Skogsbrukets markberedning och körskador - några sammanfattande kommentarer

Markberedning väster om Storuman, Lappland - sedd från marken

Jag tycker att markberedningen ofta är på tok för drastisk. Fåror och tiltor utgör efter harvning en onödigt stor andel av markytan. Detta med tanke på att syftet med harvningen är att skapa bra planteringspunkter, inte att vända upp och ner på en dominerande andel av markytan. Bra för renbetet är den inte. Risk för fornlämningar finns, liksom att kvicksilver mobiliseras och hamnar i bäckar. Fortfarande ser man också ofta att harvningen görs tvärs höjdkurvorna på rätt brant mark, med erosion som följd (fårorna blir diken/bäckar som tar med sig mineraljord neråt). Dessutom är det mitt intryck att det harvas mycket i onödan, där det skulle gå minst lika bra med fläckmarkberedning som är mer skonsam mot marken och miljön i övrigt. 

Samma markberedda hygge som ovan - sett från drönare

Vad gäller markberedning finns förresten en myt som miljösidan ofta tar upp i brist vetskap om vad forskningen visat: man hävdar att markberedning ger en större avgång av koldioxid och en större utlakning av kväve än opåverkad mark. Det har visat sig att det är precis tvärtom, markberedning är positiv ur miljösynpunkt vad gäller dessa två aspekter. Nyckelfaktorn är vegetationens (fält- och trädskiktet) respons på markberedningen. Den gynnas och binder då både koldioxid och kväve. Jag har själv varit direkt inblandad i flera av dessa studier via tidigare medarbetare och doktorander. Studierna har redan eller kommer snart att publiceras i vetenskapliga tidskrifter.

Körskada på samma hygge som ovan

Jag är också kritisk till hur skogsbruket hanterar marken vad gäller de körskador som ofta uppkommer i samband med hyggesupptagning och utförsel av virke och biobränsle. Trots storstilade formuleringar i miljöpolicies och certifieringsstandarder ser man alltför ofta grava körskador. Skogsstyrelsens inventeringar visar också att det finns en stor förbättringspotential. Körskador är negativa för miljön på det sättet att träd inte kan växa där (utebliven kolbindning och en förlust också för markägaren), att kväve kan lakas ut till ut- och grundvatten och att växthusgasen metan kan bildas. Metan är en mycket mer verkningsfull växthusgas än koldioxid. Körskador är också ett elände för friluftslivet i och med att det blir svårt att ta sig fram. Jag har på min blogg och i media tidigare lyft fram flera grava exempel på körskador. 

Körskada på vandringsled, Björkasjö Halland

Skogsbruket verkar långsamt inse att något måste göras åt körskadorna. Södra skogsägarna lämnar t ex en garanti om återställandende av marken om man skulle orsaka körskador. Skogsbruket utnyttjar i ökande grad tillfälliga specialtillverkade "broar" för överfart av bäckar och fuktiga partier. Forskning och utveckling genererar fuktighetskartor för skogsmarken så att körning kan planeras bättre för att undvika körskador. Utbildningar för förare hålls frekvent inom området. Man får innerligt hoppas att allt detta successivt leder till förbättring i fält, att det inte bara är ett spel för gallerierna. 

Jag snubblar nog vidare ett tag där ute på hyggena bland fåror, tiltor och djupa körskador. Ser fram emot den dag det går att gå där utan att hela tiden behöva ha näsan i marken. Jag vill se fåglarna, älgarna, bergen, sjöarna, himlen, ljuset…

Markberedning södra Lappland - sedd från satellit

Ovanstående text är ett utdrag av en kommentar jag skrev till Lars Sandberg i Öjebyn, Piteå kommun, med anledning av ett inlägg han gjorde i en e-post-diskussion om skogsbrukets metoder i framförallt övre Norrland. Det är SNF som driver på den diskussionen. Den e-post-lista med potentiella mottagare som finns är lång. Bl a finns där representanter för Sveaskog, Länsstyrelsen, Skogsstyrelsen och Riksdagen. Han berörde många aspekter på skogsbruket i sitt inlägg. Min kommentar ovan berör endast markberedning och körskador, ett område som jag känner relativt väl till. Texten nedan är lätt förändrad för att bli läsvärd, lite tagen ur sitt sammanhang som den är.