I år 2017 är det 100 år sedan min mamma Kerstin i mars föddes i Söderbärke i södra Dalarna. För två år sedan gjorde vi syskon och ett par kusiner i Sörmland en resa i pappas fotspår 100 år efter det att han föddes. Nu gjorde vi sammaledes i mammas fotspår. Vi som reste var förutom jag själv mina två syskon Stickan och Kicki, samt mammas enda syskon kvar i livet, hennes lillasyster och yngst i syskonskaran, vår moster Gudde 88 år.
Mina syskon planerade resan. De lade ner mycket efterforskning i gamla fotoalbum, anteckningar, betyg och intyg som mamma sparat, samt på nätet. Med hjälp av den information som fanns att hitta konstruerade de en livsberättelse.
Vi prioriterade att besöka för oss mer okända platser där hon varit under sitt liv. Detta var Orsa och dess omland, samt Malungs folkhögskola. Hennes perioder i Sundsvall, Örebro och sen efter pensioneringen tillbaka i Söderbärke, de hade vi ju varit med om och hade rätt bra insikt i (trodde vi i alla fall).
Hon föddes 26 mars 1917, som äldsta barnet till Johannes (Jonas) Nohrstedt från gården i Nor och Elisabeth (Lisen) Nohrstedt, född Mellander. Lisen föddes i Bollebygd i Västergötland och familjen flyttade därefter runt till olika platser i landet: Eka väster om Vänge utanför Uppsala, Ljusterö i Roslagen och Selaön i Mälaren utanför Strängnäs.
Eka gård nära Hagby by cirka en halvmil väster om Vänge, i sin tur nån mil väster om Uppsala.
Lisens pappa hade åtminstone på de två sistnämnda platserna lanthandel. Han hade ärvt en större summa pengar efter nån farbror som var "träbaron" norröver, vilket möjliggjorde först köpet av gården Lorensberg i Bollebygd och sen herrgården Eka. Där kom man sen som jag förstått det på ekonomiskt obestånd och tvingades flytta.
Mammas pappa Jonas drev föräldragården, vilken hade varit i släkten i flera generationer. Hans bröder utom en utvandrade till Amerika. Lisen var sjuksköterska och hade kommit till Jonas föräldrahem för att sköta om en lungsjuk broder till honom. På det sättet möttes deras vägar.
Mot slutet i detta blogginlägg finns mammas släktträd.
De första två folkskoleåren (ht 1924 - vt 1926) gick mamma i Nor. Skolan låg på andra sidan häcken från föräldrahemmet. Därefter följde folkskola i Kyrkbyn till om med februari 1931.
Från våren 1931 till och med sommaren 1934 har vi inte säkert lyckats klara ut vad hon ägnade sig åt. De åren var hon 14 - 17 år. Möjligen var hon hemma på gården och hjälpte till.
F d prästgården i Orsa, idag rymmande ett kommunalt bolag
Vi utesluter inte heller att hon då också kan varit i Orsa periodvis och hjälpt till i prästgården, där ingifte morbrodern Axel Hambraeus och moster Berta huserade. De hade uppenbarligen betydelse för mamma längre fram och eventuellt kan detta ha grundlagts under de här åren i Orsa.
Malungs folkhögskola, ett par byggnader för elevboende
Nåväl, kanske var det i alla fall en bra meritering för sen gick hon tre år på sjuksköterskeutbildning på Akademiska Sjukhuset i Uppsala. Och också en kurs för översköterskor vid dåvarande Statens Sinnessjukhus (idag Ulleråkers sjukhus).
Bild från ca 1940 tagen på gården vid föräldrahemmet i Söderbärke. Till vänster mamma i sköterskeklädsel; bakre raden mammas faster Rut, far Jonas, mor Lisen; främre raden hennes faster Helmy, farmor Kristina ("Stina-Lisa") och lillebror Erland.
Efter all utbildning blev det första jobbet som assisterande sköterska på Akademiska Sjukhuset i Uppsala höstterminen 1942. Våren 1943 bar det av till Sundsvall och nyöppnade Sidsjöns sjukhus. Där hamnade också vår pappa Ragnar efter en tid. De hade träffats i Uppsala, jag tror möjligen på Ulleråker där han jobbat som vårdare och mamma gick kurs. De gifte sig i Söderbärke kyrka 1944.
Sen blev det jobb på Sidsjöns sjukhus i 15 år ända till 1958. I alla fall på slutet arbetade mamma som laboratoriesköterska. Både mamma och pappa var sportiga, det var framförallt löpning som gällde. Från tiden på Sidsjön finns flera bilder från olika terränglopp. Föräldrarna gifte sig 1944 i Söderbärke och bodde inledningsvis på Bergsgatan på Södermalm. Efter min bror Stickans födelse 1946 flyttade de till ett litet hus Apelgränd 8 i närheten.
Mamma och pappa med storebror, bild gissningsvis 1947
Pappa fick jobb på Luxor Radio & TV i Örebro och så småningom flyttade resten av familjen dit lagom till skolstarten på eftersommaren 1958. Jag började då i andra klass.
Mammas första jobb var på Örebro Lasarett där hon var i ett år innan hon kom till Västra Sjukhemmets Långvårdsklinik där hon sen arbetade som laboratorie- och mottagningssköterska fram till sin pensionering, vilken borde har varit nån gång 1982-84. Jag kommer inte ihåg om hon slutade vid 65 år (1982) eller om hon arbetade nåt extra år.
Starten och de första åren i Örebro blev dramatisk för hela familjen. Det visade sig snart att pappa hade träffat en ny kvinna i Örebro. Efter en tid blev det skilsmässa och mamma och vi barn flyttade från Luxors tjänstebostad på Storgatan 12 till en avsevärt mindre bostad på Järntorgsgatan 9, vilket rent geografiskt var en ganska kort flytt.
Som jag minns det var mamma en väldigt aktiv person. Hon arbetade hela tiden heltid. För att vi barn skulle ha nån vuxen att komma hem till efter skolan, och få ordentlig mat då, hade hon anställt tant Wistrand (Astrid). Hon kom till oss ett par timmar varje dag och fixade god husmanskost. Jag tror detta pågick i alla fall till och med högstadiet för min del. En liten utvikning, typ kul kuriosa, om henne är att hon alltid frågade om maten: "Var det gott?". Hon förväntade sig inget svar utan gav det själv: "Gottare än fläskaflott och det som är så otäckt gott".
På fritiden var mamma också aktiv och gillade särskilt att vara med i Skid- och Vandringsklubben. De hade regelbundna turer ut i naturen och då handlade det mest om Kilsbergen. Speciellt roligt fick jag intryck att hon tyckte det var att delta på de årliga vinterutflykterna med klubben till Skarvruet i Härjedalen.
Hon gillade också klassisk musik och var ofta på konsert i stan. En gång lyckades hon också få med mig, jag vill minnas att jag gick i högstadiet eller gymnasiet då och att det var Beethovens 9:a som var lockbetet.
När mammas moster Kerstin och hennes man Hannes båda gått bort barnlösa visade det sig att de testamenterat sitt gamla torp på Strömberget i Söderbärke till mamma. Hon hade hjälpt dem mycket deras sista levnadsår, så de var väl tacksamma. Nånstans har jag också hört hört att skälet till att de gav det till just henne var att de tyckte synd om henne eftersom hon hade gått igenom en skilsmässa. Mamma hade torpet som fritidshus fram till sin pensionering. Hon flyttade dit för gott nåt år efter att hon slutat jobba. Innan dess hade hon låtit renovera huset ut- och invändigt.
Söderbärke kyrka en dimmig morgon - där är mamma begravd
Akvarell av mig från 2016 i min systers ägo
Där på Strömberget bodde hon till sin hastiga bortgång 2003. Dessförinnan hade hon bott ett år hos min syster i Skellefteå, detta för att kunna återhämta sig efter en hjärnblödning hon ådragit sig, troligen i ett fall. Mamma dog knall och fall i sömnen. Det var givetvis chockartat för oss efterlevande, men en tröst ändå att det var precis det hon ville: att slippa bli liggande och tyna bort. Som sjuksköterska hade hon väl sett alldeles för mycket av det.
Ladan vid föräldrahemmet sedd i solnedgången från Strömberget
Mitt intryck var att hon tyckte om att vara i Söderbärke på ålderns höst. Föräldrahemmet, som då brodern Örjan hade, såg hon från köksfönstret på andra sidan åkern. Broder Erland och svägerskan Erika hade hon en kort promenad genom skogen bort. Hon tyckte om att påta i trädgården, skogliga utflykter för att plocka bär och svamp, att bada och att sitta och försjunka i solnedgången där nere på badklippan nedanför Kroners hus. Det sistnämnda hade hon vant sig att göra tillsammans med sin mor Lisen, men då främst på ladugårdsbacken eller i björkbacken bortåt Logen. Bada gillade hon som sagt också, ett drag som vi alla tre syskon ärvt.
Mamma var en kvinna i karriären. Jag kan inte minnas att hon lade så mycket tid på oss syskon egentligen. Hon och pappa jobbade båda heltid och under tiden i Sundsvall hade de hade barnflickor anställda för att rådda oss småglin. Så här i backspegeln tycker jag det var bra, vi fick tidigt lära oss ta ansvar. Skulle det hända nåt fick vi själva se till att så skedde. Kicki red och vi brorsor höll på med diverse bollsporter, jag även senare med individuella konditionssporter. Dagens curlande existerande inte på den tiden. Jag kan inte minnas att vare sig mamma eller pappa nånsin var med på nån träning eller tävling. Dit fick man ta sig bäst man ville.
Mammas släktträd:
Jag har i släktträdet ovan tagit med det jag hittat tillbaka till mitten av 1700-talet. Uppgifterna är dels från den släktforskning som gjordes på min morfars sida i samband med hans bortgång 1969, dels från uppgifter jag fick av min mamma om släkten på min mormors sida vid en längre intervju för ca 30 år sen. Ragnar Hambraeus, en syssling till oss, förmedlade en fråga till mig om mamma och oss barn från några andra släktingar som höll på med släktforskning och vilka lade resultatet i web-verktyget "Geni". En del uppgifter i släktträdet vill jag minnas att jag fann där.
På morfars sida går informationen egentligen ända tillbaka till slutet av 1400-talet. Detta har sagts bero på en god bokföring inom järnhanteringen. Min morfar Jonas och hans förfäder kunde titulera sig "bergsman" beroende tydligen på att de var delägare i en hytta, i deras fall den i Flatenberg vid Smedjebacken.
En person i släktträdet förtjänar att nämnas särskilt, dels för att han rönte ett speciellt öde, dels för att han knyter an till min nya tillvaro i Halland. Det gäller Anders Hindriksson längst upp till vänster. Han var yrkesverksam inom domstolsväsendet och också riksdagsman. Det skrivs att hans hustru Brita förfalskade bankväxlar. Skälet var väl att fuska till sig ännu mer pengar än familjen redan torde ha haft. Mannen Anders tog i alla fall på sig brottet och fick sitta på Varbergs fästning. Där blev han kvar till sin död vid 63 års ålder.
Varbergs fästning är jag sen rätt länge väl bekant med. Kärestan är uppväxt i Varberg och bodde där t o m mellanstadiet. Familjen flyttade därefter runt i landet på grund av pappans jobb. Hennes föräldrar flyttade tillbaka till staden vid sin pensionering. De gick nyligen båda bort vid mycket hög ålder, nästan 100 år blev de båda. Nämnda förhållanden har gjort att det för mig blivit många turer till Varbergs fästning. Endera har det handlat om promenader runt fästningen eller så besök i museet hos Bockstensmannen eller i konsthallen.
Under vår resa i mammas fotspår gjorde vi även en del annat kul och intressant. Vi besökte tre olika platser som har anknytning till mamma och ovan nämnda Berta och Axel Hambraeus, vilka var hennes moster och ingifta morbror. Vi besökte kyrkan i Orsa, Fyriberg fäbodar, Fryksås fäbodar och Hamregården i Hornberga.
Axel Hambraeus var komminister och kyrkoherde i Orsa. I kyrkan där döptes min bror. Han ser nedan ut att ha blivit något äldre sen dess. Axel döpte även mig och min syster, men det skedde i mammas föräldrahem i Söderbärke.
Broder Stickan vid dopfunten i Orsa kyrka
Vid Fyriberg fäbodar hade Axel och Berta ett "fritidshus". Fyriberg ligger cirka två mil NV om Orsa, långt ut i skogen och som sig bör högt upp på en bergsslänt med magnifik utsikt. Paret hade köpt ett hus på annan plats, sen en tomt högt upp i Fyriberg och därefter låtit återuppbygga huset där. Om jag minns rätt var det omkring 1920. Tack vare vår syssling Ragnar Hambraeus kunde vi få komma in i det gamla vackra huset. En överraskande kuriosa var att vår medföljande moster Gudrun plötsligt berättade att hon och maken Sverre bodde där nån vecka efter sitt bröllop i Orsa kyrka, givetvis med Axel som präst.
Vägen upp genom Fyriberg fäbodar
Vi övernattade i Fryksås på hotellet där. Fryksås fäbodar är kända åtminstone sen 1500-talet och förekom då om jag minns rätt i nån skrivelse med anknytning till Gustav Vasa. Det är flera tiotal gårdar som har fäbod här. Många hus och bodar har kvar sin ursprungliga form och grå färg. Genom byn, i riktning längs lutningen på sluttningen, finns en vacker byväg omgiven av gärdesgårdar. Intill byn finns flera vackra blomsterängar. Vi gjorde vår resa i midsommartid.
Gamla fäbodgatan i Fryksås
Det är flera skäl till varför många fäbodar och även jordbruk ligger på hög höjd. De ligger där ovan högsta kustlinjen, varför moränen inte är utvaskad. Det innebär att marken har kvar även de finare kornstorlekarna som ler, mjäla och mo. Det ger en bördigare mark än nedan högsta kustlinjen. I höjdlägen slipper man också ofta frost, den kalla luften är ju tyngre än varm luft och lägger sig därför i dalgångarna. Både Fyriberg och Fryksås ligger dessutom i söderläge med högre solinstrålning och värme än vid annan exposition.
En vacker blomsteräng nära Fryksås
Hotellet var bra och vackert beläget. Matsalen hade panoramafönster mot den magnifika utsikten över Orsasjön och Siljan. Jag bedömde att man såg landskapet bortemot tio mil. Turen var med mig, jag hade även förmånen att få ett rum med fönster åt det hållet. Det var häftigt att kunna ligga i sängen och se hela Siljansringen. På morgonen kunde jag tidigt öppna fönstret och höra svarthätta och trädgårdssångare sjunga där utanför.
Hamregården i Hornberga
Brorsan och jag gjorde en tidig morgontur till Hamregården i Hornberga. Byn ligger cirka två mil rakt norr om Orsa. Där bedriver en stiftelse lägerverksamhet för sjätteklasser. Man disponerar tjugotalet hus och har öppet cirka tre månader per år. Varje läger har 20-100 deltagare som medverkar i merparten av aktiviteterna som behövs, t ex husbyggen. Vi hade två speciella skäl att besöka Hamregården: lägerverksamheten grundades av Olof "Hampan" Hambraeus, son till ovan nämnde prästen Axel Hambraeus, och dessutom har brorsans dotter Linda och min bonusson Torkel varit på sådana läger där.
Istäcket i Arktis sommaren 1980
Slutligen besökte vi Orsa Björnpark. I skrivande stund, ett par dagar efter den hemska dödsolyckan i parken där en ung djurskötare blev dödad av en björn, känns det dystert att tänka på just det inslaget i vår resa. Direkt efter besöket tyckte vi i alla fall att det var en positiv upplevelse. Hägnen var stora och överblicken ganska god. Där fanns isbjörn, brunbjörn och kodiakbjörn. Men även en del andra arter som lodjur, järv, varg och snöleopard. Det som gjorde mest intryck på mig var dock den utställning som finns där intill isbjörnshägnet och som handlade om klimatförändringarnas effekter i Arktis. Isen minskar i utbredning och försämrar därmed förutsättningarna för isbjörnens leverne. Den jagar ju sin främsta föda säl på isen. År 2012 var havsområdena norr om Kanada och Sibirien helt isfria (bilden nedan).
Istäcket i Arktis sommaren 2012
Tack syskon och moster för en himla trevlig och intressant road-trip! Tack också till Anders Hambraeus som visade oss runt i Orsa till kyrkan, komministergården och prästgården. Han ställde vänligen upp med kort varsel istället för sin mor Birgitta som hade lovat ställa upp men tyvärr blev sjuk. Ragnar Hambraeus var generös och lät oss stiga in i fäbodstugan i Fyriberg, detta genom att per telefon under sittande möte ge oss nödvändig information för att vi skulle kunna komma igenom "skalskyddet". Vid Malungs folkhögskola togs vi väl om hand av Jon-Erik "Backis" Eriksson och Tord Wärman.
Det var sammantaget mycket spännande att få veta mer om mammas ungdomsår i mellersta Dalarna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar