Texten nedan är min kommentar till det senaste inlägget av Marianne Eriksson på hennes blogg. Den finns givetvis även i kommentarsfältet där. ME arbetade tidigare som kommunikatör på LRF Skogsägarna och är nu ledamot i Föreningen Skogens styrelse.
https://marianneeriksson063.wordpress.com/2017/03/01/faktasvag-mediasmitta-aven-i-skogen
Det är en skicklig text Marianne fått
till. Fyndig och trevligt skriven. Men undertonen är i mitt tycke
bedrägligt insinuant och tendensiös. Hon antyder att svensk och
internationell miljörörelse är "faktaresistent" och
"svartmålar".
Det är tråkigt att hon har en så
introvert syn på hur skogsbruket utvecklats i Sverige, en syn som
tyvärr är ganska vanlig inom LRF. Det är en i mitt tycke
sekteristisk hållning som uttrycker sig i termer av att vi har rätt
och dom andra där ute (samhället i övrigt) har fel, dom vill oss
illa. En hållning av karaktären "Om vi bara fick sköta oss
själva skulle allt bli bra". LRF:s retorik om äganderätten
och Jägareförbundets hållning i jaktfrågor har inslag av den
karaktären.
Den här sekteristiska synen kan inte
erkänna att utan miljörörelsen så hade det svenska skogsbrukets
naturhänsyn varit mycket outvecklad. Det var den svenska och
internationella miljörörelsen som tillsammans med Der Spiegel och
Springer Verlag mer eller mindre tvingade fram förändringar i det
svenska skogsbruket i riktning mot mer hänsyn till natur och miljö.
Läs gärna Per Simonssons doktorsavhandling från ifjol, den tar upp
olika drivkrafter bakom utvecklingen. Per var industridoktorand (SCA)
på SLU i Umeå.
Hon anger två fall av "faktafel",
vilka hon menar exemplifierar hur illa det är ställt med
miljörörelsens kunskaper och retorik.
Det ena gäller "forest
destruction". Man får intrycket att hon menar att miljörörelsen
agiterar som om den inte fattat att skogsägaren måste ombesörja
återväxt. Min bild är dock en hel annan. Som jag uppfattar
situationen är synen på vad som får menas med "skog"
helt divergerande mellan å ena sidan skogsbruket/skogsindustrin och
andra miljörörelsen. Hon och hennes gelikar menar att de gran- och
tallplantager som etableras efter kalhuggning är "skog",
medan miljörörelsen med "skog" menar en naturskog med rik
biologisk mångfald, fungerande ekosystemprocesser, avsaknad av
påverkan av extern miljö och utan bestående ingrepp som
markberedning och kväveuppladdning. Sådan naturskog försvinner i
takt med att kalhyggesbruket fortsätter och snart har betat av hela
landet. Jag är beredd att hålla med om detta och tycker t o m att
den pågående rovdriften på landets sista naturskogar är det f n
allvarligaste miljöproblemet med svensk skogsbruk. Det är
symptomatiskt att Sveaskog nyss nästan höll på att bli av med sin
certifiering just p g a att man inte kunde identifiera naturskogar,
utan istället högg ner dem.
Det andra "faktafelet" hon lägger i miljörörelsens mun är att den har missuppfattat helt
detta med vilken skog som är bäst på att lagra in kol och därmed
samtidigt motverka klimatförändring. Hon menar att produktionsskogen
är bättre än naturskogen på att lagra in kol. Enligt henne menar
miljörörelsen att det "är bäst att låta gamla träd stå
kvar". Som jag vet att hon känner till är denna fråga ytterst
komplicerad.
Om vi börjar med naturskogen så är
kunskapsläget ytterst svagt vad gäller kolbindning, det finns helt
enkelt på tok för få studier för att man säkert ska kunna veta.
Tilläggas kan att skogsbrukets definition av "gamla träd"
är väsensskild från träds möjliga ålder (sextio-hundra år
jämfört med många hundra år, uppemot tusen för tall).
Å andra sidan produktionsskogen: på
fastmark har barrskog (det är sån som undersökts) en
växthusgasbalans som innebär netto kolinbindning från relativt
tidig ålder (ungskog). Att den svenska skogen anses ha en så
positiv klimateffekt beror främst på att den tillväxer mer än vad
som skördas, det vill säga att virkesförrådet ökar. Den
avgörande frågan, som bestämmer om skogen har en bra eller dålig
effekt på klimatet, är vad som sker med det virke som skördas. Om
det används till papper och blöjor kommer den bundna kolen snabbt
ut i atmosfären igen som koldioxid och inget är vunnet. Om virket
istället byggs in i varaktiga strukturer som hus eller andra
byggnader, ja då plockas kolet ur kretsloppet och atmosfären en
avsevärt längre tid än vad som är fallet med pappersanvändning.
Den riktigt positiva och bestående effekten erhålls först i det
fall trä ersätter produkter/energi baserade på fossil kol eller
olja, vilket kallas substituering.
Det låter sig med andra ord inte
enkelt avgöras vad som är bäst för klimatet, natur- eller
produktionsskog. Det beror på många olika faktorer, där
tidsperspektivet är en viktig sådan. Om tidsperspektivet är mindre
än 100 år (en skogsgeneration i skogsbrukets värld) så är
sannolikt naturskogen oftast bättre. I ett längre tidsperspektiv
sannolikt oftast produktionsskogen, men det förutsätter då
omfattande substituering.
När det gäller hur
skogsbruket/skogsindustrin framhåller skogens eventuella positiva
effekter på klimatet, så kan jag påminna om man då gärna
"glömmer" att det finns ett par miljoner hektar skog på
dikad torvmark. När grundvattenytan sänks efter dikningen bryts
torven ner och koldioxid bildas. Det har beräknats att den dikade
skogsmarken släpper ut nästan lika mycket växthusgaser som
transportsektorn.
Sammanfattningsvis vad gäller
växthusgaser så är bilden ytterst komplicerad vad gäller
jämförelsen mellan produktions- och naturskog. Det går med andra
ord inte att generalisera och säga att den ena är bättre än den
andra. Det är inte "faktafel" att hävda det ena eller
andra, Men för att det ska bli trovärdigt måste förutsättningarna
för jämförelsen anges noga.
Marianne tycker att miljörörelsen
"svartmålar" skogsbruket. Hon tycker nog inom parentes att
även gör det med, med tanke på att jag lägger mycket energi på
att ute i fält påvisa hur svenskt skogsbruks avigsidor ger sig
tillkänna där. Jag tycker att svartmålning i form av att lyfta
fram det negativa i skogsbrukets praktik är en för hela samhället
nödvändig och viktig verksamhet med siktet inställt på att
skogsbruket ska nå även miljömålet och inte bara
produktionsmålet. För närvarande ser det illa ut med skogsbrukets
möjlighet att nå miljömålet Levande skogar, detta enligt
Skogsstyrelsens och Naturvårdsverkets analyser. Utan miljörörelsen
hade det förresten sannolikt inte funnits nåt miljömål för
skogen.
Svartmålning behövs för att ge en
allsidig bild av skogsbruket, detta i en tid när både LRF
Skogsägarna och Skogsindustrierna är så bra på skönmålning. På
sådan skönmålning finns det många exempel. Ett var Marianne själv
länge inblandad i som kommunikatör på LRF Skogsägarna. Det bestod
i att hon, tillsammans med kollegan Gunnar Lindén, på Twitter
endast uppmärksammade sina många "följare" på sådana
meddelanden som kunde uppfattas som positiva för skogsbruket. Jag
har redovisat en analys av verksamheten i Land, den finns också på min
blogg. Nu när Marianne slutat på LRF fortsätter hennes kollegor
där, Gunnar Lindén och Peter Wallenberg, verksamheten på samma
sätt.
Ett annat exempel på skönmålning
gäller attraktiviteten och tillgängligheten hos produktionsskog
kontra naturskog/reservat, detta för friluftslivet. Jag
uppmärksammade det själv först i samband med diskussionen om att
bilda ett reservat av det stora brandfältet i Västmanland. När en
större grupp forskare gick ut och föreslog detta på DN Debatt så
kontrade LRF:s företrädare i Mälardalen direkt med argument som
"folk gillar inte risiga reservatsskogar, utan
produktionsskogar." Detta är svartmålning av hur reservat ter sig
och en skönmålning av tillståndet i produktionsskog. Retoriken har
även fångats in av nuvarande landsbygdsminister Bucht, som nästan
ordagrant sa så på ett Almedals-seminarium arrangerat av
Mistra-programmet Future Forests vid SLU.
Apropå Future Forests vid SLU: de
gjorde inom ramen för ett regeringsuppdrag en skandalomsusad skönmålande "reklamfilm" för svenskt skogsbruk som visades vid
FN-konferensen Rio+20. Denna affär har jag också bloggat om, det är
faktiskt ett av mina mest lästa inlägg. Jag tycker det är
olyckligt när forskare som ska vara fria skönmålar skogsbruket och försöker agera politiker.
Jag tycker det vore värdefullt för
den framtida dialogen mellan olika intressenter i skogsbruket om man
accepterade att alla behövs och gör skillnad. Det gagnar inte den
dialogen att hitta på diverse invektiv mot sina meningsmotståndare.
Har läst och begrundat. Att det finns olika intressenter i ämnet råder det inga tvivel om men som H-Ö skriver s¨å lyssna på varann med öppna öron/ögon.
SvaraRadera