Är ett hyggesfritt skogsbruk bättre för klimatet - min replik på debattinlägg i SvD

Ett ovanligt stort hygge för halländska förhållanden med mycket lite hänsyn lämnad

Min replik (texten nedan) införd på SvD:s debattwebb 24 augusti avseende debattinlägget ”Överge modellen med kalhyggen för klimatets skull” på SvD Brännpunkt 20 augusti 2017 (bild nedan). 

Min replik:

Mikael Karlsson och medförfattare föreslår att skogsbruket ska sluta med kalhyggen för klimatets skull. Det finns flera skäl att ifrågasätta kalhuggning, men hänsyn till klimatet är inget sådant. Oavsett vad svenskt skogsbruk gör har det i realiteten ingen annan effekt på klimatet än som en politisk markering. Den kolbomb i marken som enligt författarna briserar efter kalhuggning, den finns inte.

Inlägget har i klimatfrågan en retorik som till del påminner om Skogsindustriernas. Den organisationen använder ordet ”klimat” som ett mantra för att rättfärdiga att skogsbruket tar mest hänsyn till denna aspekt och ger annat viktigt, t ex biologisk mångfald, mindre betydelse. Författarna till det aktuella inlägget tycker sig nu ha kommit på att både klimat och biologisk mångfald kan gynnas samtidigt, detta genom ett hyggesfritt skogsbruk.

Klimatet styrs av storskaliga globala processer. Människans utsläpp av växthusgaser har tillkommit och anses av IPCC redan ha orsakat en höjning av temperaturen. Hur är det då med Sveriges bidrag? Sverige är ett litet land och står endast för 1-2 promille av världens samlade utsläpp. Utan den svenska skogens kolbindning hade siffran varit något större. Svenskt skogsbruk kan därför inte påverka klimatet. Avgörande är vad som händer i länder som USA, Kina och Indien. Användningen av denna klimatretorik är ordets makt över tanken.

Därmed inte sagt att skogsbrukets kolbindning ska lämnas därhän. Nej, FN:s och Riksdagens syn att alla, små som stora, ska bidra i klimatarbetet är det enda rätta. För att Sverige i internationella organ ska kunna driva klimatpolitik trovärdigt, måste vi hålla rent framför egen dörr. Men klimatfrågan får i Sverige inte ursäkta att annat viktigt, t ex miljömålet Levande skogar, läggs i byrålådan. .

I inlägget finns häpnadsväckande påståenden om vad som händer efter kalhuggning med markens organiska material (50 procent kol): ”När skogen huggs ner blottläggs marken och enorma mängder kol läcker ut”, ”...kolet som finns lagrat i marken börjar läcka ut”, ”...skydda marken så att den ej läcker kol”, samt ”Genom att upphöra med kalhyggen minskar vi kolläckaget från marken...”. Författarna verkar här ha missat att marken alltid läcker koldioxid, såväl under bestånds- som hyggesfasen. Grovt sett är det ingen skillnad på nivåerna. Ja, det sker en viss minskning av markens kolförråd under hyggesfasen, men den beror främst på att tillflödet av barr- och rotförna uteblir, inte att utflödet drastiskt ökar. Ett relaterad missuppfattning är att den till kalhuggningen ofta kopplade markberedningen orsakar stora förluster av kol ur marken. Forskning visar att så inte är fallet.

Ett markberett hygge med begränsad framkomlighet

För att bedöma avverkningsmetoders påverkan på landets kolbalans måste man se det i stor skala. I en replik häromdagen visade Tomas Lundmark att ett hyggesfritt skogsbruk ger en lägre tillväxt och därmed kolbindning. Tilläggas kan att det hyggesfria skogsbrukets plockhuggning orsakar mer körande för att skörda samma mängd virke. Detta ger mer växthusgaser.

Vilken den bästa skogsindustrin är för kolbalansen beror främst av tidsperspektivet och till vad träet används. I ett perspektiv av mindre än 100 år är det bäst att inte avverka alls och låta träden stå och fånga koldioxid. Det är givetvis inte realistiskt. I ett längre perspektiv är det avgörande till vilka produkter träet används. Bäst är att använda det till att ersätta energi och produkter baserade på olja eller kol. Eller till långlivade produkter som trähus och möbler. Kortlivade produkter, framförallt vissa papperssortiment, bör på sikt om möjligt fasas ut.

Sammanfattningsvis är ”klimatet” inte ett skäl till att vara emot kalhyggesbruk. Biologisk mångfald och friluftsliv ger betydligt större anledning till skepsis.

En normal slybemängd (björk, hallon och björnbär) och oframkomlig granplantering i Halland