Min kommentar till "Faktasvag mediasmitta även i skogen" - inlägg av Marianne Eriksson på hennes blogg

Texten nedan är min kommentar till det senaste inlägget av Marianne Eriksson på hennes blogg. Den finns givetvis även i kommentarsfältet där. ME arbetade tidigare som kommunikatör på LRF Skogsägarna och är nu ledamot i Föreningen Skogens styrelse.  

https://marianneeriksson063.wordpress.com/2017/03/01/faktasvag-mediasmitta-aven-i-skogen 

Det är en skicklig text Marianne fått till. Fyndig och trevligt skriven. Men undertonen är i mitt tycke bedrägligt insinuant och tendensiös. Hon antyder att svensk och internationell miljörörelse är "faktaresistent" och "svartmålar".

Det är tråkigt att hon har en så introvert syn på hur skogsbruket utvecklats i Sverige, en syn som tyvärr är ganska vanlig inom LRF. Det är en i mitt tycke sekteristisk hållning som uttrycker sig i termer av att vi har rätt och dom andra där ute (samhället i övrigt) har fel, dom vill oss illa. En hållning av karaktären "Om vi bara fick sköta oss själva skulle allt bli bra". LRF:s retorik om äganderätten och Jägareförbundets hållning i jaktfrågor har inslag av den karaktären.

Den här sekteristiska synen kan inte erkänna att utan miljörörelsen så hade det svenska skogsbrukets naturhänsyn varit mycket outvecklad. Det var den svenska och internationella miljörörelsen som tillsammans med Der Spiegel och Springer Verlag mer eller mindre tvingade fram förändringar i det svenska skogsbruket i riktning mot mer hänsyn till natur och miljö. Läs gärna Per Simonssons doktorsavhandling från ifjol, den tar upp olika drivkrafter bakom utvecklingen. Per var industridoktorand (SCA) på SLU i Umeå.

Hon anger två fall av "faktafel", vilka hon menar exemplifierar hur illa det är ställt med miljörörelsens kunskaper och retorik.

Det ena gäller "forest destruction". Man får intrycket att hon menar att miljörörelsen agiterar som om den inte fattat att skogsägaren måste ombesörja återväxt. Min bild är dock en hel annan. Som jag uppfattar situationen är synen på vad som får menas med "skog" helt divergerande mellan å ena sidan skogsbruket/skogsindustrin och andra miljörörelsen. Hon och hennes gelikar menar att de gran- och tallplantager som etableras efter kalhuggning är "skog", medan miljörörelsen med "skog" menar en naturskog med rik biologisk mångfald, fungerande ekosystemprocesser, avsaknad av påverkan av extern miljö och utan bestående ingrepp som markberedning och kväveuppladdning. Sådan naturskog försvinner i takt med att kalhyggesbruket fortsätter och snart har betat av hela landet. Jag är beredd att hålla med om detta och tycker t o m att den pågående rovdriften på landets sista naturskogar är det f n allvarligaste miljöproblemet med svensk skogsbruk. Det är symptomatiskt att Sveaskog nyss nästan höll på att bli av med sin certifiering just p g a att man inte kunde identifiera naturskogar, utan istället högg ner dem.

Det andra "faktafelet" hon lägger i miljörörelsens mun är att den har missuppfattat helt detta med vilken skog som är bäst på att lagra in kol och därmed samtidigt motverka klimatförändring. Hon menar att produktionsskogen är bättre än naturskogen på att lagra in kol. Enligt henne menar miljörörelsen att det "är bäst att låta gamla träd stå kvar". Som jag vet att hon känner till är denna fråga ytterst komplicerad.

Om vi börjar med naturskogen så är kunskapsläget ytterst svagt vad gäller kolbindning, det finns helt enkelt på tok för få studier för att man säkert ska kunna veta. Tilläggas kan att skogsbrukets definition av "gamla träd" är väsensskild från träds möjliga ålder (sextio-hundra år jämfört med många hundra år, uppemot tusen för tall).

Å andra sidan produktionsskogen: på fastmark har barrskog (det är sån som undersökts) en växthusgasbalans som innebär netto kolinbindning från relativt tidig ålder (ungskog). Att den svenska skogen anses ha en så positiv klimateffekt beror främst på att den tillväxer mer än vad som skördas, det vill säga att virkesförrådet ökar. Den avgörande frågan, som bestämmer om skogen har en bra eller dålig effekt på klimatet, är vad som sker med det virke som skördas. Om det används till papper och blöjor kommer den bundna kolen snabbt ut i atmosfären igen som koldioxid och inget är vunnet. Om virket istället byggs in i varaktiga strukturer som hus eller andra byggnader, ja då plockas kolet ur kretsloppet och atmosfären en avsevärt längre tid än vad som är fallet med pappersanvändning. Den riktigt positiva och bestående effekten erhålls först i det fall trä ersätter produkter/energi baserade på fossil kol eller olja, vilket kallas substituering.

Det låter sig med andra ord inte enkelt avgöras vad som är bäst för klimatet, natur- eller produktionsskog. Det beror på många olika faktorer, där tidsperspektivet är en viktig sådan. Om tidsperspektivet är mindre än 100 år (en skogsgeneration i skogsbrukets värld) så är sannolikt naturskogen oftast bättre. I ett längre tidsperspektiv sannolikt oftast produktionsskogen, men det förutsätter då omfattande substituering.

När det gäller hur skogsbruket/skogsindustrin framhåller skogens eventuella positiva effekter på klimatet, så kan jag påminna om man då gärna "glömmer" att det finns ett par miljoner hektar skog på dikad torvmark. När grundvattenytan sänks efter dikningen bryts torven ner och koldioxid bildas. Det har beräknats att den dikade skogsmarken släpper ut nästan lika mycket växthusgaser som transportsektorn.

Sammanfattningsvis vad gäller växthusgaser så är bilden ytterst komplicerad vad gäller jämförelsen mellan produktions- och naturskog. Det går med andra ord inte att generalisera och säga att den ena är bättre än den andra. Det är inte "faktafel" att hävda det ena eller andra, Men för att det ska bli trovärdigt måste förutsättningarna för jämförelsen anges noga.

Marianne tycker att miljörörelsen "svartmålar" skogsbruket. Hon tycker nog inom parentes att även gör det med, med tanke på att jag lägger mycket energi på att ute i fält påvisa hur svenskt skogsbruks avigsidor ger sig tillkänna där. Jag tycker att svartmålning i form av att lyfta fram det negativa i skogsbrukets praktik är en för hela samhället nödvändig och viktig verksamhet med siktet inställt på att skogsbruket ska nå även miljömålet och inte bara produktionsmålet. För närvarande ser det illa ut med skogsbrukets möjlighet att nå miljömålet Levande skogar, detta enligt Skogsstyrelsens och Naturvårdsverkets analyser. Utan miljörörelsen hade det förresten sannolikt inte funnits nåt miljömål för skogen.

Svartmålning behövs för att ge en allsidig bild av skogsbruket, detta i en tid när både LRF Skogsägarna och Skogsindustrierna är så bra på skönmålning. På sådan skönmålning finns det många exempel. Ett var Marianne själv länge inblandad i som kommunikatör på LRF Skogsägarna. Det bestod i att hon, tillsammans med kollegan Gunnar Lindén, på Twitter endast uppmärksammade sina många "följare" på sådana meddelanden som kunde uppfattas som positiva för skogsbruket. Jag har redovisat en analys av verksamheten i Land, den finns också på min blogg. Nu när Marianne slutat på LRF fortsätter hennes kollegor där, Gunnar Lindén och Peter Wallenberg, verksamheten på samma sätt.

Ett annat exempel på skönmålning gäller attraktiviteten och tillgängligheten hos produktionsskog kontra naturskog/reservat, detta för friluftslivet. Jag uppmärksammade det själv först i samband med diskussionen om att bilda ett reservat av det stora brandfältet i Västmanland. När en större grupp forskare gick ut och föreslog detta på DN Debatt så kontrade LRF:s företrädare i Mälardalen direkt med argument som "folk gillar inte risiga reservatsskogar, utan produktionsskogar." Detta är svartmålning av hur reservat ter sig och en skönmålning av tillståndet i produktionsskog. Retoriken har även fångats in av nuvarande landsbygdsminister Bucht, som nästan ordagrant sa så på ett Almedals-seminarium arrangerat av Mistra-programmet Future Forests vid SLU.

Apropå Future Forests vid SLU: de gjorde inom ramen för ett regeringsuppdrag en skandalomsusad skönmålande "reklamfilm" för svenskt skogsbruk som visades vid FN-konferensen Rio+20. Denna affär har jag också bloggat om, det är faktiskt ett av mina mest lästa inlägg. Jag tycker det är olyckligt när forskare som ska vara fria skönmålar skogsbruket och försöker agera politiker.

Jag tycker det vore värdefullt för den framtida dialogen mellan olika intressenter i skogsbruket om man accepterade att alla behövs och gör skillnad. Det gagnar inte den dialogen att hitta på diverse invektiv mot sina meningsmotståndare.