Vandring Västertorg – Skarholmen 23 september 2015

Västertorg är en bra utgångspunkt för vandringar i Uppsalas västra utkanter, t ex i naturreservatet Hågadalen-Nåsten. Ett skäl är att det går att åka buss dit från centrum. Buss nr 6 har hållplats vid torget. Vi var ett mixat ”onsdagsgäng” från STF och Friluftsfrämjandet som skulle ge oss ut på tur. Där på torget var det t o m fler än som anmält sig, en angenäm överraskning. Att det fanns sådana här onsdagsvandringar för dem som inte arbetar kom jag snabbt underfund med när jag förra året blev pensionär. En bra idé verkligen. I år har jag gått kurs till vandringsledare och kan själv bidra med att ta initiativ till och genomföra vandringar. Dagens tur var min andra som ledare.

Målet som hägrade en knapp mil bort var Skarholmen och en beställd lunch. Turen gick i stort längs Hågadalen ner till Lurbo och sen ner förbi Vårdsätra Akademigård till slutmålet. Längs den här vandringen finns mycket att se på och prata om, både vad gäller natur och kultur. Första anhalten var de unika hällristningarna i hästhagen mellan Norby soldattorp och branten ner mot dalgången. Hästarna var vänliga och lät oss komma fram till den norra ristningen. En vacker slingrande skapelse gjord för ca tusen år sedan av mästaren Öpir. I vanlig ordning handlar texten om någon, i detta fall Jarl, som blivit dräpt i samband med en rövarfärd österut. Den södra ristningen hade jag trots idogt letande inte lyckats finna under min rekognosceringstur ett par dagar tidigare.

Vi pratade lite om hur området tedde sig för tusen år sedan. Sannolikt fanns då fortfarande en farbar vattenled i dalen. De högsta partierna i intilliggande Nåsten dök upp ur havet för fem tusen år sedan, vilket var ett av de första nya landområdena kring Uppsala. Tvärsöver dalen såg vi Hågahögen, eller Kung Björns hög. Vi spekulerade över hur gammal den är, men åtminstone jag mindes helt fel. Den är inte alls från vikingatid som jag tyckte mig minnas, utan två tusen år äldre och således en bronsåldersgrav enligt en kontroll på mobilen strax därefter. Då anlades högen på en udde som sträckte sig ut i en vik av Mälaren. Den är sju meter hög och 45 meter i diameter. Någon har räknat ut att det krävdes nästan åtta tusen mansverken för att bygga upp gravhögen. Högen grävdes ut för drygt ett hundra år sedan och är Skandinaviens guldrikaste grav från bronsåldern. Fynden finns på Historiska Muséet i Stockholm.

Strax intill är som sagt Norby soldattorp. Det har gamla anor, det nuvarande huset är att par hundra år gammalt, men det fanns ett boställe på platsen innan (1684). Här höll gårdarna i randbyn Norby en indelt soldat. Regementet/kronan ägde marken och den sista boende på torpet var en anställd på regementet som lämnade på 1950-talet. AssiDomän ägde och förvaltade fastigheten, som successivt förföll. Föreningen Norby soldattorp bildades 1997 och övertog torpet ett par år därefter. Idag har föreningen ca 300 medlemmar. De aktiva sköter byggnader och mark och håller också öppet café under några helger per år. Ett besök kan verkligen rekommenderas. En särskilt upplevelse är om det finns plats inne i det gamla huset. Brödet är förstås hembakat. Torpet har renoverats i samråd med Riksantikvarieämbetet. Just nu byggs ett nytt hus i gammal stil, detta för att kunna ta fler gäster i samband med caféverksamheten.

Vi gick sen ner mot ån till och stannade till vid Linnés källa, nu en igenväxt pöl i ett dike. Linné passerade här med sina studenter på Gottsundavandringen till Predikstolen. Källan hade då ett klart vatten som gagnades av gårdarna i byn intill. Området intill bestod av strandängar som svämmades över årligen av Hågaån. Nu är det monokulturer som odlas där efter att marken sedan länge är utdikad. 

Jag passade på att berätta lite om hästhållningen i Hågadalen-Nåsten. Vi hade ju nyss passerat två ganska stora stall. T ex att det för ett par år sedan fanns 270 hästar i och intill reservatet, en siffra som då överraskade mig för att det var så mycket. Min blogg innehåller tre olika inlägg om hästhållning och gödselhantering i reservatet. Strax nedan källan gick vi över ån på Norbybron. En i gruppen upplyste oss andra om att namnet på bron är en s k palindrom. Det vill säga ett ord som är lika fram- och baklänges. Ingen av oss andra hade tänkt på det, trots ideliga passager.

Efter att ha gått över följde vi ån nerströms. Vid nästa bro var det dags för en kort fikarast, klockan var nu elva och det regnade lite. Vi sökte oss därför in under träden på åns östra sida. När vi sen fortsatte en bit till nerströms pratade vi lite om åns meandrande och hur den kommer sig. Det riktigt syntes på hur vattnet äter sig in i det lösa jordlagret i ytterkurvan. En del betande kritter hade också trampat sönder i åkanten.

Vi tog den lilla grusvägen som i höjd med hundklubben går över dalen och till dess västra sida. Där in en bit bakom brynet ligger Fäbodarna, en tidigare boplats som nu är fin att rasta på. Men vi gick vidare ner till Predikstolen, den enorma klippan som reser sig 15 meter rakt upp. Klippan är slät på ena sidan och har nästan lite bakåtlutning. Den är tydligen också Nåstens högsta parti och där finns en fornborg intill krönet som är från äldre järnålder. Den släta klippan är tydligen populär bland klättrare. Lite betänkligt är att dessa i ett reservat hackar sönder berget då de slår in sprintar, vilka de dessutom  ibland låter sitta kvar.

För att komma vidare mot Skarholmen korsade vi nu Lurbo bro och följde sen stora vägen söderut ett par hundra meter till avtaget mot Vårdsätraviken. På höger hand passerade vi snart en vacker runsten (nr 899). Texten anses huggen av en erfaren skribent. Stenen är rest till minne av en Sven. Vid Akademigården pågick mycket byggverksamhet, dels rustades akademigården, dels var ett antal nya radhus under uppförande. Jag påminde om det allmänna badet som finns där intill. Efter en bit till går det en grusväg åt höger, ner till handikapprörelsens gula hus Ekolsnäs intill Ekolns strand. Där är det café på sommaren. Då jag var på rekognosceringstur på cykel några dagar tidigare var jag ner till gården och upptäckte då på husets baksida den största lind jag sett. Diametern i brösthöjd var nog kring metern.

Den överenskomna lunchtiden började närma sig och vi fortsatte upp mot stora vägen Gottsunda-Skarholmen. Precis innan man kommer upp på den kan man snedda in i buskaget till höger på en nästan osynlig stig. Den blir bättre efter en stund. Nu känns det som man plötsligt är i en djungel för nu följer man det staket som avgränsar Vårdsätra Naturpark. Det är Sveriges näst äldsta naturreservat och inrättades så tidigt som 1912. Initiativtagare var Rutger Sernander, då professor i växtbiologi vid Uppsala universitet. Kuriosa för en halvnärking som jag är att Sernander föddes och växte upp i Viby i sydvästra Närke, en plats som idag nog är mest känd för att Örebrounderhållaren Peter Flacks revyfigur Hjalmar kommer därifrån. Vårdsätra Naturpark var för drygt 100 år sedan en betesmark glest bevuxen med stora ekar. Reservatsbildningen gjordes för forskningsändamål, man ville se vad som hände med en sådan här lokal om betet upphörde helt. Resultatet syns idag, en formidabel djungel med stora träd av flera ädla lövträdsarter, ett rikt buskskikt med hassel och lövträdsföryngring och ett fältskikt på våren prunkande av sippor. Stående och omkullramlade döda träd finns det gott om. Detta botaniska eldorado för mina tankar till Bialowieza, Europas största bevarade lövurskog på gränsen mellan Polen och Vitryssland och av Unesco förklarat för biosfärsreservat. Ytterligare en kuriositet är att jag, med vederbörligt tillstånd av länsstyrelsen förstås, fick ta lite markprover för mitt doktorsarbete där. Jag studerade processen kvävefixering i skogsmark och hade kommit på att aktiviteten var osedvanligt hög på denna plats.

Efter att ha kommit ut på stora vägen igen (se upp där, farligt med skymd sikt) kunde vi nu se vårt mål restaurang Skarholmen där bortom småbåtshamnen. Det hade tagit oss tre timmar och en kvart att komma hit och vi var nu rejält hungriga. Det visade sig vara en fullträff att satsa på lunch här vid framkomsten. Det fanns kött, fisk och vegetariskt att välja på till varmträtt. Före det bjöds på en fantastiskt god rotfruktssoppa och efter fanns en god efterrätt till kaffet. Allt för det facila priset av 125 kronor. Och stället har Uppsalas i särklass bästa restaurangutsikt.

Alla var nöjda med vandringen och maten. Så nöjda att ingen nappade på mitt erbjudande att gå lika långt till längs Ekolns strand och Fyrisån in till Flustret. Så det fick bli buss nr 20 som har hållplats precis utanför restaurangen.