Sol och lite höst i luften, de första gula löven hade landat på
marken efter en natt med nära noll grader. Vi, en grupp på åtta vandrare från
Friluftsfrämjandet och STF i Uppsala, gick Jällaleden 7 km genom Storskogen mellan
Storvreta och Jälla. Inklusive en rast på totalt 45 minuter vid ledens två
vindskydd tog det oss ca fyra timmar att komma från start till mål.
En bra sak med leden för oss Uppsalabor är att man kan ta sig till
startpunkten och från slutpunkten med tåg eller buss. Dessa går relativt ofta. Leden
är ganska stenig med många rötter. Därför är det bäst att gå lugnt. Kängor och
stavar är att rekommendera. Största risken vid vandring på leden torde vara att
man snubblar eller halkar omkull.
Vi inledde med att ta Upptåget till Storvreta, det tar 10 minuter
och kostar 40 kronor om man har UL-kort. Leden börjar strax bortom
idrottsplatsen när man kommer från järnvägen. Startpunkten är mer exakt vid
Friluftsfrämjandets stuga intill den f d slalombacken.
Ganska snart kommer man in i reservatdelen av den skog som leden
går igenom. Här finns en ca hundraårig granskog på näringsrik moränmark. Hur
skogshistorien ser ut på platsen vet jag inte. Jag har ännu inte snubblat över
någon dokumentation, men har heller inte letat aktivt. Min gissning är att
skogen inte brukats åtminstone under de senaste 100 åren.
Skogen är, i denna gamla urskogsliknande del, skyddad enligt EU:s
Natura 2000. Här finns många stora granar som fallit och lämnats att förmultna
på det sätt som skedde innan människan började bruka skogen. Tack och lov
håller reservatets förvaltare rent längs leden så intresserade besökare kan ta
sig fram och njuta av reservatet Det finns också en hel del stående träd som
dött utan att ännu falla omkull. Många idag ovanliga organismer är beroende av
stående eller liggande död ved för sin överlevnad. Det är inte bara granar i
trädskiktet, även om de dominerar. Det finns en del stora aspar och tallar.
Under de höga träden finns en hel del små ekar och lindar.
Morän är den vanligaste jordarten. Där är här väldigt blockig. Blocken
är överväxta med ett frodigt täcke av mossa. En av deltagarna påpekade likheten
med John Bauers skog. Jag berättade lite om hur kalt och gråvitt det ser ut på
det stora brandfältet i Västmanland där markens vegetation brunnit bort nästan
helt. Här och var i den storblockiga Storskogen finns små kärrmarker
insprängda. I en del finns t o m vass kvar, vittnande om att här en gång varit
en havsstrand.
Vi kom att tala om hur den blockiga moränen bildats genom
inlandsisens inverkan och därefter utvaskningen av all finjord med vågorna i
det hav som täckte Uppland under lång tid efter det att isen smält bort.
Företeelsen "högsta kustlinjen" väckte intresse. Vi kom in på när
olika delar av Uppland p g a landhöjningen dök upp ur dåtidens hav. Och att
någon högsta kustlinje inte finns i Uppland, eftersom höga berg saknas och att
hela landskapet därför varit under vatten någon gång efter istiden.
Jag nämnde Maja Hagermans bok "Försvunnen värld"
(Norstedts förlag 2011), där det finns illustrativa kartor över strandlinjens
förändring över tid. Boken handlar, baserat på utgrävningarna inför
motorvägsbygget E4 Uppsala-Gävle, om människans tidiga ianspråktagande av
landskapet.
Ca 2,5 kilometer efter ledens början i Storvreta finns en av
ledens mer spännande begivenheter: Trollberget. Det ligger ca 75 meter från
leden där det finns en tydlig vägvisare som pekar åt sidan. Trollberget är en
av inlandsisen i stora block uppbruten liten bergknalle som inte sticker upp
mer än 5-10 meter över omgivningen. Här ligger de stora kantiga blocken huller
om buller. Emellan dem finns 3-4 meter djupa hålor. Där vill man inte ramla ner
för där finns trollen. Man tyckte sig ibland ana en viftande trollsvans nere i
skuggorna och mörkret.
Någon mänsklig varelse hade uppenbarligen suttit eller övernattat på
plats intill berget för att försöka få en glimt av trollen då de nattetid söker
sig ut på eskapader. Där i skogskanten fanns nämligen tyvärr spår av
trollspaningen i form av en eldstad, en presenning att sitta eller ligga under
vid dåligt väder, ett kvarlämnat vedträ och två nummer av UNT från slutet av
juni i år.
Leden har två vindskydd, efter från Storvreta räknat ca 3
respektive 5 kilometer. Vi stannade som sagt vid båda. Störst plats finns vid
det första och stället ligger liksom i en stor gryta nedsänkt i marken. Av mängden
klotter på vindskyddets utsida att döma är platsen väl besökt.
I klottret fanns en del lustiga och läsbara inslag som t ex
"Arsenal" och "Stina hatar skogen". Denna Stina hade nog haft
en tuff dag i skogen med mygg, regn och kyla. Kanske också en dålig natt i
vindskyddet med för lite sömn. Annars har jag svårt att förstå hur man skulle
kunna hata denna fina gammelskog. Någon vän av gammal sovjetisk ordning hade
också varit på besök för ”hammaren och skäran” fanns tydligt ritad där på
väggen.
Längs leden dök det här och var upp punktvisa spår av vildsvin. På
några ställen hade de bökat runt rejält på ytor stora som ett normalstort rum.
Vi pratade lite om vildsvinets levnadssätt och ursprung och också om dagens
jakt på det. I kanten på kärren kunde man se spår av rådjur. På något ställe
såg jag spillning efter älg.
Fågellivet märkte man inte så mycket av så här års (september).
Fågellivet har sen länge tystnat för säsongen. Då jag dagen innan vår vandring
gick leden för rekognoscering hörde jag korp, ringduva, större hackspett, nötskrika och
några varnande rödhakar. I gruset på en korsande skogsbilväg dök också den
precis igen utsedda nationalfågeln, koltrast, upp.
Den sista tredjedelen av sträckan går igenom en helt annan typ av skog.
Den är föremål för aktivt skogsbruk. Trädslagsfördelningen och åldern på skogen
var annorlunda. I ett längre avsnitt fanns 25-30 årig gles blandskog
björk-ek-gran, som vi trodde aktivt skött för att vara attraktiv för sådana
besökare som vi. Den skogen var ljus och nästan parkliknande.
Vi gjorde paus också vid ledens andra vindskydd. Här diskuterade
vi en del tips om utrustning och säkerhet. Vad bör man ha med sig om olyckan
mot förmodan är framme? Jag visade vad jag som gruppledare bör ha med i
ryggsäcken. Sådant är bra att ha med även om man är ute själv eller i en mindre
privat grupp. Listan finns längst ner i denna text.
I ett parti gick man genom en för länge sedan dikad torvmark. Här
växte nu en nästan trädslagsren yngre björkskog, gissningsvis föregången av en
generation gran. Före det har området sannolikt tjänat som slåtteräng för
produktion av hö till kritter på någon bondgård i närheten. Många sådana
slåtterängar förvandlades till skog vid tiden efter andra världskriget.
Mot slutet av leden stötte vi på tydliga bevis på ett aktivt
skogsbruk. Leden passerar ett större modernt hygge. Dagens hyggen kan inte
kallas "kalhyggen" eftersom mycket lämnas kvar för att tjäna
naturvården, t ex mycket gamla träd, lövträd eller stående döda träd. På
bergknallar och i kärr lämnas grupper av träd, dels för naturvårdens skull,
dels för att de stora maskinerna svårligen kan köra där. Ett älgtorn en bit upp
i sluttningen påminde om den älgjakt som börjar om en månad. I Norrland har
jakten redan inletts nu i början av september. På hygget kunde vi också se att
man nyligen gjort en skonsam fläckmarkberedning där gran sen hade planterats i
den omvända torvan.
Vi passerade på ett annat ställe ett smalt hygge där leden sökte
sig fram genom en djungel av manshögt gräs (piprör). Inne i denna djungel
kämpade 7-8 åriga tallplantor sig uppåt för att äntligen nå över gräset och där
kunna få del av mer av det infallande ljuset, så avgörande för fotosyntesen och
tillväxten.
Efter det hygget passerar leden en kraftledning. Där finns en
tråkig och tyvärr vanlig företeelse i skogsbruket, nämligen en kraftig gammal
körskada på marken. Sådana uppkommer där de stora skogsmaskinerna oaktsamt körs
fram på fuktig eller blötmark i samband med fällning av träd eller uttransport
av virke. En viktig orsak till nutidens körskador är att skog avverkas året om
numer, skälet därtill är att färskt virke är mer gynnsamt för industrin. Detta
innebär körning även sommartid då marken inte är tjälad. En körskada syns
tydligt i terrängen under årtionden, den självläker i stort sett aldrig. Den
hindrar ny skog art etablera sig där och markägaren förlorar därmed tillväxt,
den leder till näringsämnen kan utlakas till grundvattnet och till bildning av
växthusgaser, främst metan.
Körskador uppträder besvärande ofta i även nu pågående skogsbruk,
detta enligt egna iakttagelser (flera exempel i olika inlägg på min blogg) och
Skogstyrelsens inventeringar. Detta trots hindrande föreskrifter från
Skogsstyrelsen och företagens storstilade ambitioner i miljöpolicies och
certifieringsstandarder. Förhoppningsvis blir det bättre med tiden genom
information, utbildning och bättre kartmaterial.
Leden slutar strax innan Jälla naturbruksgymnasium, där
motionsspåret börjar och intill elevernas tummelplats för att lära sig köra
skogsmaskin. Efter en kort promenad söderut genom skolans område når man stora
vägen in mot Uppsala och den hållplats varifrån bussarna 805 och 886 går in till
staden.
Tyvärr var busskuren en skam för Uppsala kommun, bussbolaget UL
och i synnerhet de personer som förstört och skräpat ned. Det fanns ingen
papperskorg. Skräp var i mängder kastat i och runt busskuren. Bänken att sitta
på i kuren var uppbruten till 2/3. Den ena kantplåten vid vindskivan var delvis
uppbruten och dessutom vinklad nedåt med risk för skador på väntande personer.
Jag slog själv huvudet i den.
Buss 886 går en gång i halvtimmen. För närvarande ca 5 minuter
före hel och halv timme. Inne i staden kan man kliva av vid t ex Vaksala torg,
Stadshuset och Centralstationen. En fin dag i skogen avslutades med att jag fick
sällskap av en av deltagarna till mitt favoritfik Fågelsången. Vandringen hade
verkligen gett mersmak och vi började direkt drömma om nya vandringar till nya
mål...
Utrustningstips
för säkerhet m m:
Yxa/machete för att kunna göra slanor till en bår, hugga ved eller
tillverka ett natthärbärge
Tunt rep för att t ex kunna göra en enkel bår med slanor
Kniv för diverse ändamål
Reflexväst och pannlampa ifall man blir fördröjd och det mörknar
Reservglasögon för den som måste ha sådana och de ordinarie går sönder
Tändstickor för att göra upp eld
Karta och kompass för orientering
Mobiltelefon för orientering (om den har gps) och för att ringa
efter hjälp i nödläge
Extraladdare till mobilen
Appen "Find me" eller liknande till smartphone (den
skickar din position till en förutbestämd mottagare)
Visselpipa för att påkalla uppmärksamhet
Förbandslåda (Biltema har prisvärd med bra innehåll)
Skavsårsplåster
Ståltråd, liten avbitartång och silvertejp för reparationer
Lite extra mat
Druvsocker eller russin för extra energitillskott
Mycket saker är det, men de är sammantagna inte alls tunga. Är man
en grupp kan man dessutom dela upp sakerna.
Klädseln är också en säkerhetsaspekt. Den finns mycket att säga
om. Här ska jag bara nämna vikten av bra skodon för att hindra att man halkar,
stukar vristen eller blir kall. Och att jacka eller ryggsäck gärna kan vara
lite färggranna så att man syns i skogen och på vägar och så att man kan lätt
återfinna dem ifall man lägger ifrån sig dem. Stavar är också bra i besvärlig terräng, de
ger fyrhjulsdrift.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar