Fågelskådare borde resa mer miljövänligt

Gubbanäsans övergång i Femte vik

Nedanstående text är i stort sett identisk med en insändare som publicerades nyss i Sveriges Ornitologiska Förenings tidning Vår Fågelvärld (nr 5, 2015, sidan 51).

En morgon i april tittade jag från vandrarhemmet ut över parkeringen där, strax innanför den för fågelskådare populära streckfågellokalen Gubbanäsan, belägen längst ut på Getterön vid Varberg. Under de få minuter jag tittade anlände tre ensamma män i varsin stadsjeep. De tog sina tubkikare över axeln och vandrade ut till klipporna.

Det här är en typisk bild vid många fågellokaler. Inte just att skådarna kommer i stadsjeepar, men att de är bilburna, ensamåkande och oftast män. Jagandet efter kryss verkar göra att alla eventuella miljöbetänkligheter sopas under mattan. I bekantskapskretsen hör man om bilåkande i hundratals mil för att få ett nytt kryss. I min naivitet hade jag trott att fågelskådare är miljövänner, men nu har jag börjat tvivla. 

När jag googlade i ämnet skåda utan bil fann jag några få initiativ från gräsrötterna, t ex ”Microbirding” i sydligaste Sverige, ”Miljövänlig skådning” i Västerbotten och ”Ekoskådning” i Närke (se Vår Fågelvärld nr 1 2015). Gemensamt verkar ha varit att endast några få skådare har deltagit. Ett par av initiativen verkar efter ett tag ha runnit ut i sanden.

Mitt intryck är att Sveriges Ornitologiska Förening inte gör något substantiellt för att främja mer skådande utan bil. Något föreningen åtminstone borde kunna göra är att berätta för medlemmar och andra hur man tar sig kollektivt till fågellokaler. Men så är alls inte fallet.

Bland de vägbeskrivningar som finns hos de regionala föreningarna dominerar bilåkande totalt (95 % av fallen). Jag har studerat 75 vägbeskrivningar under 15 regionala föreningar, med fem slumpvisa lokaler per förening. I endast fyra fall beskrev man vid sidan om bilåkande också hur man tar sig dit per tåg, buss eller cykel. Glädjande var att tre av dessa fanns i min egen regionala förening Uppland. SOF borde verka för att de regionala föreningarna beskriver kollektiva lösningar på resandet där sådana finns och är rimliga vad gäller tid och kostnader.

För att visa att det kan vara fullt möjligt, utan vare sig anmärkningsvärt större tidsåtgång eller kostnader jämfört med bil, har jag nedan dokumenterat tre av mig själv testade fall i Uppland/Gästrikland, utgående från Uppsala:

Hjälstaviken – buss från Uppsala kostar 80 kr t o r och tar ca 45 minuter enkel resa med väl fungerande byte i Örsundsbro. Man kliver av i Hjälsta by och har då endast en kort promenad till Hjälstavikens norra ände. Det är ca fyra mil dit från Uppsala, så vare sig tidsåtgång eller kostnad skiljer sig märkbart från bil. Kostnaden är snarast lägre.

Fysingen – SL tåg från Uppsala med byte i Upplands Väsby. Detta tar ca 45 minuter inklusive bytet. Tyvärr är det lite dyrt, det kostar drygt 200 kr t o r för en biljett om man inte har SL-kort. Från stationen i Rotebro är det sen en promenad på 15-20 min till Fysingen. Fysingen ligger också ca 4 mil från Uppsala. I detta fall blir den kollektiva lösningen något mer tidsödande och kostsam än bil, men å andra sidan mer vilsam och miljövänlig.

Bönan – den gamla lotsplatsen strax nordost om Gävle. Den ligger ca 12 mil från Uppsala. Det var förvånansvärt billigt och snabbt att ta sig dit. Först Upptåget till Gävle, där byte till buss. Hela resan kostade ca 200 kr t o r. Avsevärt billigare än bil. Det tog knappt två timmar att ta sig dit.

Lokalen Ledskär på norra Upplandskusten har jag ännu inte prövat. Jag har dock kollat upp tidtabeller för Upptåget och anslutande buss (UL) från Tierp. Det ser lovande ut och torde vara billigare än bil och bara något långsammare.

Så ni ser att det kan fungera att resa med tåg och buss. Det är bara att pröva. Och SOF borde som sagt kunna göra mer för att främja kollektivt resande.