkomsten av en storbrand och borde därför givetvis vara föremål för nogsamma överväganden i en utredning av den här arten. Avvägningar måste göras mellan risk för brand och angelägna ekosystemtjänster som t ex virkesproduktion, biologisk mångfald och kolbindning.


Att skogsbrukets roll och ansvar för det förebyggande arbetet vad gäller bränslet i skogen förbigicks i den nu avlämnade utredningen ska dock faktiskt inte alls lastas utredaren. Av någon outgrundlig anledning skrev den nya regeringen i februari 2015 om direktiven till utredningen. I de första direktiven från 2014 skrev den förra regeringen att en av de frågor som skulle omfattas var "Krisberedskapen inom jord- och skogsbruket" och därunder skulle utredaren särskilt belysa "Ansvar och ansvarsfördelning i fråga om beredskap och förebyggande åtgärder mot brand och andra naturolyckor inom de areella näringarna...".


I de nya tilläggsdirektiven (2015:12, 5 feb 2015) försvann dessa formuleringar och nu skulle utredaren Sjökvists uppdrag begränsas till endast den operativa insatsen och övrigt arbete som bedrivits i samband med skogsbranden, d v s i stort sett inget alls om det förebyggande arbetet i skogsbruket.  Samtidigt med denna begränsning gavs i samma tilläggsdirektiv ett mycket allmänt och vagt formulerat uppdrag till MSB att ”identifiera de åtgärder som bör vidtas i syfte att stärka samhällets krisberedskap". Inget skrevs heller där om vikten av att utreda skogsbrukets roll.  


I regeringens senare konkretisering av uppdraget till MSB (2015:1400) står inget specifikt om att ta tag i skogsbrukets ansvar. MSB:s uppgift går enligt det direktivet allmänt ut på att sammanställa slutsatserna från alla andra utredningar som gjorts med anledning av branden, detta i syfte att stärka samhällets krisberedskap. Men man ger också MSB vissa frihetsgrader: ”Mot bakgrund av den samlade bilden av hanteringen av skogsbranden ska MSB bedöma om det finns behov av ytterligare åtgärder som syftar till att stärka samhällets krisberedskap.” Den formuleringen lämnar i alla fall en öppning för MSB att ta sig an den viktiga frågan om vad som kan göras i skogsbruket för att inte bygga upp ett farligt bränsleförråd till en ny storbrand. MSB får inte glömma detta. Uppdraget till MSB ska redovisas senast 29 januari 2016, så det finns fortfarande tid att spela på. Skogsbruket bör inte få passera under radarn en gång till.

1 kommentar:

  1. Jo, det är nog värt med en reflekterande utredning. Men inte något stort eftersom skogsbrand är ett relativt litet ekonomiskt problem för skogsbruket och enstaka stor skogsbränder är olika, varför de mer generella erfarenheterna från den stora har ett begränsat värde. Naturvårdsvinsten med fler "slumpvis naturliga" skogsbränder är stor och den aspekten får inte försummas vid utredning. Skogsstyrelsen kan skriva en rapport, som kanske inte direkt syftar till regeländringar men reflektioner för skogsbruket.

    SvaraRadera